Var vid gott mod, Ni män (och kvinnor)

I Apostlagärningarna kapitel 27 befinner sig Paulus som fånge på ett skepp i en svår storm. Paulus hade gett rådet att inte åka, för han såg detta komma, men när stormen kom fick han ett Ord från Herren. I vers 21 står det:

21 Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: “Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. 22 Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, 24 och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. 26 Vi måste bara stranda på en ö.”

Jag vill ogärna lägga till saker till Guds Ord, men i detta fall tror jag inte att Herren misstycker, för detta riktar sig lika mycket till kvinnor, och vill inspirera, vägleda och styrka alla och envar i tron på Jesus Kristus, så därför blev titeln: var vid gott mod Ni män, och kvinnor.

Jeuss kommer snart, och jag tror att striden kommer att bli allt hårdare för de som följer Lammet. Den sista striden mellan ljus och mörker i denna tidsepok kvarstår ännu, det säger mina andliga öron och ögon, det säger gudsmän jag litar på, men viktigast av allt: Bibeln, Guds Ord, säger det också. En del säger att vi kristna inte är kvar här då, men jag är inte säker på att den läran är sann, även om jag ska erkänna att jag inte vet, inte blivit helt övertygad åt endera hållet. Jag är dock personligen övertygad om att vi kommer att gå igenom åtminstone början av den sk Vedermödan.

Det innebär att den tid närmar sig då vi kommer att behöva tro på Gud och mod. Jesus sa: kommer Människosonen att finna någon tro på jorden när Han kommer? Vi kommer att behöva tro, vi kommer att behöva vara fast rotade i Kristus och Guds Ord. Vi behöver öva upp vår tro. Vi kommer att behöva en fast tillit till Jesus Kristus, en tro fast grundad på Guds Ord och på Jesu Trofasthet.

I Uppenbarelseboken har Jesus ett Namn om Sig själv där det sägs just att Jesus är Trofast. I 19:11 står det: Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Vi behöver ha en fast tro och tillit till Jesus, som gör att vi inte grundar vår tro på vad vi ser eller känner, utan på vad Guds Ord säger, på vad Gud har talat.

Jesus vill genom Den Helige Ande uppmuntra, ge oss tro, hopp, Helande till ande, själ och kropp. Jesus vill Ge tröst och kraft och fylla oss med Guds Ande och låta Andens frukt få växa till i oss. Ibland ger Anden tillrättavisning och varningar, och då bör vi lyssna, för vi lever i en tid av andlig förvirring och Gud vill oss bara väl. Gud vill se till att vi förblir och växer till i Kristus.

Och Gud vill ge oss tro. På Kristus. En tro som är en fast tillit till Honom. Gud vill lära oss att vandra i tro och då ser man ibland inget runt sig, inget förändras. Så var det också här för Paulus. Skeppet skulle förlisa, stormen ven ännu, men Paulus trodde på Herrens Ord: var vid gott mod. Inga liv ska förloras och jag, dvs Paulus, ska stå inför Kejsaren. Paulus litade på att precis så som Herren hade talat, så skulle det också bli. Den sortens tro behöver vi dessa dagar. Den som bara litar på att som Gud har talat, så kommer det att ske.

Paulus säger till männen: jag har tro på Gud att det kommer att ske precis som Han sagt mig. Det är vad tro på Gud är. Det är en stadigvarande tro och tillit till att vad Gud har talat, I Guds Ord eller i tilltal, skall ske.

Det är nämligen precis vad tro är. Idag i Sverige/västvärlden talar man ofta om tro som om det vore att tro på min egen stora tro. Det är inte biblisk tro. Det är det slags tro som man lär ut inom New Age. Där ska man arbeta upp en stor tro i sig själv och då ska saker ske. Men biblisk tro är inte något som kommer sig av att jag arbetar upp en stor tro i mitt eget hjärta, en tro på min egen tro. Biblisk tro har inte sin grund i mitt eget hjärta, utan det har sin grund i vem Gud Är, Vem Herren Jesus är, det har sin grund i vad Gud har talat. Jag försöker inte få saker att hända genom att tro jättemycket i mitt eget hjärta, utan jag försöker få saker att hända genom att vända mig till Gud i bön, ropa till Honom tills Gud talar ett Ord och sedan håller jag fast vid det, vad jag än ser eller känner. Det är biblisk tro.

För min tro ÄR Jesus Kristus. Min tro är Guds Ord. Min tro är inte en tro på min egen tro, inte en tro på något hos mig själv, utan en relation till Någon jag känner, följer och tjänar och vars Ord och förmåga jag litar på. Någon jag vet är Trofast och som förmår. Jag litar inte på min tro, utan jag litar på Honom och de Ord Han har talat.

Biblisk tro är en vila. Det är en Tyst tillit. Jag vandrar i tro och lydnad och resten lägger jag i Guds Händer. Sedan litar jag bara på att vad Han har talat ska ske. Och jag vilar i det.

Ju mer vi lär känna Honom, desto mer kommer vi att lita på Honom. Ju närmare Jesus vi vandrar, desto mer frid, vila och tillit kommer vi att ha i vår tro. Ju mer vi vandrar i tro, utan att se, och lydnad, desto starkare kommer vår tro att växa sig.

Luther undervisar också om detta, och han säger att det som finns i människans hjärta, det som grundar sig på vad vi ser och känner, det strider mot tron. Oavsett vad jag känner, oavsett vad jag ser runtomkring mig, så litar jag på att som Gud har talat, så blir det. Luther lär att ju mer tron växer, desto mindre spanar jag efter känslor i mitt eget hjärta, och istället litar jag helt på vad Gud har sagt.

Och vi får Lita på Jesu Ord: åt Mig har givits all makt i himlen och på jorden. Jag tror att Jesus både menar vad Han säger och vet vad Han talar om. Gud har allt i Sin Hand. Vi kan helt lita helt på Jesus. Jesus sa att inte en sparv faller till marken, inte ett hårstrå kan krökas på våra huvuden utan att vår himmelske Fader har godkänt det. Det ska inte förstås som att vi är odödliga. Elva av tolv apostlar dog martyrdöden. Nej, det är inte vad det betyder.

Men det betyder att inget sker som inte Gud har tillåtit och eftersom vi älskar Gud så samverkar även det till vårt bästa. Den Onde kunde inte röra Job utan att först be Gud om tillåtelse, och även när han fick tillåtelse så fick han gränser för vad han fick och inte fick göra. Gud har all makt och full kontroll på allt som sker, stort och smått. Gud vet exakt var varje atom i universum befinner sig, han vet Dina tankar och vad Du ska säga innan Du öppnat Din mun. Stefanos och apostlarna fick betala det yttersta priset för sin tro på Kristus, men den härlighet och ära de har i himlen idag gör att de utan tvekan säger: det var värt det, värt att bekänna och följa Jesus Kristus även in i döden. Vår tro bör ha som en ingrediens en tillit till att det är Gud som sitter på Tronen i himlen och har all makt.

Om tro är så viktigt och kommer att bli ännu mer viktigt framöver,  hur kan vi då få vår tro att växa? För det första: vi kan inte producera eller prestera tro. Tro kommer sig inte heller av att vi arbetar på vårt hjärta för att förmå det att tro. Det är inte en slags gärning som vi utför, där vi tänker: åh, jag måste verkligen anstränga mig för att tro mera. Nej, det är inte sann, biblisk tro.

Biblisk tro är en Gåva från Gud som kommer av att vi hör, av att vi hör Guds Ord, och ju mer vi hör Guds Ord och vandrar i gemenskap med Herren, desto mer växer vår tro och tillit, vår förtröstan.

I Romarbrevet 10:17 står det:

Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord.

Så Om Du vill se Din tro växa: umgås med Kristus. Läs Guds Ord. Be. Lär känna Honom. Vandra i tro. Tala tro till Ditt hjärta tyst för Dig själv. Tala trons ord i tysthet för Dig själv, memorera dem, tänk på dem, då kommer Din tro att växa.

Tron växer också när vi lär oss av andra gudsmäns liv, de som trodde, de som gått före och visat Vägen. I första hand lör vi oss från Bibeln, Guds Ord.

Vi kan se på Noah. Han hade fått ett Ord från Gud och en befallning. Gud hade sagt att Han skulle låta en dom gå över jorden i form av en flod eftersom människorna blivit så onda. Därför skulle Noah bygga en ark, och de som tog sin tillflykt där skulle få leva.

Noah började i lydnad och tro att bygga på arken och även varna människor för den kommande domen. Folk skrattade åt honom, men Noah brydde sig inte om deras hån. Åren gick och det kom ingen flod, men Noah trodde på vad Gud hade sagt och fortsatte bygga. En dag kom floden och Noah blev räddad. Det är tro. Han bara litade på att vad Gud hade sagt skulle ske, utan någon form av ansträngning att tro i sitt eget hjärta, utan han bara tog emot ett ord från Gud och bevarade det i sitt hjärta. Det var inte Noahs tro som åstadkom floden, det var Gud. Det enda Noah gjorde var att handla i enlighet med det ord och den befallning han fått från Gud, han behövde inte prestera tro för att floden skulle komma, det gjorde Gud.

Vi kan också se på Mose. Han hade ingen armé. Mose hade bara en stav och ett Ord från Herren: låt Mitt folk gå! Mot sig hade han världens mäktigaste armé på den tiden, men Mose litade på att det skulle ske som Herren hade sagt. Det var inte Moses egen tro som utförde verket, utan Mose gick bara i tro, tillit och lydnad på Herrens Ord och resten överlät Mose åt Gud. Det är tro.

Men ibland kan gudsmännen från Bibeln kännas som sådana ouppnåeliga exempel, så vi tänker: det där var Noah, Mose och Abraham, men jag är bara en vanlig människa, jag kan inte tro så, det var på den tiden, det är ju personer från Bibeln.

Men vi kan lära av nutida gudsmäns tro, som visat att tro ännu är möjligt. Jag ska berätta en kort historia ur Carter Conlons liv. Berätta.

Detta var tro. Vi ska se och lära av hur han gjorde och trodde. För det första gick han inte till Den Onde, band, stred och befallde mot honom som så många gör idag och som säger att det är stor tro. Nej, han gick en helt annan Väg i tro. Han litade fullt ut på att Gud har all makt, så han gick till Gud i sin nöd, precis som Job. Tron går till Gud med allt. Med sina problem, glädjeämnen, tacksägelse, oro. Han har all makt, så varför skulle jag gå till någon annan?

Han valde också att lita helt på Jesu Ord. Jesus hade lovat att för den som sätter Guds Rike först så ska Jesus ta hand om allt det jordiska. Herren sa en gång till Conlon: om Du ser efter Mitt Hus, då ska Jag se efter Ditt hus! Han litade helt på Jesus, att Han vad tillåtit detta att ske, av ett skäl fördolt för Conlon, men han litade helt på att då var Jesus också mäktig att lösa situationen enligt Sitt Ord och löfte.

Vi ser också att han vandrade i både tro och i Anden. Vårt kött vill hjälpa Gud på traven, se till att alla får reda på vår nöd, sända ut ivriga brev om hjälp och stöd. Jag säger inte alltid att det är fel, men grunden är inte sådan. Herren förser. Gud kan lägga på människors hjärtan att hjälpa, helt utan våra ansträngningar eller initiativ.

Det är att vandra i Anden. Köttet vill ta saken i egna händer, få saker att hända, påverka saker utifrån vårt eget förstånd, men den som vandrar i Anden bara söker Gud, Guds ledning, och gör inget mer än det. Självklart, om Gud befaller en sak, tydligt och klart, då ska man göra det, men köttet får lätt panik när en kris uppstår, och då gäller det att vandra i Anden och i tro.

Conlon litade också på att Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud. Tron låter Herren lösa problemet. Tron väntar på Hans ledning. Tron tar inte saken i egna händer.

Ett annat exempel är David Wilkerson. Han fick ett Ord från Herren om att grunda en kyrka mitt i Manhattan, i New York. Han sände inte ut ett enda brev med begäran om stöd eller pengar, men ryktet spreds: en kyrka byggs mitt i Manhattan. En tid senare hade de köpt en fd teater som kostade flera miljoner dollar, och helt utan lån, helt utan att be folk om pengar. Nej, pengar strömmade in från alla håll och de köpte lokalen. Det är tro, det är att vandra i Anden.

Tron håller också ut, den är uthållig och den fäster sig vid Guds löften. Och vi har såklart mycket att lära av Abraham, som kallas för trons fader.

I Hebreerbrevet 11:8 står det:

Abraham gick i tro, utan att se, och litade på Guds Ord och löften.

I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. 9 I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, 10 för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.

Abraham gick i tro, utan att se. Han visste inte vart han skulle gå, utan gick bara på det Ord han fått från Gud och i full tillit till det han fått. Han bodde enkelt, i tält, och väntade uthålligt på Guds löfte, på Guds stad. Han väntade på Guds löftes fullbordan.

Och här är löftet som Abraham fick av Gud i 1 Moseboken 12:1

Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.✱ 2 Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse. 3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.

Under lång tid, ja, under större delen av sitt liv, hade Abraham ingenting. Han hade länge ingen son, inte en arvinge. Guds löfte såg helt omöjligt ut. Han hade inget land. Hade inget förutom Guds löften. Men Abraham vandrade i tro. Han Litade på Guds löften.

Vilken frukt bar då Abrahams tro? En helt otrolig frukt bar Abrahams tro, så att jag tror att han själv har svårt att tro det från himlen där han ser ner på jorden idag. För idag finns Israel. Judarna har fått tillbaka sitt land, som Gud hade lovat. Det finns miljoner judar på vårt jord, så Abraham blev fader till många, precis som Gud hade lovat.

Men även om denna välsignelse över Abrahams liv är stor, så är den andliga välsignelsen större. Vi som är troende ska mer söka de andliga välsignelserna och rikedomen än de jordiska, för det jordiska förgås, men det himmelska, andliga skatterna består och ger stor lön och rik frukt.

I Bibeln har Abraham fått det stora namnet, hedersbetygelsen att Kallas trons fader. Han är även Anfader till Jesus Kristus och den ofattbara himmelska, andliga välsignelse som ges genom tron på Honom. Välsignelser flödar ut från Israel över världen inom medicin, biologi mm, men den första och största välsignelsen är Jesus Kristus, eftersom Jesus sa: frälsningen kommer från judarna. Den andliga välsignelse som de som tillhör Jesus Kristus har fått är helt otrolig, och det är även det en frukt av den tro som Abraham hade.

Det är den tro vi behöver idag. Vi behöver lära av Abraham. Vi ser fram emot en stad vars arkitekt och byggmästare är Gud, den stad och det rike som väntar på dem som tror på Jesus Kristus. Vi har vårt hjärta och hemland i himlen, hos Jesus Kristus, och vi jublar i hoppet om att en dag få se Guds Rike komma.

I Hebreerbrevet 10:35 står det:

Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. 36 Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. 37 För:

Ännu en kort liten tid,
så kommer han
som ska komma,
och han ska inte dröja.
38 Min rättfärdige ska leva av tro.
Men drar han sig undan,
har min själ ingen glädje
i honom.✱

39 Men vi tillhör inte dem som drar sig undan och går förlorade, utan dem som tror och vinner sina själar.

Vi har fått ett löfte av Gud. Jesus ska komma tillbaka, upprätta Guds Rike och ge oss en vila, en frid, ett arv så rikt på härlighet att vi inte kan förstå det, trots den försmak, det förskott på arvet vi fått genom Den Helige Ande, och den kärlek, glädje och frid vi får genom Anden. Vi håller ut i väntan på Guds stad, det nya Jerusalem och Guds Rikes tillkommelse och Jesu ankomst.

Så Du som lyssnar idag, var vid gott mod. vandra i tro på Guds löften. Välj att lita helt på Gud. Lär av Abraham, att vandra i tro, även när Du inget ser omkring Dig. Lita på att det Herren har talat, det kommer att ske. Amen.