Jag ber att de alla ska vara ett – om kristen enhet

I Johannes 17:21 står det: Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom Du, Fader, är i Mig och Jag i Dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att Du har sänt Mig.

Då och då har jag fått höra om dessa Ord att det finns en bön som Jesus ännu inte fått besvarad, och det är just denna: att de kristna ska vara ett. Men sen hörde jag en predikan av Paul Washer där han sa ungefär: det är struntprat. Träffa ett trossyskon som älskar Jesus och efter tre sekunder känner Du: detta är min broder! Vi hör ihop! Jag älskar Dig och är villig att ge mitt liv för Dig.

Även om jag personligen inte är sådär jätteförtjust i just Washer, så sa dessa ord bara ja Amen i mig. Dessa ord var helt sanna. Denna bön från Jesus är inte obesvarad, för vi är redan alla ett i Kristus. Vi är inympade i samma olivträd. Vi har ett band mellan oss som är Andens enhet. Jesus har blivit bönhörd i detta redan för två tusen år sedan.

Enhet är i grunden något bra, det är inget tvivel om det. Men jag tror att det kan finnas flera nackdelar med att sträva alltför mycket efter kristen enhet.

För det första kan det få oss att använda mycket tid och kraft på ett arbete som ändå måste utföras av Gud. Vi kan ödsla mycket kraft på något som inte bär verklig frukt.

För det andra kan det få oss att sopa ett viktigt grundbegrepp inom kristen tro under mattan, nämligen sanningen. Ingen av oss, vare sig någon enskild, samfund eller församling har den i dess fullhet, för det hade varken Paulus, Mose eller Elia heller. Men det är viktigt att vi både söker den och slår vakt om den, och risken är att vi slutar pröva saker för att inte riskera enheten. Då kan det bli väldigt fel.

Visst har det inom Kristi kyrka genom åren utkämpats en hel del lärostrider som varit både onödiga och onådiga, det är sant. Men andra har varit helt nödvändiga, som tex reformationen. Och när vi läser Bibeln så ser vi rakt genom breven hur den tidiga kyrkan bekämpade villoläror, vilket kyrkan gjort genom alla tider.

Och det av den enkla anledningen att vi har en fiende som vill leda oss vilse, och han vill smyga in små avsteg från sanningen, för att sedan leda oss allt mera vilse, bort från Kristus. Och han börjar oftast med ett litet, oskyldigt avsteg, som han sen låter växa. Ibland kommer han med stora avsteg som folk ändå köper, men oftast tror jag att han helst smyger in ett litet avsteg.

Idag talas det både mycket och ofta om kristen enhet i vårt land, men då tänker man uteslutande på den synliga enheten. På en del håll jobbar man hårt för att åstadkomma en synlig enhet. Man vill såklart väl, men det blir ofta mänskliga försök i egen kraft och vi glömmer ofta bort att det är Gud som måste göra det. Vi kan inte skapa enhet, Gud måste göra det.

Jag ska vara ärlig och säga att jag tror att mycket av det arbete som läggs ner på kristen enhet inte är på Guds initiativ, och i Psaltaren 127:1 står det: Om inte HERREN bygger huset är arbetarnas möda förgäves.

Om vi börjar bygga enhet på eget bevåg, eget initiativ och utifrån egna, mänskliga planer så är det till ingen som helst nytta. Då bygger vi ett Babels torn, och det behagar inte Herren. Det ska vara på Herrens initiativ, Herrens befallning och efter Guds plan, annars bör vi låta det anstå, hur vällovliga argument man än kommer med. Det enda som består och har något värde är det som Gud bygger, och det som byggs på och av Kristus. Vi kan inte bygga på någon annan grund.

Jag stöter också ibland på ett tänkande bland kristna som går ungefär så här: om vi kristna i Sverige bara kunde uppnå en synlig enhet och samlas och tillbe och lovsjunga så skulle vi få den kraft och “power” som behövs för att få en väckelse och en kursändring för vårt land. Först tänkte jag att det nog kanske låg något i detta men kände ändå spontant en viss tveksamhet, men detta tänkande har jag med tiden blivit allt mera övertygad om är fel på många sätt.

I GT sägs det att Herren ger seger lika gärna genom få som genom många, och exemplet Gideon visar snarast att Herren är lite motvillig till att ge oss segern när vi är många och hellre vill att vi ska vara få. I Domarboken 7:2 står det: Herren sade till Gideon: “Folket som följer dig är för talrikt för att Jag skulle vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel skulle då kunna berömma sig mot Mig och säga: Min egen hand har räddat mig.

Herren minskade Gideons här från flera tusen till bara tre hundra innan Han gav Midjaniterna i Israels våld. Varför då? Herren känner människans hjärta och vet att vi då kan säga: det var genom vår styrka och numerär som vi vann segern. Då får Herren inte all ära.

Om vi lyckas åstadkomma en stor enhet och tror att den ska ge oss kraften att få se en förändring i Sverige, är det då Herren vi förlitar oss på, eller vår egen numerär och styrka? Förlitar vi oss inte då på oss själva om vi ska vara ärliga?

Det är också farligt att börja se på vår numerär och se det som en styrka och tillgång. Det leder lätt till högmod och det visar sig när David lät räkna Israels folk och armé att Herren inte är så förtjust i att vi ser på och gläds över vår numerär. När David gjorde detta så surnade Herren till och lät en rätt så kraftig tillrättavisning komma dem till del eftersom de börjat se på sin egen kraft, styrka och numerär. Herren vill att vi ska förlita oss på Honom, och på Honom allena. Inte på vårt eget antal, inte heller vår egen lovsång.

Sann lovsång föds av Gud i hjärtat, och är inte en mänsklig prestation. Idag sjunger vi ofta lovsång som en prestation, som ett verktyg i andlig krigföring för att åstadkomma något andligt genombrott. Det är fel sätt att se på lovsången.

Lovsång är ett hjärtats kärleksförklaring till Gud och föds i hjärtat, inte i hjärnan genom planer och beräkning. Man ska inte tänka: om vi gör detta så kommer detta att ske. Gud är inte en maskin, inte en jukebox där vi stoppar in ett mynt och sedan väljer en låt och alltid kan veta vad som ska ske. Om vi använder metoder och beräkning så gör vi Gud till en maskin, inte en person.

Men, säger någon, när Israels barn fick Jerikos murar att falla, då gjorde man det ju genom musik som en slags lovsång. Ja, det är sant, men då gjorde man det på Guds befallning och i lydnad, och då blir det en helt annan sak. De kunde ha tågat runt tusen andra städer i Kaanans land på exakt samma sätt men ingen mur skulle ha fallit någonstans, för Gud hade inte befallt det. Gud vill inte att vi använder metoder utan söker Hans Närhet så att Han kan ge oss instruktioner i varje specifikt fall.

Att använda lovsång som en del i andlig krigföring är fel, det är jag helt övertygad om, och många andra med mig. Jag känner överhuvdtaget att all frid försvinner all världens väg så fort jag ens hör ordet eller tänker på saken, och termen finns heller inte i Bibeln. Tidigare generationer kristna har heller inte sysslat med det, tex mina mor- och farföräldrar.

Nej, detta har kommit som en del i ett evangelium från en människa, en amerikan på 1960-talet kom med detta, ett budskap fjärran ifrån det som Jesus och apostlarna förkunnade. Paulus säger tydligt och klart i Galaterbrevet att Evangelium är Guds, kommer från Gud, och inte från någon människa.

Gud är inte heller beroende av vår styrka eller numerär. Genom hela Bibeln går det som en röd tråd att Gud utväljer det ringa, det svaga, det som ingen räknar med, och det använder Herren för att bringa seger. Gud utväljer det som ingenting är. Och Gud väntar ofta tills oddsen för seger är minimal innan Han griper in, så att vi är helt och hållet beroende av Guds kraft, och inte vår kraft eller numerär. Sådana är Guds vägar, och det visar sig gång på gång i synnerhet i GT.

Dessutom, om vi sätter igång en väckelse genom vår ”power”, är den då från Gud? Är den då född av Guds Ande eller genom mänsklig ansträngning, dvs vårt kött? Svaret är givet. Allt som människan åstadkommer genom egen ansträngning och planläggning är fött i köttet, och så gjorde Abraham och Sara, och då fick de Ismael. Den som kan en gnutta av Israels barns historia vet vilka konsekvenser det steget fick. Man måste invänta Guds löften, tills den dag då Herren infriar Sitt löfte, och inte ta saken i egna händer.

Jag tror också att det är en felaktig syn på Evangelium om Kristus när vi tror att vi vinner människor genom styrka och kraft. Så tänker världen. Världen imponeras av stora ord, makt och styrka, som tex Trump och Putin. Men Gud tänker inte så. Gud använde Paulus på ett mäktigt sätt, men det var i, under och genom Paulus svaghet och beroende av Herren, ty kraften fullkomnas i svaghet. När jag är svag, då är jag stark, som Herren Gud säger genom aposteln Paulus.

Ja, Jesus Kristus själv, Guds Son, hade kunnat komma till jorden vid Sitt första besök rakt från himlen, i makt och ära och med legioner av änglar, under basuner och trumpeter och sagt: Jag Är Herren Gud, men istället valde Herren en annan väg. Smälek. Fattigdom. Ringhet. Ödmjukhet. Svaghet. Utsatthet. Lidande. Tjänande. Det är Guds visdom för att vinna hjärtan.

Låt oss komma ihåg: Guds vägar är inte våra vägar. Inte genom kraft och styrka, utan genom ödmjuk, utgivande, tålmodig och tjänande kärlek. Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom Min Ande, säger Herren.

Dessutom finns kristen enhet redan här, men det är en osynlig enhet, det är Andens enhet mellan alla som följer Jesus. Jag var i Bangladesh i januari 2017 och besökte en metodistkyrka och visste inte ett dyft om den. Jag hade läst några enstaka citat under mitt kristna liv av John Weasley och mitt inre hade alltid sagt ja Amen till dem, men det var också allt jag visste. Jag visste inget alls om läran och trots att bara små delar av predikningarna var på engelska så kände jag: detta är Kristus!

Kristen enhet finns redan här genom ett osynligt, andligt band mellan dem som tillhör och älskar Jesus.

Och när jag kände Kristus i dem så fanns det direkt en broderlig kärlek mellan oss. Ingen behövde mana mig att sträva efter enhet i Bangladesh, den bara fanns där.

Samma sak var det med städerskan på mitt hotell i Uganda när jag var där hösten 2017. Hon hann bara kliva in genom dörren innan jag kände: Jesus Kristus bor i henne, och jag kände direkt att vi hörde samman. Jag har också många syskon här på Facebook som jag aldrig har träffat men som väcker mitt hjärtas kärlek bara av en enda anledning: jag känner deras kärlek till Jesus Kristus. Gud ger enhet som en naturlig följd av att vi tillhör Kristus och älskar Honom.

David Wilkerson har också något som han talar om i en predikan som han kallar för “the love trap”, kärleksfällan. Han tänker då på kristna i USA som sa: låt oss bara älska varandra, inte tala om några olika läror eller skillnader i teologi, utan låt oss bara älska varandra så får vi enhet i kristenheten.

Men risken blir då att man sopar sanningen under mattan, att man slutar pröva vad som lärs ut och därmed överger Guds Ord. Bibeln lär tydligt att vi ska pröva allt och att sanning är ett lika viktigt begrepp inom tron på Kristus som kärlek. Jesus var full av Nåd och Sanning. Vi måste hålla oss till båda de två.

Vi ska också komma ihåg att jag, och många med mig, menar att Antikrist kommer att försöka att förena alla religioner till en religion, där han själv till sist kommer att vara Gud. För att kunna klara det är det helt nödvändigt att sluta pröva, sluta jämföra vad som faktiskt lärs ut, vad som förkunnas, och därför är det en stor fara i att vi i Kristi kropp också slutar göra det.

Men, säger någon, det kan ju inte vara någon fara om man talar om Jesus? Om det som görs och förkunnas görs i Jesu Namn? Då kan det väl inte vara någon fara?

Men det blir inte helt sant. Redan i GT ser vi hur det framträder profeter som säger: så säger Herren, Israels Gud, och sedan profeterade de i Guds Namn. Men Herren säger på ett annat ställe: de talar lögn i Mitt Namn. Jag har aldrig känt dem och inte talat till dem. Profeter kan träda fram och tala, inte i namnet Buddha eller Mohammed, utan i Herrens Namn, men ändå vara falska.

Men, säger någon, så var det i GT, men i NT är det inte så! När man säger ”i Jesu Namn”, då talar man för Jesus! Men det är heller inte sant. Jesus själv säger i Matteus 7:21-23 att inte alla som kallar Honom Herre Herre ska komma in o himmelriket och att de inte ens känner Honom. Han kallar dem faktiskt för ondskans hantlangare och detta trots att de hade utfört stora ting i Jesu Namn. De hade drivit ut demoner och gjort stora under och kraftgärningar och allt detta, märk väl, ”i Jesu Namn”, och Jesus förnekar inte det. Jesus antyder inte med ett enda ord att de skulle tala osanning. De verkar ha utfört allt det där, men Jesus säger: Jag har aldrig känt Er!

Det borde få oss att tänka efter när vi möter undergörare som framträder i Jesu Namn. Frågan vi bör ställa oss är: känner denna person verkligen Jesus? Om man känner Jesus så bör man även likna Honom, i synnerhet om man utför stora gärningar i Hans Namn. Även i Matteus 24 står det på flera ställen att många ska komma ”i Mitt Namn”, men ändå leda folk vilse. Dessa Ord bör få oss att besinna vilken tid vi lever i.

När vi av hjärtat tror på, följer och älskar Jesus Kristus så skapas enhet mellan två kristna inom loppet av ett ögonblick, från första stund som två människor som aldrig setts förut hälsar på varandra, och det är något Gud gör genom Guds Ande, utan mänsklig ansträngning. Det enda som kommer an på människan är hennes hjärtas önskan att tillhöra Herren Jesus Kristus. Det är det enda människan gör, resten gör Gud.

Så om vi vill se synlig enhet så tror jag inte att vägen dit är att jobba hårt för det med en massa mänskliga ansträngningar. Vägen till sann kristen enhet ligger öppen och klar i Guds Ord, och den ligger i att vi älskar och följer Jesus Kristus och förkunnar ett rätt och sant Evangelium.

Enheten finns i Kristi kropp. Vi är alla lemmar i en och samma kropp. Någon är öga, en annan öra, och en tredje en hand. Alla är lika viktiga, lika värdefulla, och ingen del kan förhäva sig över den andra. Men det vikigaste för att fogas samman är att vi är fast förankrade i kroppen, som är Kristus.

I Efesierbrevet 2:20-22: 20 står det: Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. 21 Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. 22 I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden.

När vi håller oss nära Jesus Kristus så infogas vi allt mera i kroppen, och då kommer också lemmarna närmare varandra. När jag känner att jag vandrar nära Jesus så känner jag också automatiskt en större närhet till alla människor, mer kärlek till alla dem, och jag känner också mer samhörighet och kärlek till mina syskon i Kristus. Det bästa vi kan göra för sann enhet är att söka oss nära Jesus, lära känna Honom och älska Honom.

All kärlek utgår ifrån Gud. Vi måste först ta emot kärlek från Gud för att överhuvdtaget kunna älska Gud och våra medmänniskor. Det är bara Gud som kan lära oss vad sann kärlek är. Och om vi älskar Gud så kommer vi också automatiskt att älska våra medmänniskor, för då har kärleken inte längre sin främsta grund i hurdana de är, vad de gör eller säger, utan då har min kärlek till dem sin grund i vem Gud Är.

Jag tror också att för Gud är den osynliga Andens enhet långt viktigare än att en synlig enhet manifesteras. Jag tror att det är mycket mer angeläget att arbeta för den osynliga enheten. Arbeta för att vandra nära Jesus, i kärlek till Honom och därmed få en sann kärlek till alla syskon i Kristus som en Andens frukt, helt utan mänsklig prestation. Den osynliga enheten är dessutom långt, långt starkare än den så bräckliga synliga enheten. Den osynliga enheten är redan här. Den finns redan.

Låt oss därför verka mer för den osynliga enheten genom att låta vår kärlek till Jesus Kristus skapa ett band av kärlek mellan oss, oberoende av samfund. Låt oss be Gud att vi får mer kärlek till Jesus, så kommer Gud att föra oss samman. Kristen enhet är något som Gud gör genom Den Helige Ande, inte människors verk, och det bandet finns i den osynliga världen, i den andliga verkligheten. Amen.