Navigation Menu+

Vad har hänt med vår lovsång?

Posted on 8 Jan, 2019 in Bön | 9 comments

Vad har hänt med vår lovsång? 

Jag, och många med mig, känner att något har hänt med vår lovsång på många platser i Jesu Kristi kropp i vårt land idag. Tack gode Gud inte överallt, men på många platser. En broder frågade mig häromdagen: Konrad, det är något som inte stämmer med vår lovsång! Vad har hänt? Han bad mig att skriva en predikan om detta. Eftersom jag själv burit på detta under lång tid så såg jag det som Andens ledning att skrida till verket, och jag tyckte mig känna Anden lägga saker på mitt hjärta. 

Jag vill börja med att säga att detta inte är avsett att kritisera, utan det är ett försök att öppna kristnas ögon och öron inför att något har hänt med vår lovsång, och jag vill sätta ord på vad jag känner, tror, ser och tänker. Jag vill försöka visa att lovsången håller på att förvandlas till något Gud inte avsett den att vara och som faktiskt inte heller är bra för oss. Jag vill försöka göra det i ödmjukhet och kärlek, men i en strävan att visa på sanningen. Det är bara Guds Ande, som är Sanningens Ande, som kan uppenbara andliga sanningar för ett människohjärta, men Gud använder Sig ofta av människor för att göra det, och i detta fall vill jag låta Gud få använda mig genom att skriva ner saker jag tänkt, läst och kanske förstått.

Jag ska börja med en del egna erfarenheter. Under min omvändelse 2005/06 gick jag, på Andens tydliga ledning, till Sankta Klara kyrka i Stockholm. Det vilade en underbar smörjelse av Guds Ande och en doft av Kristus över kyrkan, man fick föra många människor till Kristus och Guds Ande var mäktigt närvarande och verksam. Ja, Herren Jesus Kristus själv gick omkring på Klara då, för jag och många med mig fick se Honom med våra egna, andliga ögon. 

Varje morgon inleddes med en timmes bön och lovsång, varav mest lovsång. Det var underbara morgnar, underbar lovsång. Det fanns en innerlighet, en äkta kärlek till Jesus, en längtan, en glädje, en törst efter Gud i lovsången. Den sprang fram rakt från våra hjärtan, helt naturligt, som ett källsprång, som en öken som törstade efter vatten. Och det var som om Gud själv la lovsången på våra hjärtan, den liksom bara kom, den vällde fram som en flod som inte gick att stoppa, som om Guds Ande födde fram den i oss. Det kanske inte alltid var så, men ofta. Våra hjärtan var med. 

När timmen hade gått tänkte jag ofta: va, är det redan slut? Har det redan gått en timme? Och när vi slutat sjunga var jag nästan alltid fylld av Guds Ande till brädden. Jag var fylld av Jesu Kristi kärlek, av Andens glädje och Guds frid, och ofta var Andens kraft så stark över mig att jag kände det som att jag skulle kunna ta mig an hela världen, vilket såklart inte är sant, men så kändes det. Jag gick nästan alltid därifrån glad i hågen och med lätta steg. Guds Ande hade verkat i oss. Det var underbart att få börja dagen med en timmes lovsång, som en stor förmån, som en stor nåd från Gud. Tänk att få lovsjunga Gud i en hel timme! Vilken nåd! 

Men idag upplever jag lovsången helt annorlunda på många platser, om än inte alla. Ofta känns det som att hjärtat inte är med, som om en tung börda lagts på mina axlar, det känns kravfyllt, som ett mödosamt arbete, krampaktigt, prestationsfyllt, och ofta tänker jag, redan efter bara någon sång: tar det inte slut snart? Man känner även ofta ett slags outtalat krav på att man måste stå upp och lyfta sina händer, om än det sägs vara frivilligt. Och när det är över känner jag mig ofta tom, trött, lite nedstämd och nästan lättad att det är över. Och ofta doftar för mig lovsången makt, inte kärlek och nåd. Många andra kristna, som jag tycker har andlig urskiljning och som jag tror har fått gåvan att skilja mellan andar känner samma sak, och de säger: något har hänt med vår lovsång! 

Då blir frågan vad som har hänt? Jag känner att det har skett en andlig förändring i vår lovsång och den kan förklaras på basis av Guds Ord, så jag bygger det dels på mina andliga känselspröt, på vad jag känner, men främst på vad Guds Ord säger. Allt vi upplever i andevärlden, hur starkt vi än känner något, måste understödjas och prövas med vad Guds Ord säger, annars måste det avvisas, för det är den yttersta auktoriteten. För att försöka besvara denna fråga ska jag gå till de andliga och teologiska rötterna för dagens lovsång, och jag ska stödja vad jag känner och upplever med vad Guds Ord säger. 

Amerikanen Kenneth Hagin, som lanserade den sk Trosförkunnelsen, kom med en ny lära om vad det sk syndafallet innebar. Han lärde ut att Adam hade av Gud fått makten över skapelsen, men sedan begick han högförräderi och gav den makten till Den Onde. Men genom Jesu Kristi verk på Golgata och frälsningen, där Hagin också kom med en helt ny lära, den sk JDS-läran, en lära som är helt i strid med Guds Ord i det mest centrala i kristen tro, genom detta fick den kristne stor andlig auktoritet och kunde och skulle nu genom andlig krigföring, med andliga proklamationer och lovsång, ta tillbaka makten över sitt liv och skapelsen från Den Onde. Detta var i korthet vad han lärde ut, dvs syndafallet handlade om makt. 

Men Hagin hade fel, det är en felaktig förståelse av Guds Ord, för syndafallet handlar enligt Bibeln inte om makt, det handlar om kärlek, det handlar om vem som är föremålet för vår kärlek och uppmärksamhet. Syndafallet handlar om att älska skapelsen istället för Skaparen, att tillbe och tjäna det skapade istället för Skaparen, och det handlar om att bli självupptagen istället för gudsupptagen. Innan syndafallet var Herren Gud föremålet för Adams kärlek och uppmärksamhet. Adam såg på Gud, inte på sig själv, och såg därför inte att han egentligen var naken. Men genom syndafallet började Adam älska sig själv, se på sig själv, dyrka det skapade, ja, ytterst sett dyrka sig själv och Den Onde. Istället för att Gud satt på hjärtats tron och var Herre i Adams liv, så satte sig Adam själv på tronen i ett försök att bli som Gud, och därmed kom han under väldet på en annan som en gång försökte sätta sig på Guds tron, nämligen den fd ärkeängeln Lucifer, även kallad Satan. 

Men genom Jesu Kristi verk på Golgata kors, genom Jesu lidande, död och uppståndelse och den frälsning som därmed erbjuds alla människor så kan nu återigen Gud komma på tronen i en människas hjärta och återigen bli Herre i våra liv, genom Jesus Kristus, Guds Son. Jesus blir föremålet för vår kärlek och uppmärksamhet. Jesus står i centrum. Vi blir återigen gudsupptagna, om än inte fullkomligt, för den gamle Adam finns ändå kvar, men Adam blir tillbakaträngd av Guds Ande. Gud har därmed i Kristus återställt skapelsen till dess ursprungliga tillstånd, fört oss tillbaka till att älska och tillbe Skaparen, inte det skapade. Detta är vad Bibeln säger att syndafallet, Golgata och frälsningen handlar om. Syndafallet och frälsningen handlar om vem vi älskar mest av allt. 

Jag vill också säga att jag har lite problem med andliga proklamationer, som är så populära idag, men som inte har förekommit tidigare under kyrkans två tusen år långa historia. Detta vet jag av flera anledningar, bland annat eftersom jag dels läst en del teologi, men även läst hundratals böcker med sk kristen uppbyggelselitteratur, och då alltid från bakåt i tiden, med betrodda och av tiden beprövade gudsmän som Luther, Rosenius, DL Moody, A Torrey, Frank Mangs, Bonhoeffer och Stanley Jones, bara för att nämna några, och hos dem har jag inte en enda gång stött på detta med andliga proklamationer. Däremot var jag under nio års tid sk andlig sökare, och jag läste många böcker ur New Age, och jag ser att det är väldigt snarlikt saker man lär ut där. Jag har dessutom frågat trossyskon vars andliga urskiljning jag litar på och som läst på om detta, och de säger: nej, detta kommer inte från kristen tro, detta kommer från New Age. 

Dessutom finner jag det inte någonstans i Guds Ord. I Apostlagärningarna 12 när Petrus fängslats så står det inte att församlingen proklamerade öppna fängelseportar i Jesu Namn. Nej, det står att de bad uthålligt till Gud för Petrus. Bibeln lär ut bön först och främst. 

Till sist tror jag att jag har fått en andlig nådegåva så att jag känner att något blir fel i andevärlden när man gör detta. Ibland känner jag det tydligt, andra gånger vagt, men jag känner att det blir fel. 

Jag dömer ingen som proklamerar, men jag tror att det är fel och jag ser ingen anledning att börja ägna oss åt något som varit okänt i kyrkans historia och som är så snarlikt New Age. Gud hör vanlig bön lika bra som på apostlarnas tid eller som när min farmor Gerda från Skråmträsk bad för sina barn och barnbarn i sin bönevrå, så min personliga uppfattning är att vi bör hålla oss till det. 

Dessutom tror jag inte att en Jesu lärjunge är kallad att proklamera Guds Rike, Guds Evangelium eller att Jesus är Herre. Hon är kallad att förkunna Guds Rike, förkunna Evangelium och att förkunna att Jesus är Messias, Guds Son, och Herre över himmel och jord, men det är en helt annan sak. När jag proklamerar att Jesus är Herre verkar det för mig som att jag tror att min proklamation ska göra Jesus till Herre, och om jag inte proklamerar så sitter Han osäkert på tronen. Så uppfattar jag det. 

Men, min älskade syster och bror, så är det ju inte, för Jesus är ju redan Herre!  Jag kan helt lugnt och med full visshet säga att Jesus Kristus, Guds Son, Han sitter lugnt, tryggt och säkert på Gud Faderns högra sida, och därifrån regerar Han redan idag i härlighet, i upphöjt Majestät, i makt och ära, och varken Du, jag eller något annat skapat kan vare sig tillsätta eller avsätta Guds Son genom att proklamera i andevärlden. Och tro mig, alla de onda andarna vet redan idag att Gud Fadern givit Jesus all makt i himlen och på jorden, och de bävar inför Honom, och Du behöver inte upplysa dem om det. 

Visst kan man ibland bli ledd av Guds Ande att driva en ond ande på flykten genom att tala strängt till den eller befalla den att lämna en person i Jesu Namn, men då gör man det i nio fall av tio helt lugnt och stilla, med bibehållen Andens frukt, utan att skrika eller gorma, men även om man ibland behöver tillrättavisa de onda andarna så är det helt klart så att detta fått en oproportionerligt stor plats i vår karismatiska kristenhet idag. Jesus ska ha vår kärlek och uppmärksamhet, inte den onda andevärlden, för den vi tittar på blir vi lika. 

Vi får också komma ihåg att Guds Rike är i antågande och Jesus snart är tillbaka på vår jord, och det sker även om jag skulle ligga på sofflocket, sittstrejka eller till och med motarbeta Gud. Guds Rike kommer ändå, Jesus kommer ändå tillbaka, och Gud hittar andra som är villiga att arbeta för Guds Rike. Nu vill ju såklart Herren att vi ska delta i arbetet, men det är ju en nåd och en glädje, vi är ju med som barn, inte så att Herren skulle stå handfallen utan oss. Vi får inse att Guds Rike ändå kommer, för Gud har allt i Sin Hand. 

Och Gud har Sina förunderliga vägar att göra den motvillige villig igen. Jag arbetar ju inte för Guds Rike i tron att Gud skulle vara så där värst beroende av mig, men Gud vill använda människor, och det gör Gud av kärlek, för Gud blir så glad av att se Sina barn tjäna Honom villigt, med glädje och kärlek. 

Och detta är Guds vishet: Han tar det dåraktiga, svaga och hjälplösa och använder det för Sitt Rike och för att förhärliga Jesu Namn. Och jag tjänar ju Gud frivilligt, därför att jag älskar Jesus, för att det är en stor nåd att få tjäna och följa Jesus, och för att det ger glädje och mening att tjäna Gud. Sen talar Bibeln även om en lön som väntar. Detta är några skäl till att jag tjänar Gud, men Guds Rike kommer ändå, det kan Du räkna med. 

Sk Trosförkunnelse har idag kommit att dominera eller iaf starkt influera stora delar av förkunnelsen i våra frikyrkor, i den karismatiska kristenheten, och den har därmed starkt påverkat även lovsången. Jag säger detta i stor kärlek, men min personliga tro är att den förkunnelsen, förr eller senare, kommer att skada Ditt andliga liv i Kristus. Många märker det nog inte, men de svaga och känsliga känner ofta av det och slås ut av den. Jag är själv både svag och andligt mycket känslig, och jag har bara lyssnat till detta slags förkunnelse en handfull gånger, men jag har ofta reagerat med ångestliknande symtom och tvingats lämna lokalen. Jag säger inte detta för att såra någon, utan bara säger vad jag upplevt och tror. Läs Reichmans bok ”allt är inte Gud som glimmar”, den träffar mitt i prick. Personligen uppfattar jag den förkunnelsen som kravfylld, trots att den vill vara så positiv och uppmuntrande, och detta tycker jag påverkar även lovsången. 

Men genom detta feltänk, att lovsången skulle handla om makt, att den skulle vara en teknik eller en metod för andlig krigföring, så har den idag blivit kravfylld och tung på många platser idag, särskilt inom den karismatiska kristenheten. Inte överallt, tack gode Gud för det, men på många platser, och många upplever samma sak som jag.  

Men det är inte vad lovsången är avsedd av Gud att vara. Lovsång handlar inte om makt, den handlar inte om andlig krigföring, nej, lovsång är ett hjärtats spontana uttryck för kärlek till Gud, för glädjen att få tillhöra Gud, som ett uttryck för vår beundran över vem Gud är och över Guds mäktiga gärningar. Lovsång bör komma nästan spontant, även om det såklart inte blir helt spontant under en gudstjänst, men det är åt det hållet det ska kännas. När jag är hemma eller jobbar i skogen, så börjar jag ofta bara sjunga någon lovsång, utan att jag ens tänker på det, och då blir det så kravlöst, enkelt och fyller mig med Guds Ande, med glädje och kärlek från Gud. 

Lovsång ska vara som kärlek, något man bara ger, fritt och för intet, utan tankar på att tjäna något eller uppnå något. Kärlek är i någon mening onyttig, den har inget annat syfte än att ge av sin kärlek, utan ens att tänka på att få något tillbaka, och så bör lovsången vara: onyttig, i meningen utan syfte, inte vilja uppnå något annat än att lovsjunga Gud och ge Honom vår kärlek och hyllning. Och när vi sjunger lovsång av den anledningen, bara för att vi älskar Gud, vill vara i Jesu närhet och är glada och tacksamma över att få vara Guds barn, då kommer Guds Ande att vara där och vara verksam. Då blir sången fylld av Andens ljuvliga närvaro, då blir den fylld av glädje och kärlek, och då går man därifrån upplivad i Anden, glad i hågen och med lätta steg. Då går man därifrån fylld, inte tömd, med lätta steg och inte med en tung börda på sina axlar. 

Min uppmaning och önskan är därför att vi skulle bli uppmärksamma på detta och försöka att återigen göra lovsången till vad Gud vill att den ska vara. Kravlös, enkel, vilsam, fylld av glädje och sjungen på ett nästan barnsligt sätt, nästan spontant, utan krav och prestation. Nu är det iofs så att alla människor, så även jag, så lätt hamnar i prestation och gärningar, det är en del av vår fallna natur, så det går nog inte helt att undvika. Men om vi får klart för oss hur lovsången bör vara, då blir det kanske lättare att den också blir sådan. Sådan Gud vill ha den. Som en ljuvlig väldoft för Gud, som en mjuk, innerlig, kärleksfull och smeksam kärleksförklaring till vår Gud. Då blir den avslappnad, fylld av Nåd, ljuvlig frid och då kommer både Gud och människor att finna gott behag i den, den blir en vila. 

Visst kan det ibland, både i våra kristna liv, i vår bön och vår lovsång finnas inslag av andligt motstånd och kamp, så är det för mig idag och så var det utan tvekan även på Klara 2005/06. Det finns en kamp i alla kristnas liv, mot synden, köttet, världen och Den Onde, så är det för alla och så även för mig, både idag men ännu mer under min omvändelse, och detta motstånd och kamp kan vi känna av i både bön och lovsång och behöva övervinna. Så är det. Men jag känner ändå att det finns en helt grundläggande skillnad mellan vad jag ofta möter idag, och det jag upplevde då, på Klara kyrka. Det fanns en lätthet, en kravlös och upplyftande atmosfär, en längtan, en glädje och även en kärlek till Gud som jag så ofta saknar idag. 

På många håll i USA har lovsången också börjat bli en slags tävling där man strävar efter att hålla ut i lovsången så länge som möjligt, och som mycket annat har det säkert spritt sig hit också. Carter Conlon berättar i en predikan hur oroliga pastorer från hela USA skrivit till TSC och undrat vad som håller på att hända. Deras ungdomar åker på kristna konferenser där lovsången pågår i timmar, och när de kommer tillbaka till församlingen är de förvandlade nästan till oigenkännlighet, de är oregerliga, deras frid är borta och de går inte att tala förnuftigt med. Detta bör få oss alla att vakna till. 

Jag vill också säga att det inte är bra att vi slutar sjunga de gamla psalmerna och ersätter det med lovsång. Jag gick på Sverige-bönen i Byske och eftersom vi saknade någon som kunde spela lovsång så sa pastorn att vi skulle ta upp en psalm. Jag tog upp ”O hur saligt att få vandra”, och när vi sjöng så greps våra hjärtan av Guds Ande, vi fylldes med tro och hopp, och när vi slutats sjunga utbrast pastorn: dessa psalmer är som en hel predikan! Amen till det! Dessa urgamla psalmer är ofta skrivna under väckelser och är födda av Guds Ande, och de har ofta djupare mening i sina texter än mycket av dagens lovsång och ger därför ofta mer andlig näring än en del av lovsångerna som nästan bara är ett mekaniskt upprepande av en enstaka strof. Det gäller inte alla lovsånger, men ibland är det så. 

På en del platser har lovsången börjat gå ut på att röra upp starka känslor och blir lite tjo och tjim, men även om Guds Ande kan ge starka känslomässiga upplevelser, så verkar Guds Ande på ett djupare plan än känslornas. Känslorna är borta någon timme efter mötet, men när Guds Ande får beröra oss, då sker något djupare och bestående. Då berörs och förvandlas vi i vårt innersta. Och Även om glädjen skulle bli stor under vår lovsång, vilket är bra, så får vi ändå komma ihåg att Gud ännu är helig. Låt allt ske värdigt och med ordning. På Klara kyrka var lovsången fylld med stor glädje, men alltid med bibehållen självbehärskning, ordning och värdighet. 

På Sankta Klara kyrka använde man också enbart lovsångshäften och inte Power-point-bilder, vilket jag personligen tycker är att föredra, för då blir sången mer levande och annars känns det för mig som att man lätt nästan börjar tillbe bilden, istället för att sjunga till Jesus. 

Vad blir då svaret på frågan: vad har hänt med vår lovsång? Jo, vi har gjort den till en metod, en teknik, ett slags program eller ett verktyg för andlig krigföring, istället för att låta den vara hjärtats spontana uttryck för kärlek, glädje och tacksamhet till Gud. Vi har låtit vår lovsång börja dofta makt, och inte nåd och kärlek, och när det blir så då doftar den inte längre Kristus, ty Jesus är full av nåd, vilket är raka motsatsen till makt i mänsklig förståelse. Ja, Jesus har fått all makt i himlen och på jorden, men Han har fått den, inte tagit den, och Jesu makt grundar sig på Hans väldiga nåd och härlighet, och inte på samma slags makt som finns i denna världen. 

Låt oss därför återigen börja lovsjunga Gud på ett kravlöst sätt. Låt oss bara låta Guds Ande föda lovsång ur våra hjärtan, för den kan komma spontant, och det gör den ofta om vi låter Guds Ande leda, och då blir det också bäst. Låt oss bara lovsjunga Gud av den enkla anledningen att vi älskar Honom och är glada och tacksamma att få vara Guds barn, bara för att vi längtar att få ge Honom vår kärlek. Då blir lovsången bäst, då bygger den upp oss, då fylls atmosfären av Guds Ande och vi går därifrån styrkta, glada och frimodiga, fyllda av Guds Ande. Låt oss ha det som målbild, och även om den fullkomliga lovsången bara finns i himlen så kan den ändå bli ganska så ljuvlig redan här och komma spontant, från hjärtat, och då blir det också något vi längtar efter att få göra. Amen.

9 Comments

  1. Då lovsången blir till ett mantra av återupprepad text gång på gång på gång på gång ,,
    Då tappar det hela sin kraft sin mening sin blick på den korsfäste, och blir mer likt New eight,,
    Jag kände det själv då man var i trosrörelse då man upprepade sången 10-15 gånger blev det som bara ord,,
    Tyckte heller inte om då pastorn sa meningar vi skulle härma
    Typ” säg Gud är god säg Gud är god”

    Det vände sig inom mig på något konstigt vis,,
    Men idag förstår jag orsaken,,
    Sen är inte allt runtomkring rent blir det åxå bara ord!!!

    Detta är min teori och känsla av vad som hänt med lovsången…

    • Amen, kära Janet, Du har rätt!

  2. TACK Konrad!
    Skönt, för nu känner jag mig inte ensam.
    Så många gånger jag längtar efter församlingssång ur Segertoner. Där finns också väldigt många sånger som känns för mig som lovsång, sång som blir till bön.
    ….. Som hjorten efter vatten, jag längtar efter dig….
    Jag grips i hjärtedjupet av dessa innerliga, ärliga psalm/sångtexter…
    Jag återvänder gärna till gamla psalmtexter, texter som hållit i hundrade år. Som…
    Jesus, min Herre, dig vill jag älska, du som i döden älskade mig. Dig vill jag hylla, dig vill jag tjäna, giva mig villigt ,Herre åt dig.
    Och övriga två verser blir också till en ödmjuk bön om att få leva nära Jesus
    … Giv mig o Jesus, mer av ditt sinne, gör mig barmhärtig, ödmjuk och mild….

    Jag har inte heller velat kritisera, men jag känner mig inte alls bekväm med dessa malande upprepningar. Oftast har jag velat intala mig att jag gör orätt för jag känner så här, som om jag får klipulver inombords och skyller på att jag är för gammal och konservativ.
    Men lovsånger har ofta kännts för mig som rabblande och gett mig vibbar som mantran.
    Ärligt känner jag så här och längtar tillbaka till möten som känns som möten, i ordets rätta bemärkelse.
    Jag fann, Konrad, ron i Klara. Där fanns Jesus, så påtagligt närvarande.
    Undrar om han sorgset skakar på huvudet över det han ser och hör? Tack för att Du vågade rakryggat ta i denna fråga.

    • Nu gjorde DU mig så glad! Man hör en slags inre röst, eller tanke: kritisera inte! Men tänk om vi känner rätt? Det tror jag att vi gör! Jag tror av allt mitt hjärta att vi talar för Herren! Guds rika välsignelse! //Konrad

    • Och man känner sig ensam som ser och känner detta!

      • Precis så känner jag och många har kontaktat mig och sagt samma sak. Konrad, jag känner mig så ensam i detta! Det är ett lidande, och jag tror att det är att dela Kristi lidande, för Jesus sörjer över att en hel del, om än tack gode Gud inte allt, är på väg åt fel håll inom kristenheten. Men vi ger inte slaget förlorat, för segern är ändå vår, om än bördan är svår och tung. Gvd!

        • Amen! Detta är ett lidande, men Jesus för allt till seger ändå! Men vi sörjer för våra syskons skull och för Jesu egen skull, för detta är en sorg för Jesus själv! Gvd!

  3. Tack för en viktig och kärleksfull varning. Jag har själv gott en lovsångslinje och det är alldeles för mycket strategi, teknik och mänsklig design och filosofi bakom hur man lägger upp ett lovsångspass. All ära till ska vara till Gud och vi borde lita till det han vill göra och hålla oss beroende av honom och inte lita på att våra lovsånger drar ner himlen. Allt Gott!!

    • Tack så mycket! Jag känner precis som Du! Lovsång är underbart, men ska vara fött från hjärtat! Gud välsigne Dig!

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Translate »

Pin It on Pinterest

Share This