Sanningen framför allt

I Johannesevangeliet 8:31 säger Jesus: Ni ska lära känna Sanningen, och Sanningen ska göra Er fria!

Och i Johannes 1:13 står det: Och Ordet blev kött✱ och bodde bland oss✱, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning.

Titeln till denna predikan har jag hämtat från en med samma titel av min broder Alexander Grenehed på hans hemsida ”ökenröst”, som jag tyckte var så bra och så angeläget ämne, så därför skrev jag denna. Att tala sanning och hålla sig till den är viktigt och grundläggande i kristen tro, och jag tror att vi gör klokt i att på nytt påminna oss om det och sätta sanningen högt igen, sida vid sida med kärleken.

Rickard Markström, en kär broder i Kristus i Västerbotten där jag bor, höll en predikan i Korskyrkan i Byske för något år sedan där han sa en sak som jag lade på hjärtat  mer än allt annat. Han sa: jag tror att vårt land närmar sig en tid där vår kärlek kommer att prövas, och jag skulle vilja tillägga: vår kärlek till sanningen.

Till detta säger jag både ja och amen. Det träffade mig rakt och mitt i hjärtat. Jag känner och ser hur väldigt mycket vänds upp och ner, inte bara ute i samhället, utan även inom kristenheten. Vi vänder upp och ner på sant och falskt, gott och ont, rätt och fel. Som det står i Jesaja 59:14: Rättvisan trängs tillbaka, rättfärdigheten står långt borta, för sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram. Sanningen har försvunnit, och den som undviker det onda blir plundrad. Detta såg Herren, och Han var missnöjd med att det inte fanns någon rättvisa.

Är det inte väldigt mycket så här det är i vårt land idag, sett i stort? Hur ska vi då i allt detta hitta en kompass? Svaret tror jag är: genom att hålla oss till sanningen. Jesus Kristus säger själv att Han är Sanningen med stort ”S”, så den som håller sig till Honom, håller sig till sanningen. Jesus säger också att Guds Ord är sanning, och Jesus är i sin tur Ordet. Guds Ord och Jesus Kristus är den yttersta sanningen, den mest verkliga, allomfattande och bestående sanning som finns.

Jesus Kristus är den sanning som befriar Dig. Det är inte fakta, inte en religion, det är en person som kommer in i Ditt hjärta och löser upp och bryter alla band som höll Dig fången, band som Du inte ens visste om. Men Jesus känner till dem, och den befrielse, det jubel som kommer in i Ditt hjärta när Du får möta Jesus går inte att jämföra med något annat i livet. Jesus är villig att göra det för alla människor.

Synen på sanningen som begrepp har ändrats avsevärt i vårt land, och även i vår kristenhet. Jag ska berätta en liten episod ur mitt liv som jag minns som vore det igår. En av våra grannar satt lite nerhukad inne i farstun till mitt barndomshem. Han är en mycket hederlig, rättskaffens och ärlig man, men mig veterligen inte kristen, men jag gillar honom. Det var någon gång på 80-talet och något av hans barn hade blivit anklagat för något rackartyg. Jag minns inte om något av mina syskon var inblandat, men jag var det i alla fall inte, med tillägget: denna gång. Han sa lite allvarligt till min pappa: jag har sagt till mitt barn: allt jag vill veta är sanningen.

På 80-talet var det en hel del som var annorlunda än idag. Då ansågs det viktigt att sanningen fick komma fram och det var en dygd att tala sanning. Då ansågs sanningen vara något dyrbart, eftersträvansvärt, något som nästan var heligt. Man ville hålla sig till sanningen, det ansågs viktigt, det var något man fick lära sig från barnsben. Men om man idag anser att sanningen är viktig och värdefull, då stämplas man som en vettvilling eller en farlig extremist. Tänk vad fort saker kan skifta, och inte till det bättre.

Att hålla sig till sanningen är också att vara ärlig och uppriktig, dvs att säga som det är, att hålla sig till verkligheten. Det står i Bibeln att Gud älskar ett uppriktigt hjärta, och jag känner personligen på samma sätt, för ärlighet och uppriktighet skapar äkta relationer, rena och med öppna kanaler. Det är också att inte vara ytlig, utan vara i kontakt med djupet i sin personlighet, där också Guds Ande bor, att vara sann, äkta. Det är att sträva efter att stå för det man sagt och lovat, men vi är inte Gud och kommer inte alltid att klara det, och då får vi backa och be om förlåtelse, men det ska vara vår strävan.

Jag vill hålla mig till sanningen, men vet att det ibland kommer en halvsanning ur min mun, men det är faktiskt svårt idag, för Guds Ande i mig manar mig att hålla mig till sanningen. Men sanningen är att ingen människa alltid talar sanning, inte säger precis som det är, det ska väl sägas i en predikan om just sanningen. Men jag har förtvivlat svårt att inte vara ärlig och tala annat än sanning i mitt nya liv. En kär broder på Klara kyrka, fd narkoman, sa en gång: i mitt gamla liv ljög jag som en borstbindare, men nu får jag knappt ur mig en halvsanning. Amen till det! Så är det för mig också.

Om vi vill att Guds Ande ska bo i oss och fylla oss allt mera måste vi älska sanningen, för Han är Sanningens Ande. Guds Ande omformar oss till att bli lika Kristus, och då måste vi sky lögnen som pesten, för ingen lögn kommer ur Sanningen och Den Onde är Lögnens Fader. Vi måste hålla oss till sanningen.

Att hålla sig till sanningen innebär också att mena vad man säger, och att inte säga saker man inte menar. Carter Conlon som jag älskar att lyssna till har denna ärlighet. När han var nyfrälst gick han till en kyrka där de hela tiden sa: jag älskar Dig! Jag älskar Dig! Jag älskar Dig! Conlon bara stirrade på dem och svarade: jaha. Hans fru frågade hemma: varför säger Du inte tillbaka att Du älskar dem? Because I don’t love them! Han ville inte säga det utan att mena det. Conlon sa i en predikan: den som älskar sanningen kommer att älska den som säger sanningen. Conlon säger sanningen och jag älskar honom. Jag älskar TSC och alla förkunnare där, av den enkla anledningen att de håller sig till sanningen.

Jesus säger också i Johannesevangeliet att var och en som är av sanningen lyssnar till Min Röst, och att ”Mina får lyssnar till Min Röst, och Jag känner dem och de följer Mig. Jesu lärjungar längtar efter att få höra Jesu Röst, den där ljuvliga, fridfulla, kärleksfulla Rösten som är full av nåd och sanning, och de känner igen den när de hör den, om än vi är olika känsliga och lyhörda för detta, dvs har andlig urskiljning. Jesus kallar också Den Helige Ande för Sanningens Ande, den vill lyssna till sanningen, söker den och älskar den.

Conlon talar om detta i en predikan och säger att när Ni kommer till denna kyrka så vet Ni instinktivt att det Ni får höra är sant, Ni vet att Ni får höra från Gud. Så är det.
När jag lyssnar till förkunnelse därifrån så känner jag i hela mig: detta är sant. Jag fylls av glädje och kärlek när jag hör sanningen, dvs Jesus Kristus, predikas i kärlek, det blir ett jubel i mitt inre, det känns ibland som att jag skulle vilja skutta och dansa, men jag gör inte det för jag vet att jag dansar så illa och för att inte skämma ut mig. Men så känner jag, och Bibeln säger att kärleken gläds med sanningen. Jag kan ju också se i Guds Ord att det som sägs där stämmer. Där får man höra sanningen, till befrielse och frälsning, men även till tillrättavisning och varning.

Men på många andra håll kan man sätta sig ner, lyssna och man känner direkt: nej, detta stämmer inte! Jag hör Jesu Namn nämnas, man citerar något bibelord, men jag känner att man vänder och vrider på Ordet och ändrar dess egentliga innebörd. Jag känner att det inte är sanning i detta, ingen verklig grund och djup i det jag får höra. Då blir jag ledsen och sorgsen.

Den som är av Gud lyssnar till Guds Ord, säger Jesus, och den som talar för Gud talar Guds Ord, i dess helhet, för summan av Guds Ord är sanning och är allt vi behöver. Jesus Är Ordet, i Johannesevangeliet 1:1 sägs det, och Jesus separerar sig aldrig från Guds Ord. Om vi vill lära känna Gud så gör vi det genom att lära känna Guds Ord, i dess fullhet, från pärm till pärm. Vissa böcker läser vi oftare, så är det för mig också, men vi får inte falla i fällan att välja och vraka bara det som passar oss. Läs allt Guds Ord!

Den kärlek, nåd och sanning som i Jesu Hjärta bor, som det heter i den gamla sången ”Pärleporten”, som jag sökte i mitt gamla liv, den fann jag i Jesus Kristus. När jag just fått möta Jesus Kristus i april 2006 så läste jag i princip alla av Frank Mangs böcker efter ett tips från en broder på Sankta Klara kyrka. Jag hungrade och törstade efter mer av Jesus Kristus och Guds Ande och i dessa böcker fann jag det i stor mängd och jag slukade Mangs böcker i ett nafs. Det jag läste var fullt av andlig näring och klarsyn, inspirerat och fött av Guds Ande. Jag blev välsignad, gripen och berörd.

Jag blev också starkt påverkad av Mangs personlighet. Det fanns ett allvar och ett djup som vi skulle skulle behöva idag. Rakt genom hans böcker ser man att Mangs hade djup gudsfruktan, för honom var Gud helig, och det fanns ingen plats för lek med Himmelens Gud. Det fanns en djup inre förkrosselse, en nöd och en gripenhet för de förlorade. Man märker också rakt genom hans böcker en äkthet, en innerlighet, en gripenhet som berörde mig på djupet.

Det fanns ett hjärta och en själ som ville hålla sig till och sökte sanningen. Det fanns ett inre som ropade: jag vill ha Mästaren från Nasaret och inget annat! Mangs ville ha Jesus Kristus, oavsett vad det skulle kosta honom själv. Han ville ha sanningen, oavsett priset. Vi har mycket att lära av Frank Mangs.

Frank Mangs sa en gång: sanningen är sanningen även om 99% av jordens befolkning säger att det är lögn. Det är så rätt. Även om hela jordens befolkning skulle kalla Jesus Kristus för en lögnare och en bedragare så står Jesu Ord fasta, fulla av nåd och sanning, kärlek och äkthet. Jesus är äkta, inte konstgjord, inte förställd.

Jag tror att Mangs gick ofta till Herren och bad: Jesus, visa mig mitt andliga tillstånd! Mangs förlitade sig inte på sig själv, bedömde inte själv sitt andliga tillstånd, utan lät Gud göra det. Så klokt. Vi människor tar så lätt miste, och ofta ser Gud något helt annat än vi människor gör. Gud måste uppenbara vårt andliga tillstånd för oss. Och för att Gud ska kunna göra det behöver vi tid i avskildhet med Honom, med Guds Ord, där vi läser och verkligen hör, lyssnar till Ordet och låter Guds Ande hinna ikapp oss och vidröra oss på djupet.

Jag tror att många inom den karismatiska kristenheten idag gör samma misstag som jag ofta gör: vi har för bråttom! Guds Ande verkar på djupet av vår personlighet, den utforskar, utrannsakar, bearbetar, omformar och vidrör oss på djup som vi själva knappt känner till.

Men för att denna process ska kunna ske måste det till ett mått av eftertanke, stillhet, avskildhet, åtminstone under perioder av våra dagliga liv. Jag tänker inte främst på retreater, utan jag tänker på att man drar sig undan för att vara med Herren i avskildhet dagligen. Det kan vara under en skogspromenad eller i Din bönevrå, eller båda två, men Guds Ande springer inte fram på snabba hästar. Även om Guds Ande kan gå starkt fram under en väckelse så är det viktigt att man inte heller då börjar springa framåt, för då tappar man lätt kontakten. Idag springer vår karismatiska kristenhet, sett i stort, alldeles för fort fram. Man tappar ofta markkontakten och det finns inslag av övertro.

I Jesaja 30:15 står det:

För så säger Herren Gud, Israels Helige:
“Om ni vänder om och är stilla blir ni frälsta. Genom stillhet och tillit blir ni starka.”
Men ni vill inte. Ni säger: ”Nej, vi tänker fly på hästar.” Därför ska ni också fly.
“Vi ska rida i väg på snabba hästar.” Därför ska också era förföljare vara snabba.

Tusen ska fly för en endas hot, och för fem mäns hot ska ni alla fly, tills det som är kvar av er är som en flaggstång på en bergstopp, som ett baner på en kulle.

Därför väntar Herren på att få visa er nåd, därför är Han upphöjd för att visa er barmhärtighet, för Herren är en domens Gud. Saliga är alla som väntar
på honom.

Jag säger detta inte för att döma, utan för att tillrättavisa. Herren har många gånger fått sakta ner mig, för att jag ska kunna komma närmare Honom och bära mer frukt. Vi tror att om vi springer fortare ska det hända mer, men det är en illusion. Det är när vi går i takt med Herren, lyssnar till Guds Röst och gör Guds vilja, då händer det verkliga saker. Om vi springer före Gud händer inget, inget bestående.

Stora delar av vår karismatiska kristenhet behöver sakta ner, vänta in Herren och lyssna noga på Guds Röst och sluta springa kors och tvärs i jakt på väckelse. Carter Conlon säger i en predikan att mycket av den karismatiska kristenheten idag åker runt hela världen för att få se synliga manifestationer av Jesus Kristus, vilket bara visar hur långt bort de kommit från Honom. Till det säger jag amen. Vi behöver sakta in och finna Jesus i vår bönevrå och i Guds Ord, för om det är någonstans Du finner manifestationer av Jesus Kristus, så är det i Guds Ord. Det är DÄR väckelsen står att finna. När vi blir gripna på djupet av Jesus Kristus.

Alexander Grenehed säger i sin predikan med samma titel att många inom den karismatiska kristenheten idag vill se saker hända, och att det finns stora risker i det. Han säger ungefär, precis som jag själv menar, att om vi vill se Guds Rike och Evangelium gå framåt i vårt land så måste vi stanna upp och gå tillbaka till grunden: Guds Ord.

Det är bra att vår karismatiska kristenhet både törstar, längtar efter och ber om väckelse. Det är mycket bra, för man har inte gett upp och man ber om väckelse, och tro mig, det gör jag också. Men vi får inte bli så desperata att vi tar in vilka andliga influenser som helst för att få det till stånd, och då tänker jag främst på mycket av det vi idag hämtar från USA. Vi måste få en sann väckelse, född av Guds Ande, för en annan ande och väckelse född i köttet är mer till skada än nytta, något vi sett en hel del av i USA.

Det pågick något som man kallade för en väckelse i vårt land på 80-talet och Sven Reichmann, som kände sig osäker inför vad han såg, sökte upp Frank Mangs, en av vårt lands största gudsmän någonsin, tillsammans med Lewi Pethrus och CO Rosenius. Sven frågade: är detta en sann väckelse? Nej, sa Mangs utan att tveka. Hur vet Du det? Inga tårar, sa Mangs.

När Guds Ande går fram i en väckelse kommer sorg över synden, nöd för de förlorade och ett heligt allvar, dvs gudsfruktan, in i Guds folk, vilket påverkar dem som möter dem, alla i omgivningen. Under pingströrelsens begynnelse på Azusa Street kunde folk i en spårvagn ett kvarter bort få syndanöd, så mäktigt verkade Guds Ande, och med ett allvar, för när Gud går fram inser vi att det är allvar. Guds Evangelium handlar ju faktiskt om liv och död, och när Guds Ande får gå fram så inser helt plötligt både de ofrälsta och de frälsta detta. Det är när vi är andligt sovande som vi inte inser det djupa allvaret i Evangelium.

Vi bör be Gud om att ge oss detta. Jag ber ofta Gud ge mig förkrosselse, nöd för de förlorade, sorg över synden och ett heligt allvar, dvs gudsfruktan, i mitt hjärta. Jag har läst alla Mangs böcker jag hittat och detta känner man att varje stavelse i hans böcker andas av. När Guds folk har detta i sina hjärtan, då tror jag att en sann väckelse kan komma, annars inte. Om jag inte ser tårar, heligt allvar och nöd och smärta för de förlorade i en väckelse, om jag inte hör förkunnelse om synd och nåd, omvändelse och pånyttfödelse, så kommer jag att förhålla mig väldigt nyktert och sunt skeptisk till vad som pågår.

Vi kristna behöver vakna upp. Vi behöver komma i nöd och förkrosselse över vårt land, över de förlorade, ja, över oss själva, och be Gud om förlåtelse för vår försumlighet och ljumhet, då kommer Guds Ande, det kan Du lita på. Då kan saker börja ske, för Jesus sa: Mig förutan kan Ni ingenting göra. Men detta kan vi inte få utan både bön, läsning av Guds Ord, stillhet och andlig urskiljning, för det pågår så mycket annat i Guds Hus idag, som man kallar för Guds Ande men som inte är det.

Men i en sann och äkta väckelse går glädjen och befrielsen hand i hand med tårar och nöd. Jag minns själv mitt livs hittills största möte med Jesus Kristus april 2006. Hela natten hade jag bett utan en sekunds sömn, med nöd för min själ, och på morgonen kom min mamma med en lapp med saker Herren hade talat under natten till henne. Herren sa bland annat: ljus ska bryta fram ur mörkret, Jag ska göra det. Jag åkte till Stockholm och grät hela resan från Skellefteå, men när jag kom in i min lägenhet i Stockholm fick jag ett möte med Jesus Kristus som aldrig förr, och mitt hjärta jublade en timme senare av triumf, befrielse och lycka! Jag var fri! Så tror jag att det är i en sann väckelse: nöd och tårar förbyts i glädje och befrielse. De går hand i hand.

Mangs sökte Herren i stillheten bland annat genom fiske eller ute på en skidtur, och såklart i sin bönevrå. Mangs bad oerhört mycket. Han fick frågan en gång hur mycket han bad per dag och svarade 16 timmar per dag, och resten sov han. Men sen tänkte han efter och insåg att när han sov så bad Guds Ande i honom, så svaret blev 24 timmar per dag. Det innebar inte att han satt med knäppta händer 24 timmar om dygnet, men hans hjärta och sinne var vänt mot Herren hela tiden, han sökte Gud jämt.

Han sa också att när Du hamnar i inre kamp och svårigheter så väntar Guds Ande på att Du ska bli så stilla, så stilla, så att Han kan säga Dig vad som inte står rätt till med Dig. Vi hamnar idag ofta i fällan att det måste hända mycket under gudstjänsten för att det ska vara Guds Ande, det ska vara häftigt, ljusshower och högt ljud, men jag tror att det tvärtom ofta hindrar Guds Ande från att verka. Guds Ande verkar i de fördolda djupen av vår personlighet och behöver både glädje, men även frid, stillhet, för att verka. Andens frukt är både glädje och frid. Vi måste ha hjärtan som är stilla så att vi kan lyssna till vad som sägs, lyssna till Guds Ord och låta Guds Ande verka i oss.

Carter Conlon vid Times Square Church sa en gång: när det händer mycket på utsidan, händer det ofta väldigt lite på insidan. Med andra ord: När det är mycket ljus och ljud som stimulerar våra sinnen, så kan inte Guds Ande arbeta med oss på djupet. Guds Ande verkar inte på sinnenas plan, eller i alla fall inte först och främst, inte med det Du kan se och känna. Guds Ande vill verka på djupet, gripa tag om det allra innersta av vår personlighet. Och när det får ske, då kan Gud göra stora ting genom oss.

Och beviset för att Guds Ande varit verksam under ett möte är inte hur mycket Du applåderat, ropat halleluja, eller hur starka känslor Du hade under gudstjänsten eller om stora tecken och under skedde, utan frågan är: blev Du mer lik Jesus Kristus? Skedde något bestående inom Dig? Förändrades Din inre människa? Blev Du berörd på djupet, så att Du under de kommande veckorna var mer ödmjuk, kärleksfull, tålmodig och god? Det är det som sker på djupet av Dig, det som ger en bestående och god förändring i Dig som gjort Dig mer lik Jesus, dragit Dig närmare Honom, som visar att Guds Ande varit verksam.

Frank Mangs hade detta, han hade gripits tag av Himmelens Gud och Guds Ande på djupet, och detta hade berört honom så djupt att alla som mötte Frank Mangs blev påverkade. Inte av honom i första hand, utan av Honom som bodde i Mangs: Jesus Kristus. Herren Gud. Guds Ande, genom Jesus Kristus, hade fått göra ett djupt intryck på Mangs, och därför gjorde Mangs ett djupt intryck på alla som mötte honom.

Men Mangs hade också ett hjärta efter Guds hjärta. Han bad under tårar och nöd, för både sig själv, de förlorade och för kristna, han sökte Gud gång på gång. Mangs levde helt för Jesus, för Frälsaren. Han hade en nöd för de förlorade, och även en nöd för de kristna. Han tog inte lätt på Guds kallelse. Guds härlighet, doxa, kan om jag förstått det rätt även kallas för Guds tyngd. Gud är tung, det Gud säger har tyngd, och vi kristna bör eftersträva denna tyngd, och då behövs det både djup och allvar.

Denna tyngd är sann andlig auktoritet. Det är inte att stå och skrika och befalla, det är den tyngd som kommer av att en människa lever nära Sin Gud, känner Honom och lyssnar till Guds röst, som oftast är stilla, om än med kraft, både med frid och kraft. Denna auktoritet hade Mangs, men han tog sig inte den, utan den hade han fått av nåd genom tro på Jesus Kristus och pga att han levde så nära Jesus och älskade Jesus så innerligt. Närhet och kärlek till Jesus, vilja att följa Honom vart Herren än leder, det är vad som ger andlig auktoritet, sann sådan.

Min morfar var mycket noga med sanningen och hederlighet. Han sa ofta: det ska tåla dagsljus. Med det menade han att hans liv skulle tåla att granskas och synas i sömmarna. Detta tillsammans med djup gudsfruktan och kärlek till Jesus gav min morfar andlig auktoritet, och när morfar talade så lyssnade man, för man kände och visste att morfar talade sanning.

Jag tror att vi alla, både i vårt samhälle och vår kristenhet, skulle göra klokt i att återigen sätta sanningen högt. Att hålla oss till det som är sant. Tala sanning. Sträva efter att lära känna sanningen, och detta av många orsaker, där en är att sanningen gör oss fria, och att Jesus vill att vi ska vandra i sanningen, i ljuset, och vill att vi ska lära känna sanningen, och då bör vi hålla den som dyrbar även i vårt dagliga liv. Var noga i det lilla. Bättre säga som det är när Du syndat eller felat, än att försöka dölja det. Säg sanningen även när Du riskerar att förlora på det på kort sikt, tex genom att erkänna misstag eller synd. Om vi håller sanningen högt och har gudsfruktan så kommer vad vi säger att få mer tyngd.

Ett hjärta som söker och älskar sanningen vill också att andra ska vara ärliga, dvs säga dem sanningen. Den vill veta vad de andra innerst inne tycker. Den blir hellre ledsen, men får ett ärligt svar, än blir glad över ett svar som berömmer men som man inte verkligen menar.

När Jesus säger till lärjungarna att en av dem ska förråda Honom, så säger de alla: Det är väl inte jag, Herre? Det är något vi bör ta lärdom av. De säger inte: det är inte jag, Herre! Nej, de vet att Han som sitter bredvid dem känner dem bättre än vad de själva gör, och de vet att Jesus utrannsakar hjärtats djup, och därför vänder de sig till Jesus och säger med andra ord: Jesus, Du måste säga mig som det är, Du måste säga mig sanningen! De ville veta hur det stod till med deras hjärtan, och förutsatte inte att allt var väl med dem.

Jag tror att vi kristna i våra hjärtan på nytt behöver gå ner på våra knän i ödmjukhet och säga: Jesus, sök mig på nytt! Uppenbara sanningen om mitt andliga tillstånd för mig! Vi ser i Uppenbarelseboken hur det gång på gång står: den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Vi ser hur flera av församlingarna tog helt och hållet miste på sitt eget andliga tillstånd, inte minst Laodicea, som många bibellärare säger är en bild av den sista tidens församling. De tyckte att allt stod väl till med dem, men Guds Ande såg något helt annat. Vi lär oss därför att vi måste gå till Gud och fråga, vi måste låta Gud utrannsaka vårt andliga tillstånd, för vi människor tar så lätt miste. Bibeln visar gång på gång detta, inte minst Evangelierna, där Jesus säger att tullindrivare och skökor är närmare Guds Rike än fariséerna. Gud ser klarare och djupare än vi gör.

För att kunna urskilja sanningen är det nödvändigt att man är stilla i sitt inre. Att man låter Guds Ande tala på djupet, att man inte bara rusar fram. Man behöver även vara fast förankrad i Guds Ord, och helheten av det. Man behöver läsa allt Guds Ord, för Bibeln säger själv att summan av Guds Ord är sanning. Man bör också rådfråga klassisk, beprövad och sann teologi och betrodda syskon i Kristus.

För den som har devisen ”sanningen framför allt” blir det naturligt att göra som Guds Ord säger: pröva allt! Den som älskar och söker sanningen kommer helt naturligt att, när man får höra något, stilla ner sig och ledd av Guds Ande inför en öppen Bibel ställa sig frågan: är detta sant?

Här kan man hamna i minst två diken. Det ena är att man börjar leta fel och fästa sig vid detaljer. Det diket hamnade jag i under en period, men har bett Gud om hjälp och känner att jag är på väg upp ur det diket, men har en bit kvar.

Men det andra diket är att man slutar pröva och säger: kritisera inte! Rör inte Herrens smorde! På många håll inom vår kristenhet hör jag detta allt oftare idag och det är faktiskt en farlig inställning, för då kan vi till slut upphöra att ställa oss den viktigaste frågan av alla: är detta Guds Ande? Är detta i enlighet med Guds Ord?

Och när vi slutar att ställa den frågan på ett öppet och ärligt sett, och där vi avgör frågan utifrån Guds Ord, men även gåvan att skilja mellan andar, så blir vi öppna för andra andar att komma in, vilket helt klart sker idag på bred front i både den liberala och karismatiska kristenheten idag, det är sorgligt men sant. Det kommer in Islam, yoga, zenmeditation, mindfulness, New Age. Jag vill inte döma utan varna för det finns en andlig verklighet bakom som Du inte blir av med bara för att Du klistrar på etiketten ”i Jesu Namn”. Om vi satte sanningen framför allt skulle vi bli så mycket svårare att lura.

Men för att känna igen sanningen måste man också lyssna till den. I en film som heter ”the passion of the Christ” säger Jesus till Pilatus: Jag har kommit till världen för att vittna för sanningen, var och en som är av sanningen lyssnar till Min Röst. Pilatus svarar: vad är sanning? I filmen går han sedan iväg till sin fru Claudia, och märkbart berörd av mötet med Jesus Kristus, Guds Son, så börjar det komma en spricka i hans inre mur. Tänk om sanningen finns? Tänk om denne man har något att säga mig som jag inte vet? Jesus har vidrört hans innersta, bara genom Sin himmelska ljuvlighet och Sitt väldiga Majestät. Jesus vidrör oss alltid på djupet.

Pilatus suckar tungt, sätter sig ner på en stol och Claudia omfamnar honom. Han frågar: Claudia, känner Du igen sanningen när Du får höra den? Ja, det gör jag säger hon. Hur gör Du det? Då säger Claudia: om Du inte vill lyssna till den, kan ingen berätta sanningen för Dig.

Detta är så mitt i prick. Om Du inte är villig att sätta Dig ner och på allvar lyssna, förutsättningslöst bara lyssna till vad den andre har att säga, så kan ingen, inte ens Gud, inte ens Jesus Kristus, säga Dig sanningen. För att lära känna sanningen behöver Du ha ett hjärta som lyssnar till den, som söker den, vill ha den, som älskar den. Du behöver ha ett hjärta och öron som hör.

Och som Sven Reichman sa: den som älskar sanningen tar emot den även när den är smärtsam eller gör ont, bara för att det är just sanningen. Om vi älskar sanningen vill vi lyssna till den även när den tillrättavisar oss. Jag har fått andliga tillrättavisningar från Herren som gjort ont, som fått mig att gråta, men jag tog det ändå till mig, för jag kände: detta är sant!

Men vi människor har en osviklig tendens att hamna i ett dike, istället för att vandra på Vägen, och detta ämne utgör inget undantag. Ingen människa, ingen församling, inget samfund kan göra anspråk på att ha hela sanningen uppenbarad för dem i sig själva. Vi kan inte säga: kom till vår församling, där finns hela sanningen! I Guds Ord, ja, där är den fulla sanningen tillgänglig, men att detta skulle ha tagit gestalt i någon av oss, att vår församling skulle ha greppat den, det är inte sant. Inte ens Mose, Elia eller Paulus hade lärt känna hela sanningen. Det är ett dike. Den fulla sanningen finns bara uppenbarad i Jesus Kristus.

Men det andra diket är att inte älska och söka sanningen. Jesus sa att Den Helige Ande ska föra oss in i hela sanningen. Här på jorden blir det verket inte fullbordat, men vi är kallade att söka och lära känna sanningen, dvs Jesus Kristus, Guds Ord och Guds Ande, redan här och nu, mer och mer.

Det är också så att vi kristna lever, vandrar och rör oss i Den Sanne, dvs i Jesus Kristus. Vi liksom badar i ett hav av nåd, ljus och sanning. Vi är i Kristus, och därför är vi i detta ljuvliga hav, fullt av nåd och sanning.

En sak vi dock får komma ihåg är att det måste finnas nåd i sanningen. Jesus var full av nåd och sanning. Sanning utan kärlek är brutal, men kärlek utan sanning är sentimental. Jesus väjde aldrig från sanningen, men Jesus talade den alltid full av nåd. Bibeln säger: tala sanning till varandra i kärlek. Det är något vi får öva oss i, och det är inte så lätt, men när vi kommer närmare Jesus, blir mer lika Honom, då kan Han börja lära oss även detta.

För vi kan såklart hamna i diket att tala bara om sanningen, men glömma bort kärleken. I kristen tro hör dessa ihop och är lika viktiga. Om Du undersöker Bibeln med en konkordans finner Du att orden kärlek och sanning är ungefär lika frekventa, och i Jesus Kristus förenas kärlek och sanning. I dagens kristenhet har vi dock helt klart hamnat i diket att bara tala om kärlek och åter kärlek, och det blir ofta flummigt, utan substans, utan stadga. Det är sanningen som ger kärleken ramar, uthållighet och stadga, annars blir det något som inte kommer att tåla prövning och motgångar, eller för den delen svara på en förolämpning genom att vända andra kinden till och svara med ett vänligt ord.

Och det som till sist kommer att segra är kärlek och sanning. Inte antingen eller, utan båda två tillsammans. Den sanna kärleken är full av sanning. Och detta finns i Jesus Kristus. Jesu Kristi kärlek är en passionerad, brinnande kärlek, men full av sanning, av äkthet, renhet, helt oförställd. Den är inte inställsam, inte mjäkig, den är fast, oföränderlig, strålande och klar. Den tål både smällar och skymf, utan att ge igen, för den är fast grundad. Sann kärlek är tålmodig och god. Den vänder andra kinden till. Den är ödmjuk. Den brusar inte så lätt upp. Men den är full av sann rättfärdighet så den kan inte tillåta ondska och synd. Även Gud kan bli vred och sträng ibland. Men den är samtidigt full av nåd, så den går inte ständigt till rätta med oss.

I Johannesevangeliet står det att Jesus var full av Nåd och Sanning. Jesu Kristi kärlek är den renaste och klaraste som finns, för den är full av sanning. Den är ren. Den är inte grumlig, som det blir när lögn och falskhet får insteg. Den är utan baktankar. Den är utan knep. Den är ren, mild, och klar.

I Uppenbarelseboken kapitel 19 står det om Jesu Återkomst att Herren har ögon som eldslågor. Jag tror att det betyder att Jesus är full av passionerad, brinnande kärlek, men den kärleks eld som finns i Honom är ren och klar och bränner bort all slagg och orenhet hos oss. När vi i kärlek håller oss till sanningen, då får vi andlig klarsyn, urskiljning, genomskådar lättare Den Ondes knep och finter, och då kan Guds Ande nå djupet av våra hjärtan och uppenbara Jesus Kristus för oss och leda oss in i hela Sanningen, in i den ljuvliga vilan hos Jesus, göra oss lika Jesus Kristus.

Det verket blir inte klart här på jorden, men varje steg vi låter Guds Ande föra oss i den riktningen är till stor välsignelse för oss själva och för andra människor. Vi blir allt mera lika Kristus, fulla av nåd och sanning, av barmhärtighet, ren och klar kärlek. Det är ett mål att sträva mot och be att Guds Ande får göra i oss, allt för att förhärliga Jesu Namn, och få Jesu Skönhet att bli synlig även i oss ofullkomliga människor. Amen.