Band of brothers – om Andens enhet

I Johannes 17:21 säger Jesus: Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. 

Jag fick för ca ett år sedan låna en film som heter Band of brothers. Den handlar om ett kompani amerikanska fallskärmssoldater under Andra Världskriget, som luftlandsattes med fallskärm bakom tyskarnas linjer under Normandie, och som under stora umbäranden, förluster och hårda strider formades och slipades samman och blev ”band of brothers” vilket kan betyda antingen ungefär broderskapsband eller ”grupp av bröder”. Genom allt de fick gå igenom så skapades ett osynligt band mellan dem som består ännu idag, trots att de inte träffats på kanske tiotals år. När de tänker på varandra eller träffas är det som om tiden stått stilla: bandet finns där. 

Filmen var oerhört realistisk och gripande och trots att jag själv aldrig varit i skarp strid, tack gode Gud för det, så fick jag mycket flashbacks från mina ca 15 år inom de svenska fallskärmsjägarna. En sak jag upplevde där var att man lärde känna varandra, för det är när man går igenom svåra saker som ens innersta karaktär blottas och formas och när utbildningen gick mot sitt slut så kände man: jag känner Er! Jag vet vilka Ni är! Jag vet vad Ni går för. Jag känner Era styrkor och svagheter, och Ni mina, men bandet mellan oss finns ändå där! Denna film fick jag av prickskytten från min grupp som heter Almlöf, och när vi återfick kontakten häromåret, efter över tjugo års uppehåll, så var det direkt samma gemenskap. Vi har ett band mellan oss som nästan inte går att bryta. 

Ett liknande, men ännu djupare, starkare, mer innerligt och kärleksfullt band finns mellan trossyskon i Jesus Kristus, och det finns där utan åratal inom samma militära enhet, utan Andra Världskrigets elände och fasor. Jag kom till Bangladesh i januari 2017, på inbjudan av min älskade broder Bishnu Biswas, och besökte en Metodist-församling. Jag visste inget om Metodistkyrkan, och hade inte tidigare träffat Bishnu, utan endast chattat med honom på Facebook. 

Men efter bara några minuter med Bishnu och församlingen så fanns den där. Kärleken till bröderna! Jag kände av allt mitt hjärta: detta är mina älskade bröder och systrar i Jesus Kristus! Jag känner dem, eftersom jag känner Honom som bor i dem, Jesus Kristus! Jag känner igen Kristus i dem! Jag kände mig som hemma, fylldes av glädje och samma kärlek som jag fick till dem, fick de till mig. Vi var ”band of brothers”, efter bara några minuter.

Men denna gemenskap uppstod helt utan ekumeniskt arbete, och ingen behövde befalla eller övertala mig att umgås med dem eller älska dem. Guds Ande utförde detta i mig av sig självt. När två människor möts som båda älskar Jesus, då finns det ett osynligt band mellan dem efter bara ett ögonblick, och de kommer att fyllas av kärlek till varandra, av den enda anledningen att Jesus är deras hjärtas älskade skatt. Vi måste vakna upp inför att Andens enhet är något som redan finns där mellan oss kristna, och Det är ett verk av Guds Ande, inte mänskliga program. 

Samma sak finns här i Byske. Om jag går för att handla och springer på ett trossyskon, då tar ofta mitt hjärta ett skutt av glädje och kärlek, och jag vill egentligen falla dem om halsen, men jag hindrar mig ibland för att inte verka helt onormal… 

Och Samma sak har jag upplevt på Facebook. Jag har fått flera dyrbara vänner på Facebook som är i Kristus och rakt genom tangenterna känner jag deras kärlek till Jesus, och jag känner även deras kärlek till mig. Flera av dem har jag fått nära och kärleksfulla relationer till. Och jag vet att de älskar mig av samma anledning som jag älskar dem: jag känner ju så starkt att de älskar Jesus, att Han lever i dem och verkar i dem. Den enkla anledningen, att vi älskar Jesus, den för oss samman, rakt genom ett så simpelt men även svårhanterat forum som Facebook. 

Men, säger någon, det är en illusion, Du känner och älskar dem inte på riktigt! Jag synar! Jag har träffat flera syskon som jag fått kärlek och relation till endast över Facebook, och vår relation har inte bara överlevt en träff IRL, som vi ungdomar säger när vi menar ”i verkliga livet”, utan till och med vuxit och fördjupats. Andens enhet är ett så starkt band att det för människor samman till och med över Internet och ger äkta, sanna relationer. Ibland blir det såklart en miss, vilket man upptäcker efter ett tag, men ofta består det. Jag menar att det är så här det går till när Guds Ande skapar enhet mellan kristna: det sker spontant, naturligt, helt frivilligt och det som förenar oss är vår kärlek till Jesus, och det sker genom Anden, inte genom mänskliga ansträngningar. 

Det talas idag väldigt mycket om kristen enhet i vårt land och det görs stora ansträngningar för att åstadkomma en synlig enhet. Jag har ibland stött på en attityd som ungefär går ut på att om vi bara lyckas skapa synlig enhet, då blir det väckelse. Men jag vill påstå att denna tanke blir fel. Det blir ett verk av mänskliga ansträngningar och program, och därmed fött i köttet, som när Abraham fick Ismael, man vill hjälpa Gud på traven, men det blir aldrig bra, det ser vi tydligt på Israel och deras grannländer som härstammar från Ismael. 

Dessutom riskerar det att ske på bekostnad av vår egen övertygelse. Jag är absolut för enhet, det vill jag säga, och jag tror att jag med handen på hjärtat kan säga att jag har fått ganska så mycket kärlek till mina trossyskon, men jag ser en stor risk med att göra enheten så viktig att man helt börjar kompromissa med sin övertygelse och med det andliga innehållet i förkunnelsen. Allt som inte sker av tro är synd, säger  Paulus, och var och en ska vara helt fast i sin övertygelse, men när inställningen nästan blir enhet till varje pris, då börjar vi lätt tumma på detta, vi tummar på vår kärlek till sanningen, och det är en stor risk vi då tar. 

David Wilkerson hade något som han kallade för ”the Love trap”, dvs kärleksfällan. Han menade att han stötte på attityden inom amerikansk kristenhet att ”låt oss bara samlas, umgås, bara älska varandra och inte diskutera några läror eller dogmer, utan bara vara glada, uppmuntra och älska varandra”. Wilkerson var tydligt och klart en som sträckte sig över samfundsgränser, och det vill jag också vara, men han såg en stor andlig risk i denna attityd, och det gör jag också, för när vi bara talar om kärlek och inte längre söker, älskar och intresserar oss för vad som är sant och inte sant, då kan vi ju öppna oss för precis vilket budskap som helst. 

Inom kristen tro är sanning lika viktigt som kärlek. Jesus var full av nåd och sanning, och ordet sanning är ungefär lika frekvent i Bibeln som ordet kärlek. Visst ska vi älska varandra, men vi kan inte av den anledningen sluta fråga oss om det vi får höra är sant eller ej. Paulus säger i 2 Tess 2 att det är kärleken till sanningen som bevarar oss från ändetidens avfall från kristen tro. Lägg det på minnet, älska sanningen, för det kan rädda Ditt Eviga liv! 

Under den Karismatiska väckelsen var det utan tvekan en stark vind för enhet ja, man strömmade till möten över samfundsgränserna, men det skedde helt naturligt, av sig självt, som det alltid gör då Guds Ande gör något. Det behövdes inte en massa mänskliga ansträngningar, en massa program och projekt, sådant som är fött i köttet, utan detta föddes fram av Guds Ande. Och då svepte först Andens vind som gav väckelse, och som en följd av detta kom en naturlig enhet. Idag tänker man tvärtom. Man försöker på konstgjord väg åstadkomma enhet, i tanken att vi då ska få väckelse. 

Vi har vänt bak och fram på mycket idag. Många menar att tecken, helande och under ska bana väg för Evangelium och föra människor till frälsning, men jag menar att det ska vara tvärtom: Evangelium går fram, budskapet om Jesus, människor tar emot det, blir frälsta och detta bekräftas med helanden, tecken och under, inte tvärtom. 

Andra gånger har jag hört att om bara alla kristna, från alla olika samfund, kunde komma tillsammans och sjunga lovsång, då skulle vi få den kraft, den power, som krävs för att få ett andligt genombrott och väckelse i vårt land. Detta är också ett feltänk, och jag tar upp detta i en predikan som heter ”vad har hänt med vår lovsång?”. Lovsång är inte en metod eller en teknik för att uppnå något, utan det är hjärtats spontana kärleksförklaring till Gud. Kärlek ger man inte till någon, inte ens Gud, för att uppnå något, man ger kärlek av den enda anledningen att man älskar. 

Jesus säger i Johannes 13:34: Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. 35 Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.” 

Detta är något som denna världen inte förmår skapa eller ens kan förstå, hur kan nästan totala främlingar få gemenskap och kärlek  till varandra på bara några minuter? Detta är i sig ett vittnesbörd om Jesus Kristus, om att Fadern har sänt Sin Son till jorden för att påverka och förändra människors liv på ett sätt som är omöjligt för denna världen. 

Enheten mellan kristna är ett osynligt band, ett andligt band, ett kärlekens band. Det finns en sång som jag älskar som går: Genom allt Guds folk går ett band av kärlek och det håller oss tätt intill varandra, det bevarar oss vid vår Faders hjärta, slutna i Jesu Famn. 

Men det bandet är ju helt beroende av att vi tar emot kärlek från Jesus och på vår kärlek till Jesus. Börjar kärleken till Jesus svalna hos oss, så kommer vår kärlek till bröderna att svalna. Och börjar vår första kärlek till Jesus att svalna, så kommer de som har kvar sin första kärlek att dras mindre till Dig, och vice versa, vårt andliga band kommer inte att bli lika starkt, som när vi alla har den där innerliga kärleken till Jesus, för då hör vi ihop och det är Guds verk så Gud får all ära!

Men denna kärlek kan vi inte ta oss, inte producera själva genom att påminna varandra om att älska varandra, eller ha program och kurser om hur vi ska börja älska varandra, nej, detta är ett Guds verk, och det enda sättet att vi kristna ska börja älska varandra mera är att be Jesus ge oss mer av Hans kärlek, be Honom ge oss ett hjärta som älskar Honom, söka oss nära Jesus i Ordet och bönen. Någon annan Väg till äkta kärlek mellan Jesu lärjungar tror jag inte finns. Bara Jesus kan ge Dig denna slags kärlek, och det ger Han till den som ber. 

Jag ska åskådliggöra hur fiendskap och splittring förbyts i underbar enhet när Jesus får stå i centrum och när vi verkligen älskar Jesus. En oerhört gripande scen ur filmen ”the Bible”, en film jag älskar, är när Saulus har blivit Paulus och besöker några kristna som samlats. Han kommer in i rummet och presenterar sig: Paulus från Tarsus. Det blir knäpptyst i rummet, en mycket spänd tystnad. Efter en stund säger Lukas lite allvarligt: ja, vi vet vem Du är, och tittar lite besviket ner i golvet. Det är uppenbart att de inte litar på honom. Paulus säger att han inte vill dem något ont, men Lukas ställer sig upp och går fram till Paulus, ser honom stint i ögonen och säger lite bestämt: jag har några vänner som fick ett litet besök av Dig. Du ville dem en hel del ont. 

Paulus blir förkrossad. Han är nära tårarna. Han blir liten, vilket är vad namnet betyder, ”den lille”, och börjar trevande berätta om sin omvändelse. ”Jag trodde att jag gjorde det rätta, precis som Ni gör idag, men sen kom Jesus till mig. Inte i fullt motiverad ilska, utan i kärlek”. Återigen blir det knäpptyst och stilla i rummet, men nu en helt annorlunda sådan, för nu berörs alla av Jesus. Nu lyssnar man uppmärksamt. Paulus säger orden ”Jesus” och ”kärlek” som någon som förstått vad de betyder, som någon som känner Jesus och Hans kärlek på djupet.

Sedan följer ”kärlekens lov” ur 1 Korintierbrevet 13 och under tårar beskriver Paulus hurdan kärleken är, och då talar han om Jesu kärlek, och inte den slags flyktiga och flummiga ”kärlek” vi ofta hör om idag. Mot slutet är alla gripna och Lukas och Paulus står ansikte mot ansikte, och Lukas ser återigen Paulus djupt i ögonen, men denna gång med en blick fylld av kärlek. De blir goda vänner, gripna av kärlek till varandra och bestämmer sig för att slå följe som bröder. 

Så blir det när Andens skapar enhet, det är vår relation till och kärlek till Jesus som för oss samman, inte program eller projekt. Efter ett möte med Jesus blir man aldrig densamme mera. Gripen av Jesus och Hans kärlek blir man i grunden tillintetgjord och gjord till en ny person. Det är en underbar förvandling. Och andra som är gripna av samme man och samma kärlek blir bröder och vänner, istället för fiender. 

Måtte vi alla gripas av samma kärlek, så att vi alla försonas och blir bröder som de blev. Bara om vi låter oss gripas av Jesu kärlek kan vi få Andens enhet, sann enhet, i Kristi kropp. Bara Jesus kan. Låt oss lägga ner alla mänskliga försök, låt oss inse att vi inte kan skapa enhet. Vad kan vi då göra? Jo, vara ivriga att söka oss nära Jesus, att älska Honom, sätta Jesus i centrum och låta Honom leda oss och gripa tag i våra hjärtan. Då får vi Andens enhet, som en naturlig följd, och då blir det Gud som gör det.

Wilkerson profeterade för länge sen i ”the vision/synen”, om en superkyrka som skulle bildas i ändetiden, en allians mellan RKK och liberala protestanter, och synlig enhet skulle uppnås. Samtidigt skulle det bildas en underjordisk kyrka som skulle vara förföljd av superkyrkan, och de skulle samlas från många olika samfund, och de skulle ha en ljuvlig gemenskap, en sann Andens enhet, skapad enbart av deras kärlek till Jesus och vilja att följa Honom, oavsett priset. Samma sak har Herren talat till mig i en dröm för ett år sedan. 

Det finns idag starka röster på många håll som säger att reformationen är slut och att vi ska tillbaka in under Påven i Rom. Sådant får man idag höra från de mest oväntade håll, inom Pingströrelsen i Sverige, från amerikanska Trosförkunnare som Kenneth Copeland och Bill Johnson. Jag tror av allt mitt hjärta att det blir helt fel och att vi bör se upp med det. 

Det finns starka röster som driver på detta och säger att vi måste få enhet, och de kopplar detta till en väckelse, som vi både behöver och längtar efter. Och på ett sätt håller jag med, jag längtar också efter enhet, för jag älskar mina syskon och det är underbart när Guds folk samlas som bröder i ljuvlig Andens gemenskap och i kärlek till Jesus och Guds Ord. Men det förutsätter att det är Guds Ande som gör det, annars blir det andligt livlöst. Jesus sa: det är Anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. Och dessutom: varför kämpa så ivrigt för något som redan finns där? 

Man får också höra ibland: Vi är ju ett folk. Men min fråga blir då: Följer Du folket, eller följer Du Jesus? För det finns ju inga garantier för att folket, inte ens majoriteten av folket, är på rätt väg, det visar ju både GT och NT, tex breven till församlingarna i Uppenbarelseboken eller Galaterbrevet. Vi följer ju Jesus, och säger Jesus att folket är på fel väg, och säger: följ Mig ut i öknen, så måste ju vår lojalitet vara till Jesus, inte till en församling, inte till Guds folk, inte till någon annan än Jesus Kristus själv. 

Jag hade en dröm för ca ett år sedan om att Jesu Kristi brud skulle föras ut i öknen, in i små husförsamlingar. Stora delar av den etablerade kristenhet skulle slå in på fel väg, men Gud skulle ha ett folk ändå och deras kärlek till Jesus och varandra skulle vara innerlig och stark. 

Jag tror att det kan vara så att Jesus inom en snar framtid kommer att leda Sitt folk, Sin brud, ut i öknen. Jesus talar i Matteus 24 om att vi inte ska gå ut i öknen för att söka Honom när man säger att Han är ute i öknen, men vad jag tror att vad Jesus där menar är att vi inte ska söka Honom i andlig mystik. Däremot tror jag av hela mitt hjärta, på grundval av den dröm jag hade, på Wilkersons profetia, på vad jag ser och känner när jag ser mig omkring i kristenheten i Sverige och övriga västvärlden, särskilt USA, att Jesus kommer att leda Sitt folk ut i öknen, bort från megakyrkor och karismatik som gått överstyr och blivit osund och överandlig, bort från de stora, glamorösa sammanhangen, och istället ut i öknen, i små församlingar, som verkligen vill följa Jesus, även när det kostar på. 

Och jag vill följa Jesus, och det hoppas jag av allt mitt hjärta att Du som lyssnar också vill. Om andra tvekar, vill jag dock följa. Jag vill vara där Jesus är, även om det innebär att inte vara där massorna är, där sensationer och upplevelser är, även om det innebär att inte vara populär och inne. För där Jesus är, där vill jag vara, och går Jesus med Sitt folk ut i öknen, då vill jag vara där. Jag vill räkna Egyptens skatter och rikedomar för intet, och istället glädja mig och fröjda mig i Herren, min Gud, och vara med Honom. För där Jesus inte är, där är det inte sann, bestående och äkta kärlek och glädje, utan där rör man upp tillfälliga känslor, men sedan finns inget kvar, ofta bara tomhet och behov av en ny kick och upplevelse. 

Men där Jesus är, där är det ljuvligt att vara. Även om bara tre, fyra eller fem samlas i Jesu Namn så är Herren mitt ibland dem, och det gör gemenskapen ljuvlig. Jag önskar och ber av allt mitt hjärta att alla mina älskade systrar och bröder ska göra samma val: sätta Jesus först, oavsett priset! Jag ber att alla ska välja att följa Jesus, att vår kärlek till Jesus ska föra oss samman i ljuvlig gemenskap, även när det kommer svåra tider, vilket det nog gör, i vårt land, i vår omvärld, även om jag inte vet när. 

I Johannes 17:21 säger Jesus: Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. 

En del säger att detta är den enda bön som Jesus ännu inte fått svar på, men jag säger nej, Jesus fick bönesvar för två tusen år sedan, på Pingstdagen när Anden utgöts över lärjungarna. Allt sedan den dagen är vi kristna ett, förenade med varandra genom ett osynligt, andligt band, som bara beror på att vi är i Kristus och att Kristus är i oss. Och detta är Guds verk, inte byggt av människohand. 

I Apostlagärningarna 17:24 står det: Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. 25 Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. 

Vi sjunger att det är Gud som all ära ska ha, och därför vill Gud också vara den som bygger. Låt Gud få bygga enhet, med så lite hjälp från oss som möjligt, låt Anden få verka. Och jag tror att det enda som vi kan bidra med från vår sida är att vi troget följer och älskar Jesus, att vi håller oss till Jesus, då utför Gud verket själv, och då blir det som Han vill ha det, det blir sant, äkta, bestående, innerligt och kärleksfullt. Amen.