Från tårar till jubel

Psalm 126

När Herren lät Sions fångar komma åter,✱ då var det som om vi drömde.
Då fylldes vår mun med skratt och vår tunga med jubel, då sade man bland folken:
“Herren har gjort stora ting med dem!” Ja, Herren har gjort stora ting med oss, och vi är glada.

Herre, låt våra fångar komma åter som strömmarna i Negev✱!
De som sår med tårar ska skörda med jubel. Gråtande går de och bär sitt utsäde, jublande kommer de och bär sina kärvar.

En kär broder från Pingst som bor i Mellansverige skrev till mig på email och berättade att han blivit så besviken på kristenheten på sin ort, över vart de är på väg, att han nästan blivit bitter. Jag försökte styrka och trösta honom och sa att jag förstod. Jag hade själv en period med så mycket sorg, smärta och oro över kristenheten både i vårt land och även här i Skellefteå-trakten, men jag känner att Herren steg för steg lyfter mig ut ur det och liksom viskar: följ Du Mig! Se inte så mycket på andra, fäst Dina ögon på Mig. Tjäna Mig. Följ Mig. Tala det Jag lägger på Ditt hjärta! Gå dit Jag leder Dig! Gläd Dig i Mig! Gläd Dig över de som håller fast vid Mig!

Inte så att vi inte också ska dela bördan och smärtan på Jesu Hjärta över villfarelse och avfall, men jag tror att Herren vill att vi ska lyfta blicken. Vissa saker ”måste ske”, säger Bibeln. I 2 Tess 2 står det att innan Jesu Återkomst så måste först avfallet komma. Jag tror att Jesus sörjer över det, men jag tror att människans trohet måste prövas, så även de kristnas.

Men vi följer Jesus och jublar i hoppet om den kommande härligheten! Vi ser framåt och uppåt och väntar på vår befrielse och vårt kommande jubelrop. Våra tårar ska vändas i jubel.

I Lukasevangeliet säger Jesus:

Saliga är ni som gråter nu, för ni ska få skratta.

Saliga är ni när människorna hatar er och när de utesluter er och hånar och smutskastar ert namn för Människosonens skull. 23 Gläd er på den dagen och hoppa av glädje, för er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde deras fäder med profeterna.

Tänk hur annorlunda Guds Rike är än denna världen. Tänk hur Jesus vill få oss att tänka. Nästa gång Du missar en befordran på Ditt jobb pga Din kristna tro, gå hem, jubla av glädje, hoppa och dansa, för STOR blir Din lön i himlen. Börja tänka som Jesus talar, börja leva utifrån det som kommer, inte det som är här och nu.

Jag tänkte också säga något rannsakande, något att fundera över, och det är hur mycket tårar vi sår med i dagens kristenhet. Det kanske är för att vi sår med så lite tårar, som vi skördar så lite, och därmed även får jubla så lite?

Det pågick något som man kallade för en väckelse i vårt land, jag tror det var på 80-talet, och Sven Reichmann, som kände sig osäker inför vad han såg, sökte upp Frank Mangs, i mina ögon en av vårt lands största gudsmän någonsin, tillsammans med Lewi Pethrus och CO Rosenius. Sven frågade: är detta en sann väckelse? Nej, sa Mangs utan att tveka. Hur vet Du det? Inga tårar, sa Mangs.

Jag vill försöka säga detta i ödmjukhet och kärlek, från djupet av ett hjärta som älskar Jesus och som bryr sig om Dig, Din tro på Kristus och Din Eviga boning. Lyssna till vad jag har att säga, hur ofullkomlig jag än kan vara.

Carter Conlon, pastor vid TSC, blev inbjuden till en pingst-karismatisk konferens i Kanada i början på 90-talet. När han skulle förbereda sig i bön föll Den Helige Ande över honom och Conlon framförde budskapet: om Ni inte ser upp kommer det att komma väckelser födda i köttet över kyrkan i Nordamerika och ställa till med stor skada i Kristi kropp. Budskapet blev inte populärt, och kort senare kom den sk skrattväckelsen i Toronto. Ett tiotal år efter denna väckelse reste Conlon runt i församlingar som svepts med i detta, och han såg sargade församlingar, en del helt utdöda, och de som fanns kvar var ofta desillusionerade och livrädda för Guds Ande. När Conlon berättade detta hördes smärtan i hans röst och den nådde mitt hjärta så att tårarna var nära.

Jag har sett bilder därifrån med folk som låg i Guds Hus och rullade runt på golvet i gapskratt, som om de vore kraftigt berusade eller helt förlorat förståndet. Jag börjar nästan gråta när jag ser det, och min personliga uppfattning är att man närmast ger Jesu Namn ett löjets skimmer, och det får mig i tårar. Så jag undrar vad Frank Mangs skulle ha sagt om det? Jag tror att Mangs skulle gått in i sin bönevrå med tårar och nöd på sitt hjärta över vad som skedde och ropat till Himmelens Gud. Eller skulle någon av apostlarna Petrus, Johannes eller Paulus ha kunnat predika så det? Jag tror att Paulus nog hade blivit lite sträng och tillrättavisat det.

Fast viktigast av allt är att fråga sig: skulle Jesus Kristus, Israels Helige, Konungarnas Konung och Herrarnas Herre, ha kunnat göra detta? Vad Guds Ande gör på jorden är vad Jesus Kristus samtidigt gör i himlen. Ligger Jesus i himlen på golvet och rullar runt i gapskratt? Tror Du det på fullt allvar? Eller tror Du att det skulle kunna stå i Evangelierna: Jesus kom till synagogan i Kapernaum, öppnade skrifterna och läste ur Jesaja, det profetiska löftet om den kommande Messias. Sen stängde Jesus Skriftrullen och la sig ner på golvet och höll en rungande skrattpredikan så att folket häpnade och sa att Han undervisade med makt och auktoritet. Jag kan inte tro det. Jag kan inte tro att det skulle kunna ske på Jesu tid och beskrivas i Evangelierna, och Jesus har inte förändrats sen dess.

Jag dömer inte någon, utan säger det för att vi ska stanna upp och tänka efter. Vi får se upp för falska väckelser och vi måste pröva andarna bakom en väckelse eller en rörelse innan vi ger oss in i den. Det finns såklart många sanna, äkta väckelser som börjat i Anden men gått över i köttet, men i Nordamerika de sista 25 åren har flera väckelser varit födda i köttet från första stund. Vi ska såklart inte döma varandra, men visa varandra till rätta i kärlek, och även varna för saker som leder fel. Jag säger detta nästan under tårar: se upp! Spring för livet från detta! Det är vad jag känner på mitt hjärta. Jag ropar detta från djupet av ett hjärta som jag vet älskar Jesus och som älskar Dig som lyssnar och som bryr sig om Dig och Ditt Eviga väl.

Vi kristna är kallade att vara kärleksfulla, men det är inte kärlek att säga ja när det ärliga svaret är nej. Det är inte kärlek att ropa ”halleluja, var välsignad” till en broder som slagit in på en olycksväg. Sven Reichmann sa: vi är kallade att stå upp för sanningen, och sanningen kan inte se ut hur som helst.

Och då gör jag en parafras: vi är kallade att förkunna Kristus, och Kristus kan inte se ut hur som helst. Jag vidhåller att det där inte är den Jesus Kristus som jag fått möta. Jag vill vara ödmjuk, men jag har fått några mycket starka möten med Jesus, och Det är så avlägset från Honom som jag fått möta, med all Sitt Majestät, Härlighet, Makt och ära runt omkring sig. Jesus är en Konung med en värdighet och Majestät som inte får Honom att uppträda så.

Fråga Dig också om detta ger ära åt Jesu Namn? vad skulle ryssarna och omvärlden säga om Putin gjorde så under ett av sina tal inför rullande TV-kameror? Skulle ryssarna säga: se, detta är vår president! Vi är stolta över honom! Honom ska man respektera, ha förtroende för, frukta och lyssna till! Nej, de flesta ryssar skulle säga: Putin, Du gör Dig själv, alla ryssar och hela Ryska Federationen till åtlöje inför hela omvärlden. Varför skulle det vara annorlunda med Herren Jesus Kristus, Guds Rike och Jesu lärjungar? Låt oss stanna upp och tänka efter!

Orden som följer nu fick jag tydligt i en dröm. Innan jag somnade låg jag och bad för gudstjänsten och sedan fick jag dessa ord och när jag fått dem kom en mörk figur, som jag upplevde var Den Onde, fram till mig i drömmen och la armarna om mig så att jag vände mig om för att se vem det var och vaknade med ett ryck i fruktan, men insåg att det var en dröm, så då insåg jag att dessa ord absolut skulle tas med eftersom Fienden ville störa.

Orden jag fick i drömmen var: ”Frågan är när man ska ta sig ur ett kristet sammanhang, för mycket kan se ofarligt ut i början men bli mycket fel med tiden, och risken med att stanna kvar vid de första, små avvikelserna, är att man förlorar sin andliga klarsyn och urskiljning så att man inte kan ta sig ut senare när andra kristna runtomkring börjar se att det håller på att gå galet, för man själv har blivit andligt blind.”

Det är ord jag tror var från Gud och som vi bör lyssna till, för jag kände att det var en varning, och jag var förkrossad när jag vaknade och tårarna var nära. Jag uppfattade dem riktade till alla oss kristna i denna tid. Jag känner att vi får se upp lite grann. Jesus säger själv att i den sista tiden ska många komma under Jesu Namn och bedra många, och på ett annat ställe sägs det ”för att försöka bedra även de utvalda”. Det är Jesu Ord, och det är därför jag kanske tar i lite grann, men jag ser en andlig fara i detta.

När Guds Ande däremot går fram i en väckelse kommer sorg över synden, nöd för de förlorade, omsorg om deras själar och ett heligt allvar, dvs gudsfruktan, in i Guds folk, vilket påverkar dem som möter dem, alla i omgivningen. Under pingstväckelsen i början på 1900-talet kunde folk ett kvarter bort drabbas av syndanöd, så stark var Guds Andes närvaro.

Det kommer också glädje, för Evangelium är ett glädjebudskap, men det har även ett allvar, för det gäller livet. När Guds folk har detta i sina hjärtan då tror jag att en sann väckelse kan komma, annars inte. Kanske behövs det även lite nöd inte bara i  kristnas hjärtan, utan även över vårt land, och det vet nog Gud om. Men vi kanske har lite för lite förkrosselse och tårar i vår kristenhet idag, för om vi sår med tårar så ska vi få skörda med jubel. Vi kanske har lite för lite nöd för de förlorade, så att vi ropar till Gud för dem. Jag säger det inte för att döma, utan för att jag tror att det är så och för att vi behöver vakna upp.

Ja, i en väckelse finns det mycket glädje och jubel också. Jubel och glädje över de som blir frälsta. Vi behöver glädje också, den lyfter oss, och de som känner mig vet att jag har fått ganska mycket glädje i mitt kristna liv. Det finns tårar också i mitt liv, men även mycket glädje. Jag menar inte att vi kristna ska gå omkring och gråta och sörja hela tiden, det är inget bra vittnesbörd. Paulus säger: var alltid glada! Andens frukt är kärlek, glädje och frid. Glädje är bra. Men vi har vår källa till vår glädje i Herren, över vem Han Är och i att vi får tillhöra Honom. Vi gläder oss inte utifrån jordisk framgång eller lidande, utan utifrån vem Jesus Är, att Han är vår och vi är Hans. Därför gläder vi oss alltid i Herren.

Men Jesus har en börda på Sitt hjärta för de förlorade, och vissa dagar så tror jag att vi bör dela den bördan, för vi vill ju bli lika Kristus. Paulus var också i tårar både nu och då över medmänniskors och församlingars andliga tillstånd, och jag tror att det är ett tecken på att man börjar bli lik Kristus. Man bryr sig.

Men alltid när något brister i våra kristna liv ska vi gå till Jesus och be om hjälp att förändras, för den förmågan har vi inte i oss själva. Bara de senaste månaderna har jag upptäckt att jag har denna brist, så jag har nu börjat be: Jesus, ge mig en nöd för de förlorade! Gör mig till en själavinnare, i bön eller i ord. Ge mig omsorg om de förlorade, om deras själar. Ge mig förmågan att leda dem till Dig, lär mig! Och jag ber för dem på olika sätt: Dra människor i Byske till Dig, led dem till Dig.

Men även om en kristen har tårar då och då, så är det inte hur det slutar. Det slutar med jubel. Även syndanöd vänds i jubel, det har jag egen erfarenhet av.

Jag minns timmarna före och efter mitt mest underbara möte med Jesus Kristus. Jag hade bett hela natten med nöd för min själ, och på morgonen kom mamma in på mitt rum med en lapp där hon skrivit ner saker Herren hade talat under natten. Bland annat sa Herren: ljus ska bryta fram ur mörkret, Jag ska göra det! utgjut Ditt hjärta för Mig, och Jag ska välsigna Dig. Jag grät hela resan från Skellefteå till Stockholm, och första halvan av resan grät jag över hur synd det var om mig, andra halvan över hur mycket synd det fanns i mig. Den Helige Ande pekade på sak efter sak i mitt hjärta.

I förkrosselse kastade jag mig ner på mina knän när jag kommit in i lägenheten i Stockholm, sa två gånger med kärlek i rösten: Jesus! Jesus! Jag hoppade upp i sängen med Bibeln i min hand och landade i en stor, mjuk och fast Hand som liksom omslöt mig. Jag tryckte Bibeln mot bröstet och sa rakt ut i luften: Helig Ande, led mig i bibelläsningen. Av ”en slump” slog jag upp Johannesevangeliet kapitel ett, och jag läste hela Evangeliet i ett sträck och när jag läste såg jag ljus bryta in i min kropp och jag fylldes av Guds Ande.

En kort stund senare var allt annorlunda. Jesus Kristus mötte mig som aldrig förr, och en timme senare jublade jag i mitt inre, jublade över Jesus Kristus och känslan av befrielse. Jag ringde mamma med jubel och triumf i mitt inre och hon skrattade och sa: ja, Du är för härlig, Konrad. Ena stunden är allt hopplöst och det är tårar, nästa stund är det jubel och glädje och allt är möjligt.

Gud har makt att ändra saker och ting, ibland fort, ibland över tid. Men när människor har syndanöd, så betyder det att Guds Ande väckt Dig om Din ställning inför Gud och nu vill befria Dig, lyfta av syndabördan, och göra Dig fri i Ditt inre. Gud vill ge Dig tårar som vänds till jubel!

Livet som en Jesu lärjunge innebär mycket glädje här på jorden i våra hjärtan, men här på jorden får den kristne också fälla många tårar. Ibland kallas livet här på jorden för Tåredalen, för här får vi anledning att både skratta och glädja oss, men också fälla tårar. Över motgångar och prövningar, över människor som inte vill bli frälsta, när vi får ta emot hårda ord från medmänniskor eller även trossyskon. Så är det för oss här på jorden.

Här på jorden hade även Jesus både glädje och tårar. Jesus uppfylldes ofta av glädje i Den Helige Ande, men Jesus grät över Jerusalem och över Lazarus. Jesus visste att Lazarus skulle uppstå, men ändå grät Jesus. Jesus är ingen främling för våra tårar här på jorden. Jesus vet, precis som vi, att även om allt slutar med jubel så kan tårarna finnas där under färden till det stora jubelropet.

Men den kristne har både ett hopp och ett löfte om en annan tillvaro. En tillvaro där alla tårar vänds till jubel, där tårarna bildat en sjö som ger ut strömmar av levande vatten, en tillvaro full av jubel, sång och dans inför den Himmelska Tronen. Herren Gud inte bara torkar alla tårar från våra ögon, Jesus byter ut det med jubel!

Kommer vi där ens att minnas våra tårar och prövningar här på jorden? En del säger att vi kommer att känna igen varandra där, och det tror jag också, och sången ”vi förstår Hans vägar bättre ovan där” antyder ju att vi minns våra liv men vi ser det då ur Guds perspektiv. Minns vi våra liv i himlen? Många säger det, men jag vet inte, för detta står inte tydligt i Bibeln, men jag ska berätta en sak ur mitt eget liv.

Mellan åren 2006 till 2017 led jag av OCD, tvångssyndrom, och under långa perioder var jag så dålig att jag inte kunde ta vara på mig själv utan jag var inlagd på psyket, i både Skellefteå och Uppsala. Jag ägnade mig åt detta nästan all vaken tid och var så sjuk under långa perioder. Men genom Guds nåd, läkande förbön och en inopererad apparat, DBS, så har jag idag mer eller mindre inga symtom kvar.

Jag var på en undersökning på Umeå lasarett november 2017 och fick fylla i ett självskattningsformulär och fick då 0 poäng på en skala med max 50. Året innan hade jag sju poäng och hade i fältet för kommentarer skrivit olika ritualer och ramsor som jag ägnade mig åt i mitt inre som hade med OCD att göra. Hon löste upp vad jag skrivit Och när hon sa det så tänkte jag tillbaka och sa lite lågmält: ja just det, så var det nog… men minnet var så avlägset, som en slags dimma som skingrats och inget var kvar. Jag kunde minnas det lite vagt, men all smärta kring det var borta, helt borta. När jag sagt det så lyste jag upp i ett leende och fylldes av glädje: det smärtsamma var borta och allt som fanns kvar var glädje.

Kanske är det så i himlen. Kanske någon kommer fram till mig och säger: Konrad, minns Du när Du stod där och grät och grät. Minns Du hur jobbigt det var? Då kanske jag säger lite dröjande: ja, just det, kanske var det så… Men när jag då säger det har jag ändå ett stort leende på mina läppar och ett ansikte fyllt av glädje.

Kanske att ett vagt minne finns kvar, men all smärta är borta. vi kanske minns själva händelsen, prövningen, om än avlägset, som långt, långt bort i fjärran, men det finns ingen sorg kvar, ingen smärta, utan bara glädje över att vi nått målet, glädje över att vara i himlen. Vi kanske minns det vagt, men vi ser det ur Evighetens perspektiv och då ter det sig som en vindpust, så kort, så oansenligt jämfört med det jag står i där och då, mitt i himlens glädje och jubel. Vi står inför Jesus Kristus och kan inte göra något annat än att jubla och glädja oss.

Jesu sår Finns kvar i himlen säger många. Vi vet att Han hade dem efter uppståndelsen, och många säger att de är kvar i himlen. Ärren finns kvar, men såren har läkts och nu finns bara glädje hos Jesus för Jesus vet att de såren givit Evigt liv till många. Jesu Sår påminner oss om priset Jesus fick betala för oss, vilket gör oss ödmjuka, men de påminner oss också om Jesu ofattbara kärlek och totala seger på Golgata, och det fyller oss med tro och mod. Tårar vänds till jubel i himlen! Smärta vänds i triumf!

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där, och då inser vi att den händelsen, hur smärtsam den än var då, bidrog till att jag står i himlen idag, eller så inser vi att den händelsen åtminstone inte kunde stoppa Guds Trofasthet, Guds nåd och godhet mot mig, utan att Jesus styrkte mig och förde mig rakt genom det jag fick möta till hemlandet, himlen. I himlen kommer vi att se ännu tydligare hur Trofast Gud är.

Och all vår blick tillbaka och neråt kommer att vara borta. I himlen ser vi bara framåt och uppåt. Där finns inget missmod, ingen sorg, ingen klagan, ingen grämelse över det som varit, utan vi bara gläder oss över att vi står inför Tronen och ser framåt mot mer, mer och mer av Jesus och Himlen.

Jag tror också att Guds folk i Sverige kommer att gå ”från tårar till jubel i vårt land”, men att det även blir ”med både tårar och jubel till vårt land, Hemlandet, himlen”.

Jag tror att det kommer att bli svåra tider dels i vår kristenhet, som kommit allt mera på avvägar, om än tack gode Gud inte alla. Men vi har sett stora delar av vår kristenhet vika bort från Guds Evangelium steg för steg under lång tid nu, men framför allt har vårt land avkristnats, Sverige har vänt Gud ryggen.

Men jag tror att vi som Guds folk kommer att gå från tårar till jubel i vårt land genom att jag tror att Herren kommer att styrka Sitt folk mitt i den kommande prövningen. Gud är Trofast. Han kommer inte att svika eller överge Sitt folk. Vi ska inte frukta, utan lägger framtiden med full tillit i Jesu Händer. Mitt i allt det svåra så tror jag att det kommer en utgjutelse av Den Helige Ande, en andlig välsignelse, som gör att Guds folk kommer att gå med jubel i sina hjärtan, mitt i allt det svåra. Jag tror att vi kommer att dansa i vårt inre för vår befrielse närmar sig.

Men det blir också en vandring ”med både tårar och jubel till vårt hemland, himlen”. Guds folk kommer att påverkas av det svåra runtomkring, och därför kommer vi att vandra med både tårar och jubel, men vi kommer allt mera att tänka på vårt rätta hemland, himlen. Jag tror att Guds folk, Jesu lärjungar, allt mer kommer att se bort från detta liv, allt det jordiska, och se upp mot himlen. Jag tror att vi precis som den första kristna kyrkan kanske kommer att bli allt mer isolerade, kanske även förföljda, men vi kommer att ha vår blick, vårt hjärta, vårt fäste i himlen, hos Jesus, och det kommer att ge oss både andlig glädje och kraft.

Rom. 5:1 ”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp.

Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss.”

Paulus säger att vi jublar i hoppet om den kommande härligheten, och Anden är bekräftar att arvet tillhör oss, så det hoppet bedrar oss inte. Ju mer vi lever i det kommande, med vår blick och vårt hjärta i det himmelska, desto mer glädje får vi i våra hjärtan. Ju mer vi söker jordiska lycka, desto mer flyr lyckan bort ifrån oss, och ju mer vi ser bort från jordisk lycka och söker himmelsk lycka, desto lyckligare blir vi redan här på jorden. Så paradoxalt är det i Guds Rike.

De som sår med tårar ska skörda med jubel. Gråtande går de och bär sitt utsäde, jublande kommer de och bär sina kärvar.

Från tårar till jubel. Det är vad som väntar allt Guds folk. Jag tror att en hel del här inne har fått så med en hel del tårar, det har iaf jag gjort. Men en dag ska Gud vända det till ett desto större jubel. Gud är Trofast, Han är inte en människa, Han kan inte ljuga. Gud har lovat att en dag ska vi få stå inför Tronen, inför Lammets Tron, och jublet i våra hjärtan kommer inte att känna några gränser. Vi står inför Jesus, och härligheten som finns hos Honom kommer att vara i oss, runt oss, överallt, och vi kommer att sjunga, dansa och skratta. Vi kommer att krama om varandra, och allt det som förut var kommer att vara borta. Gud säger i Bibelns sista bok: Se, Jag gör allting nytt. Det som förut var är borta. Och Herren Gud ska torka alla tårar från våra ögon.

En dag når vi himlen, och där vänder Herren Gud alla våra tårar till ett jubelrop inför Tronen. Vi kommer att stå inför Tronen och allt vi kommer att se är Jesus, och många säger att vi kommer att se Jesu Sår som kommer att påminna oss om vad Jesus gjorde för oss på Golgata.

Lovsången kommer aldrig att störas, aldrig att ta slut, och vi kommer inte heller att behöva kämpa för att sjunga, inte prestera lovsång, det kommer bara att flöda fram ur oss, ur vårt inre. Vi kommer att ha en sådan glädje i oss att lovsång är det enda som är möjligt.

Och då, när vi ser Jesus framför oss och allt vad Han vunnit för oss, när vi får stå hela tiden med Jesus nära oss, inför Jesu Tron i himlen, med all den himmelska härligheten och med Jesus, med Sina Sårmärkta Händer, i all Jesu Skönhet, kärlek, mildhet, godhet och Majestät, framför våra ögon, så kommer vi bara att kunna säga: Jesus, Jesus, tack Jesus, lov, ära och pris till Guds Lamm, Jesus Kristus, Guds Son. Amen