Om att skrika “fire!”
Om att skrika ”fire!”
Det blir idag allt vanligare med sk ”fire-konferenser” och att förkunnare ställer sig och skriker ”fire” upprepade gånger. Idag vill jag få säga några ord om detta.
För det första förekommer det inte någonstans att någon förkunnar Guds Evangelium, Guds Ord eller för fram budskap från Israels Gud på detta sätt. Jesus stod inte en enda gång och skrek ”fire”, inte heller apostlarna, inte heller en endaste av Herrens profeter från GT. Läs noga och Du ska se att det inte förekommer en endaste gång. Det bör ju få oss att tänka till.
Men, säger någon, profeten Elia på berget Karmel fick ju eld att falla från himlen? Det måste ju vara samma sak som detta? Nej, läs det noggrant och Du ska se att Elia inte skriker efter ”fire”, utan han bara ber en tyst, stilla bön, och eld faller från himlen. Elia agerar inte på eget bevåg, utan på Herren Guds befallning ber han och Herren svarar med eld.
Så hör står det i 1 Konungaboken 18:36:
Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. 37 Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förstår att det är du Herre som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.”
38 Då föll Herrens eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket. 39 När allt folket såg det, föll de ner på sina ansikten och sade: ”Det är Herren som är Gud! Det är Herren som är Gud!”
Vi ser här hur Elia inte ens säger ens ordet eld, utan bara ber en stilla, tyst bön, full av tillit och förtröstan. Baals-profeterna däremot, de falska profeterna, de hoppar, skriker, blir extatiska och ropar, men de är inte sanna profeter. Där Guds Ande verkar åtföljs Han av Andens frukt: kärlek, glädje och frid, och inte med att folk beter sig utan självbehärskning.
Dessutom ska vi komma ihåg att Guds Ande inte verkar genom suggestion eller att man upprepar ett mantra. Guds Ande verkar inte genom att man piskar upp en stämning tex genom att skrika ett ord eller en fras. Jag stötte på detta en gång i Afrika april 2017. Just innan kvällens möte fick jag ett SMS från min mamma med ett ord från Herren, och det löd ungefär så här: kom ihåg att vad Du än får vara med om eller gå igenom så är Jag med Dig. Herren visste såklart vad som väntade den kvällen, och jag ser de orden som en bekräftelse på vad jag kände och kommit fram till.
Efter en kort predikan började förkunnaren skrika: fire! Allt folket svarade med samma ord. Man skrek allt vad man hade. Det piskades och eldades upp en stämning som var ganska så obehaglig. En man sa en gång till mig: Den Helige Ande är en duva. Om man stampar i marken så flyger Han iväg. Amen. Vid detta tillfälle kände jag tydligt att Guds Ande i mig liksom skyggade bort, som att Han inte trivdes utan ville dra sig undan.
Efter kanske en tjugo minuters högljutt skrikande började folk ramla omkull. De skakade och vred sig i ångest. De skrek och grimaserade. Deras ansikten var förvridna, som om det som de gick igenom var plågsamt för dem. De sprattlade och skrek. Man drog upp dem på scenen och bad sedan ut onda andar.
Jag drog mig undan och tyckte att det hela var obehagligt, men jag kände på ett påtagligt sätt Herrens beskydd runt mig. Jag var inte rädd för egen del, men kände klart och tydligt att det inte var Guds Ande.
I Markusevangeliet 5 ber Jesus för en besatt man och driver ut många onda andar från honom, och de far in i svinhjorden. Innan Jesus ber för honom så är han helt oregerlig, han är bångstyrig och går inte att kontrollera. Han går inte ens att bemästra med kedjor. Svinen går däremot lugnt omkring och betar. Men när Jesus drivit ut de onda andarna så sitter han där, klädd och vid sina sinnen. Där ger Guds Ande alltså en helt motsatt verkan. Före Jesus ber är man full av ångest och ofrid, men när Jesus bett för honom förbyts det i djup frid. Och för svinhjorden blir det precis tvärtom. De betar lugnt och fridfullt, men när de onda andarna farit in i dem så förlorar de all besinning och störtar sig själva utför stupet. Detta exempel säger oss en hel del om hur det ser ut när Guds Ande verkar, och hur det ser ut när de onda andarna verkar. Andens frukt är frid, och om det som sker inte resulterar i frid så är det nog inte Guds Ande. När man fått demoner utdrivna ska frukten bli djup frid, inte tvärtom.
Jag kände en ofrid och oro över det jag fått vara med om, och jag är nog en som söker sanningen, så jag skrev till en broder som jag vet har gåvan att skilja mellan andar i rikt mått och frågade honom. Jag beskrev kortfattat vad jag varit med om och vad jag känt och frågade: är detta Guds Ande? Han svarade ungefär så här: Det står att vi ska pröva andarna. Det Du kände var rätt. Och jag vet flera andra som har gåvan att skilja mellan andar som säger samma sak. De blir nästan skrämda och vill dra sig undan. På två eller tre vittnens utsaga ska varje sak avgöras. Guds Ord, signaler från Guds Ande, synliga tecken på dem som de bett för där de inte får frid, utan ångest.
Men när Jesus Kristus är någonstans, dvs det är där Guds Ande är, då är det ljuvligt att vara på den platsen. Då reagerar man precis tvärtom. Då rusar man dit för att få vara i Jesu Närhet. Där Jesus är vill man vara kvar. Man känner att man inte vill att det ska ta slut. Man vill göra som Petrus och bygga några hyddor så att man kan bosätta sig där. När Jesus har varit någonstans har jag aldrig, inte en enda gång, känt att jag vill dra mig undan. Ja, man känner av Hans helighet, Israels Helige gör att man får en slags sund gudsfruktan, men man känner sig inte rädd. Jesus säger ju: var inte rädd! Det är aldrig obehagligt att vara där Jesus är, och därmed gäller samma sak för Guds Ande, eftersom Den Helige Ande är Jesus Kristus manifesterad på jorden.
Jag nämnde vad jag upplevt på Facebook och en syster i Herren skrev då att hon läst en profetia som jag tror var från något årtionde tillbaka som sa att det skulle komma falska förkunnare och att tecknet skulle vara att de skrek ”fire!”.
Jag upplever också att om jag själv försöker göra det så stängs det där ljuvliga flödet från Guds Ande av inom mig igen. Det är som att Guds Ande i mig hindrar mig att göra det, säger stopp.
Nu dömer jag inte ut alla som gjort detta någon gång. En sann förkunnare av Guds Ord kan ju ha varit på en konferens och fått höra detta och sedan skriker detta vid något tillfälle. Jag tycker att han borde känna i sitt hjärta att Guds Ande signalerar ”nej”, för det känner jag starkt i mitt hjärta, men alla är inte lika känsliga och alla har inte samma nådegåvor. Därför kan Du stöta på någon som gör detta men han behöver inte vara en falsk broder för det, men däremot står jag fast vid att det är fel, att han borde sluta med det och att det inte blir Guds Ande man åkallar.
Dessutom åkallar vi ju Guds Ande genom att åkalla Herrens Namn. Det gjorde Elia på Karmel och det gjorde man på apostlarnas tid och så bör vi göra idag. Och mig veterligen är inte Herrens Namn ”fire!”, utan Han heter Jesus! Vi får Guds Ande att komma till oss tex genom att bara be: Jesus Kristus, kom med Din Helige Ande! Eller genom att sjunga lovsång, men inte genom att skrika ”fire”.
Säg mig dessutom ett enda ställe där det förekommer i Bibeln och jag ska beakta det, men det finns inte. Säg ett enda bibelställe där Petrus, Paulus eller någon annan apostel ställt sig och predikat för människor genom att vråla ”fire”? Säg mig om Kristi Bergspredikan, eller någon enda av Jesu predikningar eller undervisning har gått ut på att Han ställer sig och skriker ”fire”? Nej, Du finner det inte för det finns inte. Jag undrar också om någon blir frälst av att jag vrålar ”fire”, eller om det bygger upp vår tro. Tron kommer av predikan. Tron kommer av att man får höra Guds Ord.
Vi ska också komma ihåg att det inte bara är Herren Gud som kan sända eld från himlen. Ja, Herren Gud tillåter det, för Han har all makt, men det är inte Guds Ande som gör det, och då behöver man ju inte vara Einstein för att lista ut vem det då är.
I Uppenbarelseboken 13:11 står det:
Och jag såg ett annat vilddjur komma upp ur jorden. Det hade två horn som ett lamm men talade som en drake. 12 Det utövar det första vilddjurets hela makt inför det och får jorden och dess invånare att tillbe det första vilddjuret vars dödliga sår hade blivit läkt. 13 Det gör stora tecken och får till och med eld att falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. 14 Genom tecknen det fått makt att göra inför vilddjuret förleder det jordens invånare. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt vilddjuret som har ett sår från ett svärd men lever igen. 15 Och det fick makt att ge livsande åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild till och med kunde tala och låta döda dem som inte tillbad vilddjurets bild.
Här ser vi tydligt och klart att det inte är bara Guds Ande som kan göra tecken och under eller få eld att falla från himlen. Att det sker andliga manifestationer eller ens att det faller eld från himlen är ingen garanti för att det är Guds Ande som är verksam. Guds Ord säger tydligt och klart att i den sista tiden ska det komma mängder av villolärare, falska profeter och andliga bedragare som leder människor vilse. Det ger oss desto mer anledning att pröva andarna i denna tid. Är detta verkligen Guds Ande?
Vi ser också en viktig sak i vers 14. Vi ser att Gud givit makt åt dessa som inte tillhör Honom att göra tecken, och dessa förleder människor. Så många kristna idag säger: Konrad, Du var ju inte där, Du kände inte atmosfären, Du såg inte alla under, tecken och helanden! Om vi börjar avgöra om det är Gud som gör något genom att se på vad vi kan kunna, se och uppleva, då blir vi lätt vilseledda, det säger alla stora gudsmän och det säger Guds Ord på flera ställer, i synnerhet detta bibelställe och 2 Tess 2 som handlar om avfallet. Vi måste pröva utifrån Guds Ord, och summan av Guds Ord, sett i sin helhet, och även pröva under bön, genom att fråga syskon och utifrån klassisk, sann och beprövad teologi. Vi kan INTE gå på tecken och under.
Finns det då inte en eld i det kristna livet? Ja, absolut, men vilken slags eld talar vi om? Jag talar om ett hjärta som brinner av kärlek till Gud och människor. Ett hjärta fyllt av Jesu ödmjuka, milda och omsorgsfulla kärlek, ett hjärta fullt av inkännande, lyhörd kärlek, dvs medkänsla. Jag talar om en eld, en iver, en nitälskan för Herren Gud, för Guds Rike och människors frälsning. Den sortens eld, kärlekens eld, är en del av tron på Kristus och något både bra och eftersträvansvärt.
Så var det också den dag hösten 2005 som min omvändelse började på allvar. Jag låg och bad i min säng och tänkte igenom mitt liv. Ju mer jag tackade Gud och bad över mitt liv så insåg jag: jag har ju allt jag kan önska mig! Men så tänkte jag: om jag då har allt, vad är det som jag inte har idag som jag önskar att jag hade?
Jo, tänkte jag, jag önskar att mitt hjärta brann av kärlek för Gud och människor! Jag lutade mig stilla mot Jesu bröstkorg, och det sa swosh från himlen, Guds Ande utgöts över mig och sedan dess vill jag påstå att Jesu kärlek bor i mig och är en eld. En kärlekseld, en låga som brinner av kärlek för Gud och människor, men inte på ett obehärskat, okontrollerat sätt, för även om Jesu kärlek är en brinnande, passionerad kärlek så förlorar man inte förståndet av den. Guds Ande har också som frukt självbehärskning. Om frid och självbehärskning saknas så är det inte Guds Ande.
Det slags eld som hör till tron på Kristus är en inre, brinnande kärlek och nitälskan för Gud, ett hjärta satt i brand för Herren Gud, men den elden får oss inte att skrika fire, utan att predika Guds Ord. Det är en stor skillnad.
Men de som talar om ”fire” anser jag talar om en eld som för mig mest signalerar styrka, kraft, men inte den kärlek som också måste höra till elden. Det är en slags eld som mest verkar fylla denne med kraft och styrka, men var finns kärleken, nåden och friden i deras hjärtan? Jag känner att det blir en mänsklig kraft, något fött i köttet, och inte i Anden, och även under inflytande av andra andar.
Men Kristi kärlek är också full av kraft, men det är en annan slags kraft. Det är inte en kraft som vill härska, styra och dominera, det är en ödmjukt tjänande kraft. Det är en tålig kraft, en kärleksfull kraft som tåligt bär både motgångar och lidande. Det är en mild kraft, som inte kör över andra. Jag känner att det blir i dessa två fall frågan om två helt olika slags kraft: en kraft som hör denna världen till, eller en kraft som hör Guds Rike till.
Den kärlekens eld och kraft som Kristus ger är en som böjer sig ner och lyfter upp den andre. Det är en kärlek som tar på sig och bär den andres bördor. Den kommer inte för att styra, dominera, härska och befalla, utan för att tjäna, ge ut av sig själv, den kommer i svaghet och full av Jesu Kristi ömhet, av Jesu milda sinnelag, av Jesu Fridfulla hjärtelag. Det är en stor skillnad.
Kristi kärlek är en mild, stilla susning till kärlek. Den är full av kraft, men den kraften fullkomnas i vår egen svaghet, och den kärleken är en tålig, mild kärlek som vill bära, trösta och uppmuntra. Om det som sker inte föder den kärleken, den stilla susningen i Dig, den inre friden, så tror jag inte att det är Guds Ande, vilka tecken och under som än skulle ske inför mina ögon. Och om det som sker inte får mig att tänka på Jesus Kristus, att känna Jesu ljuvliga Närvaro, då tror jag inte att det är Guds Ande, för där Guds Ande är, där måste även Jesus vara, och då ska det som sker få mig att tänka på hur och vem Jesus är, hurdant det är i Jesu Närhet. Amen.
Hej Konrad!
Tänkte skriva att jag läste för flera år sedan, att ett tecken på falska förkunnare som skulle komma var att de skulle skrika “Fire”.
(Alla behöver ju inte vara falska för att de använder detta ord en enda gång… men just för att piska upp stämningen.)
Det var i början när det här bruket kom igång.
Fick höra sen att du tog med den passusen… 😉
GVD! Och ett gott nytt år!
En förkunnare kan vara TILLFÄLLIGT bedragen av detta, om han frukt för övrigt är, dock är det märkligt att en förkunnare som älskar sanningen KAN BLI bedragen av detta. Om inte en sådan förkunnare snabbt få ljus och omvänder sig från sådant skrikande så tyvärr, så förhärdar han Andens varningar och faller i djupare mörker, man kan göra ett misstag, men lika hastigt vakna upp ifrån det.Den Helige Ande är Andens eld i oss som vi fått genom dopet från himlen, men den sågs bara som en eldslåga på pingstdagen då den utgöts. Så Andens eld fins redan på jorden i våra hjärtan, det är inget man behöver ropa ner igen, för då är det en ANNAN ande man ropa ner.av frukten känner man trädet, är det inte just dessa framgångs predikanter som fallit för detta? ? Dessa blir vägbanare till den förödaren som sedan uppenbarar sig, och då får den stora massan mirakel som de vill ha.Alla dessa falska vargar är FÖRELÖPARE till den som träder fram, såsom Johannes döparen var Jesu föreläsare. Satan behöver alltid sina förelöpare, precis som Herren då han vill förbereda sitt folk med Sanna herdar eller profeter/väktare.
AV FRUKTEN KÄNNER MAN TRÄDET!!!
Och det är många som behöver undervisning om vad denna frukt är, och hur den yttra sig på trädet.
Jag menade som johannes döparen var Jesu förelöpare
Frid. Vill säga sanningen om att Gud inte bryr Sig om yttringar, om man faller, ramlar, skakar, vibrerar, darrar, ryker, vinglar, skrattar, skriker, stönar eller dansar, hoppar, sprattlar eller gråter osv. Absolut inte! Men att skrika ”fire, thocue, thaket” till folk när man betjänar är jag väldigt skeptisk till det. Jag är skeptisk till detta skrikande om så kallade fire. Gud har genom Sin Helige Ande kallat mig till evangelist och profet i Andens tjänst. Jag kommer alltid att betjäna bröder och systrar i Anden efter jag har förkunnat i Guds församlingar och få se den Helige Ande ge dem kraft och eld. Men jag kommer aldrig att ställa mig upp eller framför personerna och skrika dessa olika ord som t .ex. ”fire”. För mig känns det inte riktigt rätt att jag ska skrika dessa ord när jag ska betjäna människorna. Gud välsigne dig!