Låt oss predika Jesus Kristus Allena
Låt oss predika Jesus Kristus allena
I 2 Kor. 4:5 står det: Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som era tjänare för Jesu skull.
I 1 Kor. 2:1-2 står det: När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er.✱ 2 Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst.
Vad är det egentligen vi ska predika i våra kyrkor? Jag tänkte tala lite om det idag, och jag gör det med utgångspunkt från dessa verser ur Bibeln och även Luthers gamla devis under reformationen: sola Christo. ”Kristus allena”, eller ”bara Kristus”.
Jag anser att Paulus ord ur 1 och 2 Korintierbreven säger otroligt mycket om vem och vad vi ska ställa i centrum. Vi ska sträva efter att ställa Jesus i centrum och i fokus för all vår förkunnelse, och när vi gör det så ska det vara Jesus Kristus som Herren, dvs som Gud, Guds Son. Det ska vara Jesus som korsfäst och Uppstånden, dvs vi ska utgå från Golgata och korset och dess stora, rika och djupa innebörd i vår förkunnelse. Vad Jesus Kristus har gjort för oss på Golgata kors är centrum i hela vår kristna tro och vad vi ska tala mest om. Och vad ska vi då säga om det?
Vi ska säga att för dem som tillhör Jesus Kristus så är alla våra synder är förlåtna, utplånade inför Gud Fadern, uppspikade på korset, och att domen över oss är upphävd, dvs Guds rättfärdiga dom över oss är upphävd genom Jesu död och uppståndelse. Vi ska ofta säga detta, för vår Fiende kommer lätt in och stör vår frid och vår tro. Det är bra att Guds Ande uppenbarar för oss vår sk syndanatur, men vi måste alltmer se bort från oss själva och se vad Jesus Kristus faktiskt har gjort för oss på Golgata.
Att alla synder är förlåtna. Att syndens makt att fördöma och regera är bruten. Att vi fått ett löfte att få ärva Evigt liv i himlen efter detta jordiska liv. Att Syndens makt och rätt att straffa oss är bruten, borttagen. Vi står nu inte längre under Lagen, utan under Nåden. Vi är benådade. Befriade. Frikända. Guds Rättfärdiga Dom över oss är upphävd. Att Jesus Kristus vunnit en helt vit, ren och fläckfri klädnad åt oss, att vi tillräknas Jesu Kristi rättfärdighet.
Och vi ska predika att allt detta är fritt och öppet tillgängligt för dem som idag inte tillhör Kristus, bara att omvända sig från sitt gamla liv, komma till Jesus, ta emot Honom genom tron och sedan vandra i Jesu Fotspår, så blir allt detta även deras. Nådens Famn står öppen för alla, oavsett hur de levt i sitt gamla liv. Det enda som behövs är att omvända sig till Gud och ta emot Jesus Kristus och Hans fullbordade verk på Golgata kors.
Vi ska tala mycket om Golgata kors, mycket mer än vi gör idag. Vi ska tala med passion, gripenhet och nöd på våra hjärtan. Vi ska tala om hur Jesu innerliga kärlek drev Honom upp på korsets trä för Dina och mina synder. Vi ska tala om hur Jesu ofattbara kärlek gjorde Honom villig att betala det yttersta priset, dvs ge Sitt eget liv, för att ge Dig och mig en plats tillsammans med Honom i himlen för Evigt. Det är talet om korset och Jesu lidande och död, Jesu innerliga kärlek till oss människor, oss syndare, som smälter hjärtan som vax. Visst ska vi tala även om Jesu underbara kärlek, men det är Golgata och korset som manar till omvändelse. Korset är den plats där vi ser vad sann kärlek, äkta kärlek, Guds kärlek är. Utgivande. Självuppoffrande. Osjälvisk. Passionerad. Ren. Utan baktankar.
Idag blir ämnet ”vilka vi är i Kristus” allt mera populärt att tala om, men jag är inte sådär jätteförtjust i det temat, eftersom då ställer vi ju oss i centrum. Vi talar om vilka vi är, men det är inte centrum i kristen tro. Nej, centrum i vår tro och förkunnelse är vem Jesus är och vad Jesus har gjort för oss på Golgata. Och det viktiga är inte vilka ”vi är i Kristus”, där till och med den språkliga betoningen hamnar på ”vi” och inte på Kristus, utan det viktiga är att vi ÄR I KRISTUS, och då hamnar betoningen på ”att vara i Kristus”, och det blir rätt betoning, för betoningen och fokus ska vara på Kristus, inte på oss.
Jag kan inte finna någonstans i Bibeln att Paulus eller någon annan av apostlarna förkunnar vilka de är i Kristus. Det finns inte. De förkunnar Kristus. Vad Jesus Kristus har gjort på Golgata kors. Vad det innebär att vara i Kristus och Guds Rike, vilken välsignelse och höghet och nåd det innebär, vilka himmelska, andliga skatter som följer med det, redan här på jorden och ännu mer i himlen. Det är vad de förkunnar. De förkunnar inte sig själva, utan Jesus Kristus. Någon gång ger de ett personligt vittnesbörd om deras vandring med och tjänst för Jesus Kristus, men ingenstans förkunnar de temat ”vilka vi är i Kristus”. Jag finner det inte någonstans.
Men däremot talar de mycket om vad det innebär att Jesus dött och uppstått och att vi som tillhör Honom nu är i Kristus. Att vi ofta talar om vad det innebär att vara i Kristus, det är däremot oerhört viktigt, att vi förstår vad Gud därmed gjort för oss, dvs att vi förstår vår position i Kristus, det är viktigt. Men då hamnar fokus på Kristus. Detta ämne innebär att vi ser att Gud placerat oss i Kristus, fört oss ut ur denna världen, ut ur mörkret, och fört oss in i Guds Rike, in i ljusets värld. Att vara i Kristus innebär att vi fått, av bara nåd genom tro, som en gåva från Gud Fadern, bli medarvingar med Kristus. Att vara i Kristus innebär att vi är inympade i det äkta olivträdet, i det judiska folket, och det innebär att vi tillhör Guds Rike, och inte längre denna världen. Att vara i Kristus innebär att vi fått gå över från döden till livet och att himlen är vårt hemland, så därför ska vi tala mycket om himlen. Vad det innebär att vara i Kristus ska vi däremot tala mycket om, så att våra andliga ögon öppnas.
Vi ska också tala om de ofattbara, dyrbara himmelska skatterna som vi ska få ärva, som väntar på oss i himlen. Vi ska tala om himlen, om de himmelska rikedomarna som vi ska få ärva, hur de kommer att överträffa allt det som denna världen och detta livet kan erbjuda hundrafalt och tusenfalt, att det är en sådan rikedom, glädje och härlighet som ska bli vår att vårt hjärta fylls med glädje och hopp redan hör och nu, att vår blick lyfts över våra omständigheter, så att vi får kraft för vår vandring och att vi blir starkare i att stå emot denna tidens och världens lockelser och frestelser, som rikedom, ära, berömmelse, njutningar och annat sådant. När vi tänker och talar mycket om himlen så förlorar detta mycket av sin makt över oss, vi får kraft att säga nej till denna världens lockelser, för himlen blir så mycket mer verklig för oss och dess skatter framstår som så mycket skönare. Vi får hopp och kraft för vår vandring.
Vi kristna kan inte ens komma i närheten av att förstå vad som väntar oss i himlen, så därför behöver vi ofta tala om och tänka på det, så att vår himmelska längtan hålls vid liv. Luther sa att om vi kristna förstod vad som väntar oss i himlen så skulle vi dö av glädje. Jag tror att han hade rätt. Härligheten, rikedomen, skönheten, glädjen och friden som väntar oss där kan vi inte fullt ut förstå, bara ana lite grann av. Vi ska få dela Kristi härlighet. Kan det finnas ett större löfte än det?
Vad som väntar oss i himlen har vi fått en liten försmak på här och nu genom Den Helige Ande, men i himlen väntar mer. En del säger att vi inte kan få mer än vi fått idag, men Anden är ett förskott på arvet, och därmed inte till fullo. Ett förskott på ett arv är inte arvet till fullo, det är en handpenning, en del av det. En handpenning är en liten del av det totala beloppet. Paulus säger också att vi här inte känner till fullo, att vi ser som en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot Ansikte med Jesus Kristus. Jag kan inte hålla med om att vi redan fått allt, jag kan inte se att jag idag ser Kristus Ansikte mot ansikte, att jag idag delar Kristi härlighet, att jag idag har alla den himmelska världens tillgångar hos mig. Och även om det vore så är det ändå så att världen, Den Onde och vår gamla natur stör vår andliga välsignelse här på jorden, men där står inget i Vägen. Vi ska tala ofta om himlen, för det gör oss gott. Där står inget i vägen för Guds härlighet och himlens ofattbar rikedomar och skatter.
Tron på Jesus Kristus handlar inte om vem jag är i Kristus, utan snarare om vem Kristus är i Sig själv, men även vem Jesus är i mig, hur Han lever och verkar i mig. Det är Den Helige Ande som bor i mig. Tvärtom uppmanas Jesu efterföljare att dö bort från sig själv, att sluta sätta sig själv i centrum, sluta ägna sina tankar om vem jag är, vilket den gamla syndanaturen vill göra. Den gamla naturen tänker på ”jag, mig och mitt”, men när vi tillhör Jesus Kristus ska vi korsfästa den gamla naturen, och istället sätta Jesus Kristus i centrum för våra liv. I mitt gamla liv var det bara Konrad Nyström i centrum, och med åren grubblade och tänkte ofta ”vem är jag”. Det är syndanaturen.
Men när vi följer Jesus ska vi alltmer leva i självförglömmelse. Vi ska se bort från oss själva, dö bort från ”jag, mig och mitt”, och istället låta Jesus Kristus leva och ta gestalt i oss. Därför ber jag ofta: Jesus, döda det i mig som inte är av Dig! Låt Konrad få dö, så att Du får leva i mig. Jag vill ha Dig Jesus, jag vill ha Ditt Kristusliv flödande i mig, så låt Konrad få dö! Paulus skriver ju också: nu lever inte jag, nu lever Kristus i mig. Det är att få gå korsets väg. Jag dör, och Kristus får liv i mig.
Och det är ingen förlust för oss, vilket den gamla naturen tror. Den gamla naturen tror att detta liv är ett dödsstraff. Och där har ju den gamla naturen faktiskt rätt, för det är ett dödsstraff för den gamla naturen, men för den människa som fått möta Jesus och fått Andens nya liv, som fått en ny natur, den människan inser: ja, mitt gamla jag, mitt gamla liv, det dog, men oj vilket mer rikt och underbart liv jag fick istället! Vilka ljuvliga ting Jesus gjort i mig och vilken mening och rikedom Jesus givit åt mitt liv.
För ju mer Jesus Kristus får leva och ta gestalt i oss, desto mer kommer vi att ha liv, och liv i överflöd, precis som Jesus lovat. Vi kommer att få mer och mer av Andens frukt och liv i oss, och det är underbart. Ju mer Kristus får leva i oss och vi får bli fria från jaget, desto mer fylls vi av himmelsk glädje.
Jag ber också: Jesus, krossa min egen vilja. Krossa mitt eget jag. Och då tror en del att det är en hemsk bön, men det är precis tvärtom: det är en underbar bön! Det är den största befrielse som finns att få bli fri från sitt eget jag. Jag är ju uppvuxen i en kristen familj och när vi åkte på sk tältmöten på sommaren på 70- och 80-talen såg jag ibland bilar stå parkerade med dekaler på med texten: Jesus gör Dig fri! Jag var ju inte född på nytt då, så jag förstod inte vad som menades. Vadå fri? Från vad?
Men när mitt liv kom i kris sommaren 2005, när jag vaknade upp och insåg att mitt liv var tomt och meningslöst, och att jag var ensam, olycklig, tom och bunden, då började jag förstå dessa ord. Jag minns det som igår, ett av mitt livs mest avgörande ögonblick. Jag skrev ett brev till min mamma där innehållet i korthet var: mamma, mitt liv är i kris och jag längtar ut! Mamma läste brevet och vi satte oss i köket i Byskeby i Västerbotten, sommaren 2005.
Vi satte oss ner för att prata och jag sa: mamma, jag längtar ut! Mamma såg på mig och frågade: vadå ut? Ut ur mig själv, jag är fången i mig själv! Hur har Du det med Jesus frågade mamma, och jag sa att jag nog inte hade något med Honom att göra, och mamma gav mig en bok av CO Rosenius, ”vägledning till frid”. Ett knappt år senare fick jag möta Jesus och jag insåg den djupa sanningen i Jesu Ord: den Sonen gör fri, Han blir sannerligen fri! Jesus gör Dig fri! Från vad? Från många saker, men en sak är att Jesus befriar Dig från Dig själv, från den gamla naturens ständiga tendens att sätta sig själv i centrum. En kristen blir inte helt fri från det här på jorden, men dag för dag ska vår gamla människa dö och Jesus Kristus allt mera få leva i och genom oss. Och det är något helt underbart. Det finns inget bättre här i livet på jorden.
Vi ska tänka mest på vad som hör Kristus till, våra tankar och hjärtan ska vara upptagna med Honom. Vi ska glömma bort oss själva mer och mer, och istället tänka mer och mer på vad som hör Guds Rike och Jesus till. Vi tänker på vår nästa, och mest av allt på Jesus Kristus, och vi själva hamnar på tredje och sista plats. Jesus först, min nästa därnäst, och jag själv på tredje plats. Det ska vara vår prioritetsordning i våra hjärtan. Och vi ska tänka på Kristus med kärlek. Stor kärlek. Och på vår nästa med kärlek. Och när vi gör det så kommer vi att känna Guds kärlek i oss och till oss, vi fylls av Guds kärlek och inser att vi är dyrbara ädelstenar i Guds Hand.
Ju mer vi gör och lever så, desto rikare kommer vi själva att bli. Ju mer vi övar oss i att ha Jesus som vårt centrum, vår skatt, vårt hjärtas mål, längtan och stora kärlek, desto mer kommer Kristus att leva i oss och genom oss, och vi kommer att få allt mer av trons dyrbara skatter. Allt mer av den dyrbara friden. Allt mer av frihet och himmelska glädje. Allt mer av Jesu ljuvliga kärlek och närvaro i våra liv. Det är en stor och underbar vinst för oss.
I mitt gamla liv tänkte jag allt mer med åren på vem jag egentligen var, och ju mer jag gjorde det, desto mer självupptagen blev jag, vilket såklart faller sig naturligt, det blir följden av att ha ett sådant hjärta. Men det är den gamla naturen som tänker så. Min nya natur tänker på vem Jesus Är, söker Honom, vill lära känna Honom, vill sätta Honom i centrum. Om jag börjar tänka på vem jag är i Kristus, så är jag ju tillbaka i den gamla syndanaturens sätt att tänka. Återigen är jag upptagen med mig själv.
Men kärleken söker inte sitt. Den tänker mest på andra, främst på Jesus, i andra hand på sin nästa. Den är inte upptagen med vem man själv är, vad man vill ha eller behöver, den är riktad på sin nästa. Den vill lära känna Kristus, den vill lära känna andra. Den frågar sig mest: vad är Jesu Kristi vilja? Vad är bra för min nästa? Vad behöver min nästa? Jesus tänkte inte på Sig själv, inte ens på korset, det bör vara en förebild för oss.
Det viktiga är också att Kristus är i oss och Vem Han Är i oss, dvs Vem Den Helige Ande är i oss, vad Han vill göra i oss, hur Han vill verka i oss och forma oss. Detta är Kristus i oss, dvs Den Helige Ande, härlighetens hopp. Vi ska tala om Andens frukt, Andens arbete i oss att omforma oss, återskapa oss till Guds avbild. Hur Den Helige Ande vill smycka vår inre människa, ge oss Jesu Kristi sköna gestalt inom oss. Den Helige Andes verk i oss är något underbart, ljuvligt, för Han ger oss vår skönhet tillbaka, som var fördärvad av vår gamla natur. Den Helige Ande föder fram Kristus i oss och ger oss Andens liv, Kristuslivet inom oss, och återställer det tillstånd som Adam och Eva hade, om än ännu bättre. Detta ska vi också tala om.
Men vi ska också komma ihåg att detta inte sker utan smärta, kamp och lidande. Om vi håller oss till Bibeln, Guds Ord, och till verkligheten runtomkring oss, så ser vi att vi inte har något mandat att förkunna sk lyckokristendom, dvs ett liv med Jesus utan prövningar, lidande och kamp. Wilkerson sa en gång: Den Helige Andes verk i oss är att göra oss lika Kristus, och det är en omöjlig uppgift utan lidande. Amen, säger jag.
Att lära känna Jesus är bland det allra viktigaste i att följa Jesus. Jesus sägs i Jesaja 53 vara en ”smärtornas man, väl förtrogen med lidande”. Om vi ska lära känna Jesus, om Kristus ska kunna ta gestalt i oss, måste även vi vara förtrogna med lidande och smärta, för det är en del av livet här på jorden. Det var en stor del av Jesu vandring här på jorden, ytterst sett på korset, men Jesu medkänsla var så stark att när Han mötte svårt lidande så led Jesus av det så att smärtan blev Hans egen.
Vår förkunnelse måste ha förankring i verkligheten. Människor vill ha det som är äkta, verkligt, och då måste vi hålla oss till verkligheten, och Jesus Kristus är verkligheten själv. Jesus ryggade inte tillbaka för denna tidens lidande och smärta, tvärtom, Han var bekant med den, ja, Jesus tog den till och med på Sig själv och gjorde den till sin, helt frivilligt, och så bör även Jesu lärjungar göra. Vår kärlek till vår nästa bör vara så stark att vi frivilligt delar våra broders smärta, lidande och kamp, och det innebär att det är omöjligt och inte ens eftersträvansvärt att undfly lidande här på jorden. Ja, i himlen är all smärta, allt lidande, alla tårar borta, men inte här.
Men vi ska inte söka lidande i sig, vi ska söka och följa Jesus. Men om vi gör det så kommer ett visst av lidande och smärta oss till del, om det inte gör det för oss själva, så kommer vi att stöta på det i våra medmänniskors liv, och då får vi inte rygga tillbaka för den, inte fly från den. Nej, då får vi sätta oss ner vid vår broder, lyssna till honom, dela hans smärta, gråta med den som gråter, och säga något ord till tröst eller bara vara där, bara sitta vid vår broders sida. Det är Jesu Kristi sinnelag.
Men allt lidande beror inte på att vi följer Jesus Kristus. Ibland kan det bero på synd, olydnad mot Gud eller otro. Men oavsett vad lidandet beror på ska vi ändå dela vår medmänniskas olycka, om än det är självförvållat, åtminstone till en del, vi ska inte gotta oss eller vara oberörda av det. Vi bör be för dem och hjälpa dem.
Men vi har löftet: en dag ska allt lidande ta slut, och Paulus säger att denna tidens lidande väger oändligt lätt jämfört med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Om vi delar Kristi lidande ska vi också få dela Hans Härlighet. Vi ska tala mycket om löftet och hoppet att få dela Jesu Kristi härlighet, och hur det ska vara för Evigt. Vi ska ha vårt hjärta och sinne vänt till detta. Vi ska söka det som är därovan, inte det jordiska. Allt detta ska förgås, men det vi äger i Kristus, det kommer att bestå. Det kommer att ge en ljuvlig lön, en lön så stor och makalös att vi inte ens kan börja förstå den. Men så är det. Det är sant.
Vad ska vi då förkunna? Vi ska, som det står i 2 Kor 4:5, predika Jesus Kristus och Honom som Herren, dvs Jesus som Gud, Gud Sonen. Vi får och kan inte backa från Jesu Gudom, att Jesus var, är och förblir Gud, från Evighet till Evighet, precis som Gud Fadern och Den Helige Ande är Gud. Evangelium får inte förvanskas, och Evangelium är, som det står i början av Markusevangeliet: här börjar Evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son. Vi får inte tumma på Jesu Gudom. Guds Evangelium handlar om Guds Son, Jesus Kristus, och Golgata kors, det är kärnan i Evangelium. Paulus gör i Galaterbrevet mycket tydligt och klart att vi inte får förkunna ett annat Evangelium. Evangelium handlar om Jesus Kristus som Guds Son och Golgata kors. Det finns inget annat Evangelium.
Vi ska också påminna oss alla när vi förkunnar Jesus Kristus som Herren att den Gud vi tjänar har all makt i himlen och på jorden. Det finns mycket tal om andlig auktoritet idag som doftar makt, inte kärlek och nåd. Men det ändrar inte på det faktum att det finns sann andlig auktoritet, som grundar sig på kärlek till sanningen, till Jesus och Guds Ord, kärlek till medmänniskor, äkta omsorg, och som inte har som drivkraft egen makt, rikedom eller ära, utan kärlek till Gud och människor. Jesus har all makt, och det bör vi påminna oss om innan vi går in i vår bönevrå.
Vi ska komma ihåg att vi tillber samma Gud som delade Röda Havet i två delar. Samma Gud som löste Petrus bojor och öppnade dörren till fängelsecellen. Jesus kan ge oss sann andlig auktoritet, men då måste vi ha hjärtan efter Herrens hjärta. Som Mose, Josua, Elia och kung David, som vill vandra i egen ödmjukhet och ringhet, och som vill vandra i lydnad och tjäna Herren med ett rent hjärta. Det är en förutsättning, och det räcker inte att påminna sig om det en gång, det måste vi göra varje dag, för lita på att Frestaren kommer att vara där och om vi inte är vaksamma så trillar vi lätt dit.
Men vi ska påminna oss själva om att Jesus är Herren Gud och har all makt och vad Han vill, det gör Han, och Han älskar när vi ber Honom gripa in. Nej, vi får inte alltid som vi vill, låt Guds vilja ske, elva av tolv apostlar fick ge sitt liv, och det berodde inte på bristande andlig auktoritet, utan på att deras uppdrag var fullgjort. Men Jesus KAN göra precis vad som helst, hur omöjligt det än ser ut, så det ska vi komma ihåg, och Guds Hand börjar verka när vi ödmjukar oss och ropar till Herren Gud.
Vi ska även predika ”Jesus Kristus för oss”, dvs allt vad Jesus vunnit för oss på Golgata. Syndernas förlåtelse. Att vi fått Guds Dom över oss upphävd, att vi är friköpta, frikända, och oss själva som benådade syndare, inte längre förlorade syndare. Någon tredje kategori människa finns inte. Att Jesus givit oss Inträde till och medborgarskap i Guds Rike. Öppnat Vägen in till Gud Fadern. Vi ska predika om att Jesus vunnit Evigt liv för dem som tar emot och tillhör Kristus, ingen människa undantagen. Vi ska tala om det ofattbara arv som väntar oss i himlen, som får oss att lyfta blicken från här och nu.
Vi ska predika Kristus i oss, härlighetens hopp, Den Helige Ande i oss. Kraften att bryta med vårt gamla liv i synden tack vare Guds Andes kraft. Den tröst Anden ger i prövning och lidande. Den glädje Anden ger. Den kraft Guds Ande ger oss att fullborda vad Jesus Kristus kallar oss till. Andens verk i oss att göra oss mer lika Kristus, återställa den förstörda Guds avbild som vi var skapade till.
Vi ska predika Kristus med oss, Emanuel. Med det avser jag Jesus Kristus som sitter på Gud Faderns högra sida, och att åt Honom har givits all makt i himlen och på jorden och som snart återigen ska stå på vår jord, dvs Jesu Återkomst. Att Jesus är med oss alla dagar intill tidens slut. Att Jesus Kristus är med oss innebär också att Han lever och verkar idag. Att Jesus ännu idag vandrar mitt ibland oss, men även sitter på Maktens högra sida. Vi ska förkunna att Jesus är den som ännu idag föder på nytt och döper i Helig Ande, och att det är helt nödvändigt att bli född på nytt. Om Du inte blir född på nytt KAN Du inte se Guds Rike, säger Jesus i Johannes kapitel 3. Bara den som tar emot Jesus och blir född på nytt kan se Guds Rike och har fått rätten att kallas för Guds barn. Bara Jesus kan föda en människa på nytt och döpa henne i Helig Ande, och bara de som tillhör Jesus har fått rätten att kallas Guds barn. Vi får inte predika något annat.
Låt oss predika ofta om allt detta. Jesus som Guds Son, Jesus Kristus för oss – Golgata och vad det innebär, Jesus Kristus i oss – Den Helige Ande, Jesus Kristus med oss till tidens slut – Jesu Återkomst. Med en sådan förkunnelse förskjuts fokus bort från oss människor och istället hamnar allt fokus på Jesus Kristus, och det är så det ska vara: Jesus i centrum. Det finns ingen annan Väg till Fadern, inget annat namn under himlen som kan frälsa, så därför måste vi tala mycket om Jesus.
Låt oss ställa Jesus i centrum för våra liv och för vår förkunnelse, då kommer också Guds Ande att utgjutas över oss och bistå oss. Guds Ande faller över oss när vi förkunnar Evangelium om Jesus Kristus. Låt oss tala mycket om Jesus. Låt oss väcka liv i Luthers devis: sola Christo: bara Kristus. Låt oss ställa Jesus i centrum. Låt oss predika Jesus Kristus Allena. Amen.
Recent Comments