Sann andlig auktoritet

Jag tänkte idag tala om sann andlig auktoritet utifrån hur jag ser på saken. Det är ju något som jag upplever att allt fler talar om, men som man inte talade om så mycket när jag var liten, eller rättare sagt, jag hörde ALDRIG någon tala om det då. Jag var ju iofs inte född på nytt då, men jag följde ju ofta med på möten och ett och annat snappade jag nog upp i alla fall. Min mamma som varit kristen i hela sitt liv bekräftar att hon tidigare aldrig hörde sådan undervisning.

Ibland talar en del så mycket om det att det verkar som att de tycker att det är kärnan eller målet med kristen tro. Nej, kärnan och målet med kristen tro är att lära känna Jesus Kristus och i synnerhet Jesu Kristi kärlek. Det är det allt överskuggande målet. Och den som gör det bär sedan av sig självt frukt för Guds Rike.

Ett bibelställe som jag anser säger mycket är Johannes 3:27. I 1917 års Bibelöversättning står det:

Johannes sade: en människa kan intet taga, om det icke blir givet från himlen.

I andra översättningar står det lite annorlunda, men poängen är densamma: vi måste få oss det givet från himlen. Och ordet är givet, som en gåva. En gåva kan man inte ta sig, man tar emot den, och i kristen tro tar man emot gåvor från Gud genom tron.

Jag oroas över hur många kristna idag som söker och strävar efter andlig auktoritet. Man talar mycket om det och verkar nästan tycka att det är det centrala i kristen tro, medan jag menar att det centrala i kristen tro är Jesu Kristi kärlek och att försöka bli lik Honom i den. Visst finns det andra delar av att följa Jesus, men ledorden ska alltid vara nåd, frid och barmhärtighet med de svaga.

Man använder då ofta orden ”ta auktoritet”, och redan där anser jag att det riskerar att bli tokigt, för jag vill påstå att man tar sig ingenting alls i Guds Rike, utan man tar emot gåvor från Gud som ges av Nåd genom tro. Samma sak visar Johannes Döparens ord från inledningen. I Guds Rike tar vi emot gåvor från Gud, vi tar emot fräsningen, vi tar emot Jesus, vi tar emot vårt dagliga bröd osv, men vi kan aldrig ta oss saker som inte blir oss givna. Vi varken kan, får eller bör försöka ta saker från Gud. Det är ju faktiskt Herren Gud som sitter på Tronen i himlen, inte vi.

Jag ska däremot ge några exempel på sann andlig auktoritet och vad den bygger på. Min älskade morfar, Isak Grönlund, vars namn jag säger i stor kärlek och med stor respekt och en viss stolthet, hade sann andlig auktoritet, men den tog han sig inte, utan den gavs åt honom. Varför då? Av flera anledningar, bla för hans gudsfruktan. Den gavs åt honom för att hans liv, tro och ord stämde överens. Det berodde på hans inre karaktär, hans hederlighet, hans strävan att hålla sig till sanningen.

Min morfar hade nämligen ett talesätt: det ska tåla dagsljus. Med det menade han att hans liv skulle tåla att granskas och synas i sömmarna. Och det är jag övertygad om att det gjorde, och det visste omgivningen också, och därför åtföljdes morfar och hans ord med respekt. Nej, morfar var inte syndfri, han var en benådad syndare som alla andra som tror på Kristus, men han hade hederlighet, redbarhet, och nästan helig vandel. Sist men inte minst berodde det på hans tro på och kärlek till Jesus. Det gav morfar sann andlig auktoritet.

Sann andlig auktoritet ges till den som håller sig till sanningen, i både ord och handling, eller åtminstone vill och försöker.

När morfar sa ett sanningens ord så lyssnade alla, och när han sa till på skarpen så var diskussionen slut. Morfar hade även kärlek till sanningen. Han ville att det han sa skulle vara sant, och det var han mycket noga med. Han ville leva och handla efter sanningen. En sådan inställning i våra hjärtan, den ger sann andlig auktoritet.

Men den inställningen måste också åtföljas av ödmjukhet, för man måste vara beredd att ompröva sin övertygelse och tro om det visar sig att den inte är sann. Man får inte bibehållet förtroende för den som inte kan ompröva sin uppfattning och erkänna att man har fel om man blir överbevisad om det. Och man får backa och ta tillbaka sina ord om det man sagt inte var rätt och sant. Sann Andlig auktoritet ges bara åt en människa som om och om igen prövar sig själv, sitt liv och sin tro, och ändrar sig när han har fel.

I vår kristenhet idag talas det så mycket om andlig auktoritet, men jag tycker inte att den är äkta, att den är sann. Den bygger ofta på att man skriker och har sig och använder stora ord om sig själv och sin tro. Man omprövar inte utan bara går på, ofta i stor kraft men jag känner: nej, detta är inte Guds kraft, inte Guds Ande, för jag ser inte ödmjukhet, mildhet, tålamod och känner inte Jesu kärlek i det jag möter.

Jag ska ge ett annat exempel på sann andlig auktoritet. En kvinna som heter Viveca skulle be för mig i samband med min omvändelse på Sankta Klara kyrka vintern-våren 2006. Det fanns ett starkt andligt motstånd i mig och runt mig. Hon frågade om hon fick lägga händerna på mig, vilket jag anser att man bör göra, och jag sa ja.

Hon började be och hon kände snabbt av motståndet. Motståndet verkade inte släppa så hon gick över till engelska. Hon sa bara, helt lugnt och stilla, fortfarande fylld av Guds Ande, som åtföljs av kärlek och frid, och sa bara: I command this wounded spirit to leave him in the Name of Jesus. Hon höjde inte rösten, sa inte Jesu Namn med någon sträng röst, utan bad bara lugnt och stilla och anden lämnade mig.

Jag kände när hon stod där hennes kärlek till Jesus, och den gjorde henne helt orädd. Och jag kände hennes tillit till Jesus. Hon var helt viss i hela sin varelse att Jesus har all makt och hon stod där i full tillit, i lugn förtröstan på att Jesus skulle göra detta, men inte hon själv. Hon var helt orädd för den onde anden, i full förvissning om att Jesus har all makt.

Men märk väl, det är JESUS som har all makt, inte hon, och det utstrålade hon också, för hon stod där i svaghet. Inget hos henne signalerade egen styrka. Sven Reichmann sa en gång: om auktoriteten inte åtföljs av svaghet så är det inte kärlek utan makt. Till det säger jag Amen.

När det börjar osa makt och styrka kring en person, då kan Du vara säker på att Guds Ande inte är närvarande och verksam. Jesus Kristus regerar i nåd, inte i makt, i barmhärtighet, och själva Jesu makt ligger just i Hans Nåd, i Jesu kärlek. Det är Guds godhet och Nåd som böjer våra knän och bevekar våra hjärtan.

Viveca hade sann andlig auktoritet och den bygger inte på hur mycket vi skriker eller domderar, den bygger på vår innerlighet i vår kärlek till Jesus, på vår närhet med Honom och att vi vandrar i totalt beroende av Jesus, i ödmjukhet, egen svaghet, lydnad och gudsfruktan. Vi kan aldrig ta oss sann andlig auktoritet.

Jag kände helt konkret hur anden lämnade mig, och efteråt satt jag smått förstummad. Känslan var: jag är fri! Jag satt fylld av Andens frukt, särskilt Guds frid, och hon var också full av Guds Ande. Hon själv utstrålade bara kärlek, glädje och frid, men inte makt eller styrka.

Min älsklingsfilm om Jesus, kallad the Bible, har en scen som bör få oss kristna idag att tänka efter, och det är när Jesus gör brödundret. Jesus och lärjungarna går iland vid Genesarets sjö, fulla av glädje och frid, och de går stilla över en liten kulle, och när de kommer upp på den så ser de tusentals människor samlade för att få höra Jesus tala till dem.

Jesus stannar upp. Han ser Sig om och Hans ansikte lyser upp. Han står stilla och ser på dem, full av kärlek och barmhärtighet. Han fylls av medömkan med dem. Hans Ansikte blir ömt, milt och mjukt. Och folk börjar resa sig upp. Jesus ser deras hunger efter både bröd och rättfärdighet, efter Guds Ord och mat. Jesus ser på dem med den innerliga, ömsinta kärlek som bara står att finna i Honom.

Jesus möter människorna och de flockas kring Honom. Lärjungarna säger att folket är hungriga och Jesus ber sedan över en liten korg med fiskar och bröd, och helt plötsligt är korgen full av fiskar och bröd och alla får mat. Först slås folket av förundran och brister ut i glädje över det under som skett. De fylls av kärlek till Jesus. De jublar och hyllar Jesus.

Men sedan börjar de ropa: Messiah! Messiah! Men undertonen, atmosfären, har förändrats och de ropar nu på Honom som någon som ska komma med makt och styrka, och inte som en lidande, ödmjuk och kärleksfull Messias. Jesus börjar se sig lite oroligt omkring, och till sist ropar Han: no, this is not the way, not by force! ”detta är inte Vägen, inte genom makt eller styrka”, och Han ger sig av upp mot bergen i ensamhet.

Som det står skrivet i Johannes 6:14: När människorna såg vilket tecken han hade gjort, sade de: “Han måste vara Profeten som ska komma till världen!” 15 Jesus förstod att de tänkte komma och göra honom till kung med våld, och han drog sig undan upp till berget igen, helt ensam.

Guds Son, Jesus Kristus, regerar inte med makt eller styrka utan genom nåd och kärlek i vår svaghet. Ja, Jesus Kristus är till och med beroende av vår svaghet för att kunna utföra något av värde, så att vi kan komma ur vägen så att Gud kan framträda, vilket visas tydligt hos Mose och Paulus.

Apostlarna hade såklart sann andlig auktoritet, grundad på Jesu Kristi kärlek, och vi läser vad aposteln Paulus skriver i 1 Kor 4:8, inspirerad av Den Helige Ande.

Ni är redan mätta, ni är redan rika, ni har blivit kungar och det utan oss. Jag skulle önska att ni verkligen hade blivit kungar, så att vi kunde regera tillsammans med er!

9 Det verkar som om Gud har ställt oss apostlar sist, som dödsdömda. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. 10 Vi är dårar för Kristus, ni är kloka i Kristus. Vi är svaga, ni är starka. Ni är aktade, vi är föraktade. 11 Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga, vi är nakna, misshandlade och hemlösa. 12 Vi sliter och arbetar med våra händer. När vi blir hånade välsignar vi, när vi blir förföljda härdar vi ut, 13 när folk talar illa om oss talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens skräp, som mänsklighetens avskrap, och så är det än i dag.✱

Apostlarnas auktoritet grundades inte på att de ställde sig över andra, utan på att de ödmjukade sig, blev andra människors tjänare och stod ut med både hån och förakt.

Även Jesus visar på samma exempel. I 1 Petrusbrevet 2:21 står det:

21 Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. 22 Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun.✱ 23 När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. 24 Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade. 25 Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare✱.✱

Här sägs uttryckligen att vi är kallade att följa i Jesu Fotspår, och då ställer man sig under andra och uthärdar både lidande och hån. Vi ser även här att orden ”i Hans sår är vi helade” syftar på helade från syndens sår och skada, vilket är samma sak som jag sade i predikan ”Evangelium genom helande” och som är samma syftning som finns i Jesaja 53. Orden om att ”i Hans sår är vi helade” syftar inte på att en kristen har någon slags ständig rätt till hälsa, utan syftar på en ständig rening och förlåtelse från synden i Kristi blod och sår.

I den gamla psalmen får vi också mycket lärdom i detta: för att Du inte tog det gudomliga Dig till krona, för att Du valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är.

Återigen, Jesus tog Sig ingenting, Han valde frivilligt smälek och fattigdom och gavs då livets krona och all makt i himlen och på jorden. Och som Jesu lärjungar ska vi ju följa Jesu exempel.

Sann andlig auktoritet är också en tyst, stilla förtröstan på att Herren är Gud och att Han är Allsmäktig. Det är en fast och orubblig tillit till att så som Herren Gud har talat, så kommer det att ske.

Ett bra och tydligt exempel sann och falsk andlig auktoritet visar sig på Berget Karmel där Elia utmanar Baalsprofeterna. Baalsprofeterna hoppar, skriker, domderar och dansar, men inget som helst sker. Men Elia sitter stilla och lugnt och väntar. Han vet att Herren har talat till honom, och att allt vilar i Guds Händer. Han skriker inte, befaller och domderar inte. Han sätter sig bara stilla ner och ber en enkel, ödmjuk och stilla bön till Herren Gud och ber Honom bekräfta att det är Han som har sänt Elia och att Elia är Herrens tjänare. Då hör Herren Elias bön och eld faller ner från himlen och förtär offret.

Så ser sann andlig auktoritet ut. Idag ser jag många fler som påminner mig om Baalsprofeterna än om Elia. De hoppar, skriker, befaller och domderar under oväsen, buller och bång, men jag känner: nej, detta är INTE Guds Ande. Det är antingen i köttet eller en annan ande, men det är inte Guds ödmjuka, stilla, fridfulla Ande.

Jag tror att det finns flera förklaringar till att vi idag talar så mycket om just andlig auktoritet. En är att vårt land och stora delar av vår kristenhet är på helt fel väg, och vi blir smått desperata och tror att vi måste ha mer makt och auktoritet för att få saker att hända. Det är förståeligt, men ändå helt fel. Oavsett vad som sker får vi inte ta saken i egna händer och söka egen styrka, makt eller kraft. Och om än den utövas under orden ”i Jesu Namn” så känner jag idag ofta ändå: nej, detta är inte Guds Ande. Detta är i köttet eller en annan ande. Guds Ande är känslig, ödmjuk och foglig, nästan skygg.

Som någon sa: Guds Ande är en duva, vilket ju också är symbolen för Guds Ande, och stampar Du i golvet så flyger den iväg. Om vi gormar och har oss så flyger Guds Ande sin kos, för Guds Ande är mild och känslig.

Ja, det är såklart också den starkaste Anden av alla andliga krafter eftersom det är Jesu Kristi Ande, Herrarnas Herre och Konungarnas Konung, men Jesus regerar med Nåd, inte med makt, och tvingar sig inte på någon. Om Guds Ande inte känner sig välkommen kommer Han oftast att välja att bara dra sig undan. Ja, ibland får Guds Ande någon att bli, som Johannes Döparen, en röst som ropar i öknen, men då är det en röst som ropar profetiskt, om omvändelse, rättfärdighet, och som ger sitt liv för det budskapet, istället för att härska och dominera.

Så här står det i Apostlagärningarna 1:7: När de nu var samlade frågade de honom: “Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?” 7 Han svarade dem: “Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. 8 Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

För det första ser vi här att det är Fadern som i Sin makt bestämmer tider och stunder, inte människan. Det är Gud som ska upprätta Sitt Rike på jorden och åt Israel, inte vi människor. Vi är kallade att vara vittnen om Jesus och Guds Rike, inte härskare. Jesus säger också i 1:8 att när Den Helige Ande kommer över Er ska Ni få kraft att vara Mina vittnen Men vad för slags kraft är det? Ja, det är inte den slags kraft som världen tänker på, som försöker dominera andra och sätta sig över dem.

Nej, det är kraften att vittna om Jesus även när man hotas med döden. Det är kraften att besegra sitt eget jag. Det är kraften att ödmjuka sig, att bli en tjänare, åt både Herren Gud och mina medmänniskor. Det är kraften att inte slå tillbaka när vi hånas och misshandlas, utan vända andra kinden till och kunna, som i apostlagärningarna 5, glädjas över att ha befunnits värdiga att få bli smädade för Namnets skull.

I Apostlagärningarna 5:40 står det: När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. 41 Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. 42 Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.

Det är denna kraft som Jesus vill utrusta oss med. Kraften att stå ut med vanära och smälek och att ändå fortsätta förkunna Evangelium. Det är en helt annan slags kraft än den som många kristna söker efter och talar om idag.

Jag tror att en annan förklaring är att de läror som en amerikan kallad Kenneth Hagin kom med på 60-talet blir allt mer populära i vår kristenhet idag. Han grundade den sk framgångsteologin och kom bland annat med den sk JDS-läran, en lära som inte håller för en biblisk prövning.

Med JDS-läran som grund sa han att en kristen blir i princip ett med Jesus, man blir en slags ”mini-Jesus” och har då tex samma andliga auktoritet som Jesus hade och har. Detta är såklart helt fel och helt klart andligt högmod att jämställa sig med Jesus Kristus, Guds Son. Vi kristna har fått del av massor av både jordiska och andliga gåvor, däribland en stor portion andlig auktoritet, men att påstå att vi skulle vara jämställda med Jesus är ju helt befängt. Det är helt enkelt inte sant.

Om vi tex tar Paulus så hade han en stor andlig auktoritet och var nog den störste och väldigaste av apostlarna. Men han hade en ängel från satan som slog honom så att han inte skulle bli högmodig och han kunde inte bli av med den.

Skulle Jesus kunnat bli slagen av en ängel från Satan och inte kunnat bli av med den? Såklart inte. Och kunde inte Paulus alltid rå på alla onda andar och få som han ville i andevärlden så kan inte Du eller jag det och ska heller inte sträva efter det, utan ödmjukt böja oss för Guds vilja, under Guds Starka Hand.

Sann andlig auktoritet ges också just till den som ödmjukar sig under Guds vilja, den som inte upphöjer sig själv utan ödmjukar sig. Jag har talat med några som träffat Frank Mangs personligen, och där håller nog alla med om att vi hade en stor och sann gudsman, en man som omnämns med respekt och vars ord folk lyssnade till och som man hade förtroende för. Gavs detta till honom för att han skrek och domderade? Nej, de jag har talat med sa att det som slog dem allra mest med Mangs var hans ödmjukhet. Samma sak ser jag i Mose liv och i Paulus liv. Jag anar en djup ödmjukhet och gudsfruktan i dem.

Vi får heller inte glömma hur Jesus själv lärde oss att be. Låt Din vilja ske. Vi ser att apostlarna och Stefanus ödmjukt överlät sin sak till Gud när de ställdes inför martyrdöden. Det sätt man talar på när man ”tar auktoritet” får mig att känna att man själv vill bestämma över tillvarons villkor, själv bestämma vad som ska ske, istället för att bedja ”låt Din vilja ske”. Man gör det på ett sätt som får mig att känna att man vill ta kontrollen ur Guds Hand.

Men märk väl, jag dömer ingen som ägnar sig åt detta. Jag har hört flera sanna gudsmän göra detta, och jag vet att de är gudsmän och jag hör ju att de sedan förkunnar Guds Evangelium tydligt och klart, men just när jag hör detta känner jag en slags tveksamhet inom mig, och jag vet att jag inte är ensam om det. Men, som sagt, om man gör det av rätt motiv, om man lever efter Guds vilja och i en kärleksfull relation till Jesus, då kan det säkert vara så att det är rätt sätt att agera i vissa fall. Viveca befallde den sårade anden att lämna mig i Jesu Namn, och jag kände tydligt och klart att det var Guds Ande som var verksam. I mig finns ingen tvekan om det. Men ofta när jag stöter på det idag känner jag precis tvärtom: detta är INTE Guds Ande. Så det är nog snarast beroende på varför vi gör det och om vi gör det i och av äkta kärlek till Jesus och under ledning av Guds Ande so avgör saken, än exakt vilka ord vi använder.

Men jag kände att Viveca hade GIVITS auktoritet, inte tagit den. Det är en stor och avgörande skillnad. Jag vet också hur hon levde. Ett liv efter Guds vilja. Ett liv i radikal efterföljelse av Jesus. Hon bad mycket och hon hade ett hjärta fullt av kärlek till Jesus. Det är också en nyckel till att hon hade givits denna auktoritet.

Sann andlig auktoritet bygger också på hur nära, förtrolig och innerlig relation vi har till Jesus Kristus, och den kommer sig av att vi umgås mycket med Herren. Den kan vi inte kommendera eller befalla fram, utan bygger på att vi ödmjukt och stilla söker oss nära Herren och lär känna Honom och får en nära och förtrolig relation till Jesus. Och att umgås med och lära känna Herren gör vi genom mycket bön och läsning av Guds Ord.

Frank Mangs fick en gång frågan hur mycket han bad per dag. Han svarade sexton timmar per dag. Men senare ångrade han sig och svarade 24 timmar per dag, för han kom på att när han sov så bad Den Helige Ande i honom. Det är Vägen till en nära och innerlig relation till Jesus Kristus.

Vi får också komma ihåg att det är en väldig skillnad mellan att vara auktoritär eller vara en auktoritet. Den ene leder genom att utöva makt, den andre leder genom att visa Vägen, leder genom sitt exempel, det vi på fallskärmsjägarna kallade att vara en föregångsman, en som går före och visar Vägen.

Jag känner också att vi får se upp när vi börjar se på, sträva och söka efter auktoritet, istället för efter kärlek, nåd, frid och glädje, dvs mer av Andens frukt. När jag hör folk tala om detta med auktoritet så känner jag att det finns en underton av att sträva efter andlig makt. Det påminner mig om det, och det finns stora risker med det, för vår gamla natur dras till just makt.

I Guds Rike får vi också akta oss noga för att söka någon position. I Guds Rike finns bara barn och tjänare, om än med olika funktion, men det finns ingen som är över någon annan. Vi är alla på samma nivå. Vi har alla en sk syndanatur och den vill göra som Adam och Eva gjorde: sätta sig på Guds plats, och om vi inte inser det så släpper vi på vår vaksamhet och då händer det lätt.

I Guds Rike är Jesus i centrum, och bara Han. Där är Jesus Konung och Gud, och bara Han. Vi ska sträva efter att lära oss att älska och följa Jesus ännu mer, inte söka egen auktoritet. I Guds Rike strävar man inte efter makt, utan efter kärlek och nåd.

Natten innan min frälsning sa Herren till mig genom min mamma: i världen gäller makt, styrka och mod, men i Guds Rike gäller Nåd, frid och barmhärtighet med de svaga. I denna världen tjusas människor av dem som har makt och styrka att visa upp. Vi dras till och imponeras av Putin och Trump, som visar på handlingskraft och militär styrka.

Men det tillhör ju denna världens sätt att tänka, men inte hur man tänker i Guds Rike. Vi kristna, och såklart alla människor, måste se upp så att vi inte börjar dras till och imponeras av makt, kraft, styrka, vilket är ord som ligger nära auktoritet, eller i alla fall hur man ofta talar om det idag. Allt sådant, makt, styrka och mod, det tillhör denna världen. Bibeln säger att det kommer en Antikrist, och precis som Hitler kommer han att träda fram med stor kraft, makt, auktoritet och fagra löften. Otaliga människor kommer att bli bedragna av honom, så även många kristna tror jag. En del säger att vi kristna inte är kvar när han träder fram, men jag är långt ifrån säker på det. Särskilt 2 Tess 2 anser jag säger det i princip svart på vitt.

I vår gamla natur dras vi alla till kraft och styrka pga av den första synden: högmodet, som finns hos både Dig och mig. Till och med Paulus fick kämpa mot högmodet pga de väldiga uppenbarelserna från Gud, och för att hjälpa honom på traven lät Herren en ängel från Satan slå honom så att han inte skulle drabbas av högmod. Antikrist har inte trätt fram ännu, men det är viktigt att vi blir vaksamma över detta redan nu, så att vi inte dras till och imponeras av sådant som hör världen till: kraft, styrka och mod, utan till det som hör till Guds Rike: nåd, frid och barmhärtighet med de svaga. Vi bör inte söka auktoritet som ett självändamål, utan det som hör till Guds Rike.

Därför behöver vi redan nu öva upp vår andliga urskiljning, vår förmåga att pröva andarna, så att vi inte blir bedragna, vilket är precis det Ord Jesus säger till dem som tror på Honom om den sista tiden i Matteus 24:3.

Men i Guds Rike gäller helt andra principer. Där gäller Nåd, frid och barmhärtighet med de svaga. Vi bör absolut inte sträva efter auktoritet som ett självändamål. Låt det komma som en naturlig följd av att Du följer och tjänar Jesus, att Du först söker Guds Rike och Hans rättfärdighet, för då kommer Du att få sann andlig auktoritet som en helt naturlig följd av det.

Vi ska ju som alltid först och främst se på och lära av Jesus. Jesu auktoritet byggde på Jesu nära och innerliga relation till Fadern. Jesu auktoritet byggde på att Han böjde Sig ödmjukt under Guds Starka Hand, att Han ödmjukade Sig och var lydig, lydig intill döden, döden på ett kors. Jesus fick en helt naturlig auktoritet för att Han höll Sig till Guds Ord, talade det och handlade efter det, och för att Han i allt sökte och gjorde Faderns vilja. Och för att Han talade sanning. Jesu auktoritet byggde också på att Han verkligen kände Fadern och älskade Honom. På samma bygger vår andliga auktoritet på att vi verkligen känner Jesus, och på att vi älskar Honom och vill göra Guds vilja.

Med dessa orsaker som grund, vilka i sin tur bygger på att Jesus är Guds Son och en avbild av Fadern, så gav Gud Fadern Jesus auktoritet och gav Honom all makt i himlen och på jorden. Det berodde inte på att Jesus TOG någon makt åt Sig själv från Fadern, Han FICK den bla för Hans renhet, lydnad och kärlek till Fadern.

Vi varken kan eller ens bör försöka ta oss något från Gud. Vi ser upp till vår gode, kärleksfulle Fader i himlen, som ett barn eller en tjänare, och tar emot goda gåvor ur Guds Hand. En del saker vi får gå igenom är tufft och smärtsamt, men Jesus är Trofast och Sann och står vid vår sida, och för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, och vad Han tar och vad Han giver, samme Fader Han förbliver, och Hans mål är blott det ena, barnets sanna väl allena. Amen.