Navigation Menu+

Evangelium genom helande

Posted on 18 Nov, 2017 in Guds ord, Guds rike, Tro | 3 comments

 

 

Ladda ned ljudfilen

Evangelium genom helande

Budskapet i denna predikan upplevde jag helt klart kom från Herren. Det var inget tilltal, men jag hade under hela förmiddagen ett starkt andligt motstånd, en inre kamp, som inte ville släppa, och jag kunde inte förstå vad det berodde på. Sedan upplevde jag att detta lades på mitt hjärta och jag började skriva på det och det kändes som att Herren ledde mig när jag skrev genom Guds Ande.

När jag började skriva förbyttes kampen med frid, vilket jag lärt mig är ett tecken på att man går efter Guds vilja. Min frid ger Jag Er, sa Jesus, och min personliga erfarenhet är att när jag inte handlat efter Guds vilja så förbyts frid i ofrid, men i detta fall blev det tvärtom: ofrid och kamp förbyttes i djup frid. Min erfarenhet, och många andras, ja, Bibeln själv lär att rättfärdighetens frukt utsås i frid. När vi handlar efter Guds vilja får vi frid. Flera gånger har samma mönster upprepats när Herren har lagt något viktigt på mitt hjärta, och jag tror därför att detta kommer från Herren. Jag har också låtit en syster som vandrat länge med Herren och lever nära Honom pröva detta och hon sa: detta ska ut bums!
Men långt viktigare än vad jag kände är att Guds Ord bekräftar det jag skriver. Förnuftet är ofullkomligt, och Guds Andes ledning kan vi ibland ha svårt att tolka på rätt sätt, men Guds Ord talar klart och tydligt i samma riktning som Guds Ande och mitt förnuft. Sist men inte minst så vet jag att andra andligt vakna syskon ser och känner samma sak som jag: se upp med detta! Jag känner att jag har mycket på fötterna för detta budskap.

Budskapet är inte lätt för mig att föra fram, för många kommer inte att tycka om det, men jag måste lyda Gud mer än människor. Min uppgift är att försöka göra Guds vilja och förkunna det Herren lägger på mitt hjärta.

Jag säger detta till alla kristna i vårt land. Det är skrivet av omsorg och kärlek till Kristi Kropp och våra medmänniskor som riskerar att missa det eviga livet. Det är skrivet även av kärlek till Jesus Kristus och Guds Evangelium. Det är viktigt att vi inte låter Evangelium förvanskas och bli något annat än det läggs fram som i Bibeln.

Jag ber Dig därför att lyssna till hela detta budskap, och inte direkt avvisa det, utan ta det till Ditt hjärta och begrunda om det ändå inte ligger något i det jag säger. Om Du tycker att det är bra, så dela det gärna till andra. Jag är övertygad om att det finns många fina bröder och systrar som är inne i detta, och jag klandrar dem inte, men jag känner ändå att jag måste säga vad som lagts på mitt hjärta. Nu till själva budskapet.

Jesus Kristus har gett Sina lärjungar ett uppdrag: gå ut i hela världen och predika Evangelium.

I Lukas 24:44-48 står det:

Och han sade till dem: “Detta är vad jag sade till er, medan jag ännu var hos er: Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna.” 45 Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. 46 Och han sade till dem: “Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, 47 och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. 48 Ni är själva vittnen om detta.

Vad är kärnan i kristen tro? Jesus Kristus själv säger det i dessa verser, och om vi läser Nya Testamentet i dess helhet så är budskapet i korthet att Gud sände Sin Son, Jesus Kristus, för att på korset ta på sig straffet för all mänsklighetens synd, uppfylla Lagens krav på lydnad och renhet, ge Sitt liv och sedan uppstå för att ge oss rättfärdighet inför Gud och Evigt liv. Gud var i Kristus och försonade världen med Sig själv. Därmed är Vägen öppen för alla människor att genom omvändelse få syndernas förlåtelse och Evigt liv. Det är Evangeliums kärna. Det är det budskap som vi har fått i uppdrag att föra ut.

Hur gör vi då det? Genom att vara vittnen. Vittnens uppgift är att i en rättssal träda fram och vittna för sanningen. Samma uppgift har vi kristna. Och sanningen är Jesus Kristus som person och budskapet om Evigt liv genom tron på Honom och Hans fullbordade verk på Golgata kors. Det är vad vi ska vittna om.

Och vi vittnar på olika sätt, men kanske framför allt med våra liv och våra ord. När människorna ser våra ansikten, fyllda av glädje och kärlek, så pekar det på Jesus Kristus. Och när vi möter skymford med ett vänligt ord eller med tystnad så berättar det också om Jesus Kristus. Och i våra gudstjänster och när tillfälle ges i vår vardag så berättar vi med ord. Så har det varit genom hela den kristna historien.

Men idag blir det allt mera utbrett och populärt att förkunna Evangelium nästan uteslutande genom att fråga personen om man får be om fysiskt helande. Det är en metod för att sprida Evangelium, och redan då är vi inne på fel väg, för i Guds Rike leder Den Helige Ande, och Han är ingen metod, utan en person, med vilja, känslor, tankar och planer. Jag är också en person, och vill inte göras till en metod, och det vill inte Guds Ande heller. Guds Ande leder unikt i fall till fall. Ibland leder Guds Ande oss att be för sjuka och på så sätt vinna personen, men det är långt ifrån det som Bibeln främst pekar på. Bibeln pekar främst på att vi förkunnar Evangelium.

Så fort vi säger: gör så här, så kommer Gud att göra så här, så är vi inne på en metod, och det är fel. Det finns inga metoder i Guds Rike, utan vi lyssnar till och följer Guds Andes ledning. Gud är en person, med egna känslor, vilja, tankar och planer, och ingen maskin eller jukebox. Vi kan inte komma fram till en metod som gör att Gud varje gång reagerar eller handlar på ett visst, förutbestämt sätt. Herren är en person, inte en maskin. Visst, när vi lär känna Honom kan vi börja ana hur Herren ska reagera, men vi kan inte hålla Honom instängd i en låda eller i ett mönster.
Det är såklart helt underbart när Gud griper in och helar en människa. Jag har själv fått vara med om det, men då psykiska, själsliga och andliga sådana, och så också många i Bibeln som sedan skuttat och dansat och prisat Gud. Så är det. Det ska vi såklart komma ihåg. Vi får inte bli så rädda för det så att vi avstår från att be för det, det blir också fel, men det måste ha sin rätta plats, och får inte skymma eller överskugga kärnan i Evangelium: korset och Kristus. Men jag ser ändå en hel del faror i det som är så populärt nu med detta fokus på helande, och det är jag långt ifrån ensam om.

Jag fick ett MSN från en broder som berättade hur han i Finland varit väldigt engagerad i en rörelse som sysslade uteslutande med helande men efter en tid började han känna en inre oro, som om Guds Ande ville få honom att tänka igenom vad de egentligen höll på med, och till sist lämnade han alltihop och tog avstånd från det.

Ja, idag finns det till och med hela rörelser som nästan uteslutande predikar Evangelium genom helande. Man går fram till människor, frågar om de har ont någonstans, och om så är fallet så ber de för ett helande. Om detta sedan sker, så säger de att det var Jesus som gjorde det och de frågar om de vill tillhöra Honom.

Det finns massor av problem i detta. För det första så förkunnar man knappt alls det första Evangeliet, det som handlar om Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse för att ge syndernas förlåtelse och evigt liv. Det får en mycket undanskymd plats i detta.

Samma oro som min broder från Finland har jag känt vid flera tillfällen när jag stött på detta. Jag tror att jag har fått gåvan att skilja mellan andar, och ofta när jag hört talas om det har jag omedelbart känt en oro, som om Guds Ande signalerade att något var fel.

En gång när jag stötte på detta reagerade Guds Ande ännu mera kraftfullt, så att jag nästan kastades baklänges när jag kom i närheten av det som pågick. Jag kände ett starkt och påtagligt andligt obehag, som om allt i mig sa: detta är en annan ande som är i farten, och i det fallet är jag helt säker på min sak.

Jag fick se en del av dessa i aktion, och de gick fram ganska så burdust i sin framfart. Jag tyckte att de nästan kastade sig över människor, utan att verkligen känna in, lyssna av och nästan utan att be om lov att be för andra. De gick fram nästan som på löpande band, som om de följde en metod och inte en Person: Jesus Kristus och Den Helige Ande.

Jag säger inte att alla som ägnar sig åt detta gör så. Det finns säkert många fina bröder och systrar som är involverade i detta idag och jag dömer inte dem. Men jag måste ändå säga vad jag känner: en stor, andlig tveksamhet.

En i den grupp jag stötte på gick inte fram så, men de andra jag såg trängde sig nästan på och forcerade fram det som skedde, så kändes det. Sann kärlek går inte fram på det sättet. Det är fel.

En del kan tycka att jag låter hård nu, men jag måste säga att det jag såg påminde mig starkt om Jesu Egna Ord i Matteus 7:15-23. Du kan själv slå upp och läsa vad som står.

Sann kärlek lyssnar till den andre. Den lyssnar in Guds Andes ledning och känner in den andres bördor och längtan, eller försöker i alla fall. Den vill gå fram i kärlek och medkänsla. Den tränger sig inte på. Den vill be utifrån de behov som människor faktiskt har, och söker främst identifiera, möta och mätta de andliga behoven, och sysslar inte främst med “här och nu”, dvs jordiska behov såsom fysiska krämpor.

För minst lika viktigt kan det vara att be för helande av en relation eller för känslomässiga sår. Kärleken kastar sig inte över sin nästa och nästan pressar av den andre information om någon punkt med fysisk smärta. Nej, kärleken utgår från vad som finns i den andres hjärta, vad som behövs där. Kanske få hem en son bortsprungen i narkotikamissbruk, kanske läkedom i sorg över en närståendes död, kanske helande i en familjerelation. Jag såg inte Kristi kärlek i verksamhet, och jag kände inte Guds Andes ljuvliga närvaro. Det är vad jag kände och såg.

När jag sedan läste på vad man förkunnade rent teologiskt så talade det samma språk: de tolkar Guds Ord på ett helt felaktigt sätt, de vrider på Ordets betydelse. Det som de förkunnar stämmer inte med summan av Guds Ord, utan bara lösryckta bibelverser som de bygger upp en hel lära kring. Det strider också mot all beprövad, klassisk, sann teologi som kommit från tex Rosenius. De påstår tex att en pånyttfödd kristen inte är en “benådad syndare”, utan bara helig, och det är inte sant, vilket jag visat i en annan predikan. De kommer med en ny, annan teologi, en ny lära om vad kristen tro innebär på flera, centrala punkter. Guds Ande signalerar varning, men så gör också Guds Ord och klassisk teologi, och på två eller tre vittnesmål ska varje sak avgöras.

Dessutom så känner man att man i detta i mångt och mycket gör relationen till Jesus Kristus till en metod eller teknik. Man säger: om vi gör såhär, ber såhär, säger såhär, då kommer detta och detta att hända. Men då gör vi Gud till en maskin eller en jukebox.

Om jag skulle börja använda en metod i min relation till mina föräldrar och tänka: om jag gör si och så, så gör mamma och pappa si, då gör jag mina föräldrar till maskiner för mina syften. Jag tror inte att de skulle uppskatta det, inte heller jag, för det vore inte en sann och äkta relation, inte heller vore det kärlek. En sådan relation skulle bedröva både mig och mina föräldrar, och jag är helt övertygad om att Herren Jesus känner på samma sätt. Detta gläder inte Herren, för då gör vi tron på Jesus till en maskin, istället för en relation med en person, Jesus Kristus. I Guds Rike finns inga tekniker eller metoder, bara en relation med Den Levande Gudens Son.

Då säger någon: men många blir ju helade och kommer till tro på Kristus, varför ska vi inte bejaka det? Då frågar jag: är Du helt säker på att de verkligen blir frälsta, omvända på djupet av sitt hjärta, eller har de tagit emot en ytlig omvändelse som bara bygger på att de var med om en lite häftig upplevelse och fick lite hjälp av någon som tydligen kallas Jesus och som verkar vara bra att ha? Har de verkligen lärt känna Jesus från Nasaret? Jag har själv erfarenhet från detta i verkliga livet och jag känner mig mycket, mycket tveksam till det jag såg.

Vi kan dessutom inte avgöra om en sak är av Gud, av Kristus, genom hur stora folkmassor som samlas eller mängden helanden och under. Ser vi på dessa saker kan vi mycket lätt ledas vilse. Vi måste avgöra det på vad som förkunnas och hur Guds Ord utläggs och på Andens frukt, dvs upplevelsen av att det är Guds Ande som är verksam.

Jag tror också att ibland kan en alltför snabb bön om helande faktiskt förhindra Guds verk i en människas liv. Människan är av naturen efter syndafallet stolt och högmodig, och det gäller oss alla, både Dig och mig. Hon vill inte gärna böja sina knän inför Gud och ta emot Guds Nåd och frälsning i Jesus Kristus. Gud kan då låta sjukdom drabba oss för att ödmjuka oss och få oss till Nådens tron. Som Rosenius skrev: det är inte Gud som måste bevekas till att ge mig nåd, utan det är jag som måste bevekas till att ta emot Guds Nåd.

Ett sätt att mjuka upp människan är sjukdom, och ett alltför snabbt helande kan då göra människan frisk innan hon fått ödmjuka sig och ta emot Kristus, och då kanske hon gör som en del som Jesus helade gjorde i Evangelierna: de gick därifrån glada i hågen, men vände inte ens om för att tacka Jesus, och de blev med all säkerhet inte frälsta. Jesus gjorde såklart inget misstag, Han är Guds Son, men jag tar upp detta för att visa att en människa som blir helad kan gå därifrån helt utan omvändelse till Gud. Vi bör därför söka Guds Andes ledning, för kanske Gud inte vill hela ännu, eller kanske Gud inte vill hela alls.

Carter Conlon, efterträdare till David Wilkerson vid Times Square Church och en underbar gudsman, hade en pappa som var envis och tjurskallig som en mulåsna. Carter blev underbart frälst och vann massor med människor för Kristus, men hans pappa gjorde envist motstånd, trots mängder med vittnesbörd och böner till Gud. Hans pappa vägrade ta emot Jesus Kristus.

I en predikan vittnade Carter om hans pappas frälsning och det grep tag i hjärtat om mig och tårarna bara rann. Carter sa: genom Guds Nåd fick min pappa en elakartad cancer på sin ålderdom. Ja, exakt så sa Carter, och jag förstår vad han menar: hans pappa vägrade böja knä, och Jesus Kristus fick ödmjuka honom genom svårt lidande. Cancern mer eller mindre fick hans kött att ruttna så att han stank. Han hade en kateter som han av stolthet ofta vägrade låta tömmas. Han stank fruktansvärt.

Carter kom dit en gång och skulle tvätta honom. Sköterskorna sa att han måste ha handskar, mask och parfym i den för att inte kräkas, men Carter vägrade med orden: det är min pappa! Han tvättade honom, torkade av allt och tömde katetern och rörde inte en min. Han gjorde det med en ömsint, medkännande, tjänande Kristus-kärlek. Hans pappa såg på med en förundrad min och hans hjärta mjuknade. Hans ansikte mjuknade.

När det var klart sa Carter: pappa, jag ska berätta för Dig en gång till vad det innebär att vara en kristen. Vill Du höra? Hans pappa nickade. Carter berättade kortfattat och åkte hem.

Två veckor senare var han tillbaka. Han frågade: pappa, har Du bett sedan vi sågs? Pappan svarade: min son, jag har bett oavbrutet sedan Du gick. Vill Du ta emot Jesus Kristus? Hans pappa nickade. Carter gick igenom Bibeln i korthet från Första Mosebok till Uppenbarelseboken, eftersom han var så angelägen om att hans pappa inte skulle missa himlen. Sedan sa Carter: säg efter mig, och de läste en kort frälsningsbön.

Hans pappa hade hela sitt liv varit en hedersman, talat sanning och jobbat hårt, men hade inte visat så mycket känslor. Men så fort hans pappa tagit emot Jesus och fötts på nytt så sa han ord som Carter aldrig fått höra i sitt vuxna liv: Carter, I Love you! Sedan umgicks de och hade deras mest underbara gemenskap i en dryg timme under hela deras liv. När de sedan började tala om himlen så utbrast hans far: Carter, when you get there, I’ll be waiting for you! Sedan åkte Carter hem, hans far föll i koma och vaknade inte upp mera utan dog kort senare.

För mig är detta en så gripande historia som fått mig i tårar flera gånger. Det är en historia om en gripande kärlek mellan far och son, om uthållig bön för en familjemedlem och om ödmjuk, tjänande kärlek, redo och villig att betala ett pris för sin nästas frälsning.

Men det lär oss också saker om Guds handlande, om Guds Nåd. Carter sa: genom Guds Nåd fick min far en elakartad cancer på sin ålderdom. Guds Nåd fick beveka hans pappa att ta emot Evangelium. Guds vägar och visdom är så mycket högre än våra, och Guds främsta mål är att få oss och andra till himlen, vilket är långt, långt viktigare än vår fysiska hälsa här och nu. Det måste vi komma ihåg.
Och i detta fall hade en alltför snabb bön om helande lett till att Carters pappa idag inte väntat på honom i himlen, utan gått förlorad, och det tror jag att Conlon skulle intyga också. Envisa och lite stolta människor går gärna tillbaka till sina gamla, egna vägar när de ser att faran är över och att de kan ta en annan utväg. Vi lär oss också av denna historia att Gud inte alls ville hela hans pappa. Gud ville frälsa honom, och sedan tog Han hem honom.

Sen finns det de idag som säger att Gud alltid vill hela, men det finner jag inte någonstans i Guds Ord. Det budskapet kommer från ett evangelium från USA, men det finns inte i Guds Evangelium. Det skulle ju dessutom göra oss kristna nästan odödliga. Man hänvisar ofta till Jesaja 53 och orden: och i Hans sår är vi helade. Återigen gör man en hel lära av en lösryckt vers. Orden i den versen måste ju läsas i sitt sammanhang, och det handlar ju inte alls om fysiskt helande, utan om helande från syndens makt, dess straff och skada på vår relation till Gud. De orden syftar inte på någon slags ständig rätt till helande och fysisk hälsa, det är att vrida och ändra på den sanna betydelsen av Guds Ord. Jag kan inte utifrån Guds Ord se någonting om att Gud alltid skulle vilja hela oss. Ja, Jesus bar all sjukdom upp på korset, men Jesus besegrade även döden, men menar Du att kristna inte dör? En kristen delar livets villkor som alla andra, blir ledsna, råkar ut för sjukdom och bakslag, precis som alla andra, och en dag dör vi.

Skillnaden är att vi inte står ensamma. Vi har Jesus med oss och Den Helige Ande, Hjälparen, Tröstaren. Vi har en framtid och ett hopp. Vi har Andens frukt inom oss som ger oss bärkraft. Och vi har en framtid full av sång. Det är skillnaden.

Dessutom, vad blir konsekvensen för dem som inte blir helade om vi förkunnar helande för alla och de ser att de inte blir helade? Då får de skuldkänslor, misslyckande och leder till en troskris. De behöver då minst av allt förebråelser för att de har för svag tro, de behöver stöd, tröst och uppmuntran, och det får de ej av detta evangelium. Jag bara frågar i all välmening och ber Dig bara tänka efter. En dag drabbas Du själv och vad vill Du mötas av då? Omtanke och förståelse, eller bli bortstött eftersom Du inte haft en tillräckligt stor tro?

Dessutom visar ju all kristen erfarenhet att ett sådant löfte är en bluff. Det är ju falsk marknadsföring, för det är ju inte så det är i verkligheten. Även kristna blir sjuka och dör även av sjukdomar. Vi får inte som kristna göra våld på sanningen, för då riskerar vi vår trovärdighet och även att göra Jesu Kristi Namn till åtlöje, när människor ser att det vi lovar och förkunnar inte är sant, inte håller, inte stämmer. Ett vidlyftigt löfte om att Gud alltid vill hela finns inte i Guds Ord och stämmer inte med vår erfarenhet. Det vi kristna förkunnar och utlovar måste vara sant, måste hålla för prövning både utifrån Guds Ord, men också för en prövning mot verkligheten, mot erfarenheten, för annars är vi ju sol- och vårare.

Ja, Jesus bar alla sjukdomar upp på korset, det är sant. Jesus kan hela vem som helst från vilken sjukdom som helst när som helst. Jesus har all makt. Och Jesus helar också många även idag. Det är både underbart och sant. Men Jesus besegrade också döden på korset, men även den kristne dör. Jesus kan uppväcka vilken människa som helst när som helst, men även vi kristna dör förr eller senare. Jesus bar all nöd, ångest och tårar på korset, men även detta får den kristne uppleva då och då. Det Jesus vann för oss på korset kan vi få glimtar och portioner av här på jorden, som helande eller att någon uppväcks från de döda, men det är inte här i sin fullhet, det tillhör nästa tillvaro. Där är all död, all sjukdom, alla tårar ett minne blott, om ens det.

För här på jorden så blir även en kristen sjuk, drabbas av motgångar och olyckor, och även det är inneslutet i “vad Han tar och vad Han giver, samme Fader Han förbliver, och Hans mål är blott det ena, barnets sanna väl allena”. Guds mål och vilja med vårt liv är att göra oss Kristuslika, och för den uppgiften vet Gud att det behövs även tårar, lidande och sjukdom, lika väl som glädje, fest och goda tider.

Men, säger en del, när Jesus gick på jorden helade Han ju alla Han mötte och som trodde på Honom, och Han är väl densamme idag? Ja, men det finns en avgörande skillnad. När Jesus Kristus gick på jorden så var Hans uppgift dels att ge Sitt liv för oss på Golgata kors, dels att visa hurdant Guds Rike och Fadern var. Han visade det med Sina Ord, men också med Sina under och tecken.

För i Jesus Kristus var Guds Rike på jorden i dess fullhet. Jesus var fullt ut människa, men också fullt ut Gud. Guds Ande var över Honom i fullt mått. Guds Rike stod att finna i Jesus Kristus, fullt ut manifesterat och närvarande på jorden. Vem av oss kan säga: i mig är Guds Rike i dess fullhet? I mig är Guds Ande i fullt mått? I den förkunnaren är Kristus fullkomligt närvarande? Det går inte att säga om någon, inte ens om Paulus. Och dessutom: Guds Rike är ju här på jorden, men ännu inte. Guds Rike är ju ännu inte här fullt ut. När Guds Rike kommer fullt ut, då blir vi aldrig sjuka, dör inte, hungrar inte, gråter inte, men här på jorden så gör vi det. Vi får inte ge en bild av att Guds Rike redan är här i dess fullhet. Det blir ju som Paulus sa om dem som förkunnade att uppståndelsen redan hade skett. Paulus tillrättavisade detta.

När jag under min omvändelse vintern och våren -06 gick bibelskola på Sankta Klara kyrka så hade vi besök av ett amerikanskt kristet par som tjänade Herren inom UMU (ungdom med uppgift). De hade i bön sagt till Herren: vi är villiga och redo att åka ut på mission och tjäna Dig. Herren svarade: bra, vänta! Ett tag senare bad de samma bön igen, och Herren svarade: bra, vänta! En tredje gång med samma svar. En kort tid senare blev hustrun sjuk, och under bön sa Herren: nu kan ni åka, för nu är Ni helt beroende av Mig.

Herrens Vägar är inte våra vägar, och Guds vishet inte vår vishet. Gud ser så mycket djupare och längre än vi, och sjukdom kan absolut vara ett utslag av Guds Nåd, Guds handlande, och tjäna Hans syften. Ja, ytterst sett så tjänar ALLT som sker Guds syften, för Gud är Allsmäktig, och Han vänder allt som sker, även det onda, till det goda för Sitt Namns skull. Nej, allt som sker är inte Guds vilja, allt som sker är inte gott, för då vore Paradiset här, men Gud har kontroll över det som sker och för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, så även sjukdom. Gud kan ha flera syften med att tillåta sjukdom i våra liv, som att göra oss mer ödmjuka, beroende av Herren, dra oss närmare Honom, göra oss mer till bönemänniskor, att förhärliga Sitt Namn genom att hela från en obotlig sjukdom eller för att ta oss hem till himlen.

Min poäng är: låt oss se på djupet, inte bara på ytan. Det är inte Guds vilja att hela omedelbums efter våra önskningar och vår vilja. Det är inte heller alltid Guds vilja att hela överhuvudtaget. Det sker när och om så Gud har beslutat. Och det sker när eller om Guds syfte med sjukdomen har uppnåtts.

Gud är mest intresserad av vårt hjärta, vårt inre, av vår person, av vår karaktär, och det är där som den allra viktigaste hälsan finns och helandet ska ske, Gud till ära och pris. Och helgelsens vägar går ofta genom snårskog, törne och ris, men det ger till slut god frukt som består och ger Evigt liv. Vilket mål kan vara viktigare än det?

Vi ser också att undervisning om hur man ska be för helande nästan helt uteblir i Bibeln, det nämns bara i förbigående. Det finns inte ett enda brev som handlar om helande. Paulus, författare till ca 1/3 av Nya Testamentet, förkunnar inte helande någonstans i sina brev, nej, Paulus förkunnar Kristus. Paulus förkunnar Golgata kors. Det finns inte ett enda brev som lär ut hur man ska göra det som en slags metod. Ja, vi uppmanas be för de sjuka, men det finns ingen utförlig undervisning om det. Inte någonstans. Inte heller tror jag att man kan lära sig det på tex en skola för helande, det känns helt främmande för mig.

Vissa har en helandegåva, och de ber för helande, men de undervisar inte om det. Ingenstans i Bibeln finns detta som undervisning, utbildning eller teknik, inte heller som någon slags metod för evangelisation. Varje människas vandring till Kristus är unik, och det finns ingen metod, förutom att förkunna Guds Ord och lyssna till Guds Andes ledning. Någon annan Väg finns inte.

I Filipperbrevet nämner Paulus att Timoteus blivit sjuk. Inte med en enda antydan säger han att det var något fel på Timoteus tro. Inte heller verkar Paulus tycka att det var något konstigt. Inte med ett enda ord säger han att Timoteus skulle ha ”tagit ut sin rätt till helande från Gud”, ord som jag finner absurda. Vilka rättigheter har vi att göra anspråk på Gud? Allt är nåd. Paulus säger att Gud förbarmade Sig över Timoteus, och inte att han tog ut ”sin rätt” från Gud. Paulus verkade inte heller tycka att helande var det centrala i kristen tro och förkunnelse.

Så låt oss bara sätta oss ner och ställa oss själva en fråga: om vi läser Guds Ord i dess helhet, handlar Evangelium om fysiskt helande? Var det därför Gud sände Sin Son till världen? Var det Jesu uppdrag här på jorden och det uppdrag Hans lärjungar fick? Nej, Guds Evangelium handlar om frälsning och Evigt liv genom tron som kommer av att vi hör Guds Ord. Ja, helande, under och tecken följer i Jesu lärjungars spår, men berättelsen med Farao och 2 Tessalonikerbrevet om Antikrist visar tydligt och klart att tecken och under även kan utföras av andra andemakter. Vi kan inte gå på tecken och under, utan på om det som förkunnas stämmer med Guds Ord.

Att helande idag på många ställen både förkunnas felaktigt men även missbrukas finns det andra exempel på också. David Wilkerson berättar i en predikan om en förkunnare i USA som man kunde kontakta för att få ett helande. Han tog 500 USD för vanligt helande och 1000 USD för cancer. Min personliga reaktion är att sådant är ett klart och fruktansvärt missbruk av Andens nådegåvor och jag känner hur jag blir upprörd när jag hör om det.

Så starkt reagerade också Petrus i Apostlagärningarna 8:14-24.

14 Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. 15 Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, 16 eftersom Anden ännu inte hade fallit på någon av dem. De var endast döpta i Herren Jesu namn. 17 Apostlarna lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande. 18 När Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar 19 och sade: “Ge också mig denna kraft, så att den jag lägger händerna på får den helige Ande.”

20 Petrus sade till honom: “Till fördärvet med dig och dina pengar, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för pengar. 21 Du har inte någon del eller lott i den här saken, eftersom ditt hjärta inte är uppriktigt inför Gud. 22 Vänd dig därför bort från din ondska och be till Herren. Kanske skall han förlåta dig vad du tänker i ditt hjärta. 23 Jag ser att du är förgiftad av bitter galla och bunden med orättfärdighetens band.” 24 Simon svarade: “Be ni för mig till Herren, så att inget av det ni har sagt kommer över mig.”

Vi ser att Guds Ord tydligt och klart säger att när vi gör Guds gåvor till en handelsvara så reagerar Guds Ande, genom Sina apostlar, på ett mycket starkt sätt. Så får vi inte handla, det säger ju även sunt förnuft. Guds Ord, Guds Ande och sunt förnuft säger: “nej!” till detta. Guds gåvor använder vi inte som en handelsvara.

Dessutom så är det en stor risk att man liksom förkunnar en “medgångs-Jesus”. Så länge Jesus helar mig och gör mig till viljes, då ska jag tillhöra Honom. Men hur blir det då med den äkta, djupa kärleken till Jesus? Den kärlek som trolovar oss med Kristus, och som säger: Jesus, Du och jag, i nöd och lust, med- och motgång. Vem vill oss vill stå vid altaret och gifta oss med någon som säger: så länge allt går oss väl, så länge vår relation bara ger framgång och goda tider, då ska jag älska Dig troget, men kommer det svåra tider, då går jag direkt, då är jag borta med vinden. Är det kärlek? Vem vill ha ett sådant äktenskap?

Sven Reichmann sökte upp Frank Mangs, troligen den störste svenske gudsmannen under 1900-talet, och frågade Mangs, i samband med en väckelse någon gång på 80-talet: är detta en sann väckelse? Nej, svarade Mangs utan ett ögonblicks tvekan. Hur vet Du det, frågade Sven. Inga tårar, svarade Mangs.

Då frågar jag: Var finns tårarna i detta Evangelium? Var finns nöden över de förlorade? Var finns den sanna, ödmjuka kärleken till Jesus och Din nästa? Var finns förkunnelsen om synden och nåden? Var finns lag och Evangelium? Var finns det desperata ropet efter en Frälsare som bara kan komma från den som insett sin ställning som helt förlorad inför en Helig Gud? Var finns en sann, djup, äkta omvändelse i detta?

Dessutom, vårt rättesnöre är ju Bibeln, Guds Ord. Men ingenstans finns någon mirakel-metod för att föra människor till Kristus annat än att predika budskapet om korset och Guds Ord, och att i detta lyssna till Guds Andes ledning. Ingenstans lär man ut denna metod i Bibeln. Ja, vid några tillfällen kommer folk till tro när det sker tecken och under, men vi har många exempel på motsatsen. Paulus säger inte att tron kommer av helande, utan genom predikan. När vi hör Guds Ord, när vi hör Jesu Ord, då uppstår tron i människans hjärta. Många gånger står det i Bibeln: hör, så får Din själ leva.

Zac Poonen, en indisk förkunnare, sa en gång ungefär så här: om Du lyssnar till ett evangelium som handlar om hur man blir rik och framgångsrik, så är Du redan på väg mot att falla ifrån, för Evangelium handlar inte om det. Ingenstans undervisar Jesus eller apostlarna om hur Du blir rik. Och samma sak om Du lyssnar till ett evangelium om helande, Evangelium handlar inte om det heller. Inte en enda av Jesu predikningar handlar om helande, inte heller ett enda brev i NT. Så sa Zac Poonen, och jag känner att han har rätt i det. Det finns en klar fara i att detta leder oss bort från kärnan i Evangelium.

Det viktigaste, mest grundläggande och angelägna helandet i människans liv är helande från syndens skada på vår relation med Gud, det vi kallar frälsning, och helande från syndens makt i våra liv, vilket vi kanske kan kalla helgelse. Detta är det verk Jesus först och främst kom till världen för att utföra och det som är viktigast för Honom. Då bör det också vara viktigast för oss också, i både bön och handling.

I Markusevangeliet sänks en lam man ner genom taket, och när Jesus såg deras tro sa Han: Mitt barn, Dina synder är förlåtna. Det verkade Jesus anse vara det viktigaste, och det är ju det viktigaste. Sedan botade Jesus honom för att visa att Han hade makt att förlåta synder. Samma prioritet bör vi ha: först och främst syndernas förlåtelse och frälsning.

Visst både kan, bör och får vi be om fysiskt helande, för om människor blir botade så kan det bekräfta våra ord. Men det var inte det som Jesus i första hand kom hit för, och därför bör vi följa Jesus, och vi ska fortsätta Jesu verk på jorden och föra människor till Kristus.

Jesus sa: munnen säger vad hjärtat är fullt av. Visar Dina ord och Dina böner att Ditt hjärta är fullt av tanken på fysiskt helande, eller på tanken på Dina medmänniskors frälsning? Om vi verkligen älskar Jesus så bör det som Jesus kom till jorden och gav Sitt liv för, och som är det allra viktigaste för Jesus, vara det viktigaste även för oss: människors frälsning. Helandet från syndens sjukdom bör vara det som ligger på vårt hjärta och därmed våra läppar.

Jag ser också på många håll att det även påverkar vårt böneliv. En del nästan jagar fysiskt helande för sig själv med minsta lilla förkylning så att de nästan glömmer bort sin nästa. Jag säger inte att det är fel, visst får man göra även det, absolut, men jag känner någonstans inom mig: människor riskerar att möta Evigheten utan Kristus. Är inte det långt, långt viktigare?

Vi behöver lyfta blicken från våra egna behov, våra egna bekymmer, och istället tänka som Kristus, som först tänkte på sin nästa. Låt oss hellre ägna den tiden åt bön för andras frälsning. Jag säger inte att detta är fel, men jag känner att det finns en tendens inom vår kristenhet att vi börjar ägna oss mest åt oss själva, istället för att bära på en nöd för de förlorade. Att följa Jesus innebär att ge ut av sig själv åt andra, att sätta min medmänniska i fokus, att axla dennes nöd, dennes behov får bli min nöd. Vi kan inte ägna oss bara åt oss själva. Evangelium handlar om min nästa.

Jag känner en kvinna som tjänat Herren i många år troget vid Sankta Klara kyrka i Stockholm. Hon är idag pensionär men har lidit i många år av en svår artros. Ja, hon har bett om förbön då och då, men jag nästan vet att hon i första hand ber för andra. Hon bär mycket tappert sitt lidande och skiner av Kristus och Guds härlighet idag. Den som mest liknar Jesu Hjärta är den som först och främst inte söker sitt eget bästa, i alla fall inte det som är bekvämlighet, utan som ber främst för andras behov, vilket först och främst är deras frälsning.
Jag vet att detta är mycket populärt på sina håll i svensk kristenhet idag, men jag känner att det leder oss fel, att det leder oss bort från kärnan i Evangelium. Vi ska också komma ihåg att denna starka betoning på helande har sitt ursprung i ett evangelium som framfördes av en amerikan på 1960-talet. Men Guds Evangelium kommer från Gud, inte någon människa, och Guds Evangelium har inte detta i fokus. Det sätter Jesus och korset i centrum.

Men jag vill understryka: jag är inte emot helande. Jag är inte emot att be för helande, för det är helt bibliskt. Jag ber också för det, när jag så känner mig ledd eller ombedd att göra så. Ibland kan det förlösa tro i en människas liv, och andra gånger kan det vara av stor vikt för vår tjänst för Herren, framför allt gäller nog det psykiska helanden. Nej, det är både bibliskt och rätt att be för helande, men jag känner att det börjar få för stort fokus i vår kristenhet.

Det fanns också i USA en sk helande-väckelse under en man som hette Branham. Den spårade ur totalt och mot slutet sa sig Branham vara en ängel ur Uppenbarelseboken. Den spårade inte ur för att det gick snett på slutet, tror jag, utan för att den hade fel fokus från första början. Detta fokus på helande härrör också från ett evangelium som kom genom amerikanen Kenneth Hagin. Det var ett evangelium som utlovade rikedom, hälsa, lycka och framgång. Profetian i Valdres 1968 varnar för att det i den sista tiden innan Jesu Återkomst skulle komma en stor andlig ljumhet och en form av lyckokristendom där löften gavs som Gud aldrig utlovat på det sätt som förkunnas. Jag tror att hon talar om just detta budskap. Jag kan heller inte se att det stämmer med vad Bibeln lär om det kristna livet.

En del kanske nu kommer att säga att jag förhindrar Guds verk. Men jag vänder på steken. Jesus har inte givit oss i uppgift att predika helande, utan Evangelium. Jesus har inte givit oss i uppgift att förkunna det glada budskapet om helande i Jesu Namn, utan om syndernas förlåtelse och frälsning i Jesu Namn. Det är en stor och avgörande skillnad. Jag menar att jag ställer mig upp och försvarar en rätt förkunnelse av Evangelium så att människor verkligen ska få höra det sådant det var från början, och så att de inte blir berörda av en metod, utan istället Personen Jesus Kristus. Jag förhindrar inte Guds verk, jag försvarar det, för Guds verk är Guds Evangelium och människors frälsning. För vår tyngdpunkt ska vara på just det: Evangelium om Jesus Kristus, om Golgata, om syndernas förlåtelse, frälsning och evigt liv.

Rätt fokus är budskapet om Jesus Kristus, Hans lidande och död på korset för våra synders förlåtelse och Jesu Uppståndelse för vår rättfärdiggörelses skull. Det är Evangelium. Vi har inte rätt att ändra på det budskapet. Ja, vi trillar lite åt höger och ibland åt vänster, alla vi som följer Vägen, så även jag, men just då är andlig tillrättavisning så viktig att ta till sig, och det anser jag att detta är. Detta budskap vill få folk att vakna upp och fundera över om vi inte missar vårt uppdrag?

Låt oss gå tillbaka till det ursprungliga Evangeliet. Jag tänker förkunna budskapet om Jesus Kristus och syndernas förlåtelse, inget annat. Jesus sa faktiskt inte: gå ut i hela världen och förkunna helande, utan gå ut och förkunna Guds Evangelium.

Låt oss framför allt få höra om Jesus. Låt oss få höra om korset, om såren, om pinan Jesus led för oss. Låt oss få höra om hur Jesus Kristus bar sitt kors längs Via Dolorosa, hur Jesus bar all världens synd upp på korsets trä och utplånade synden inför Gud. Låt oss få höra om hur Jesus uppstått från de döda. Låt oss få höra om hur Jesus öppnat Vägen till Gud, till Guds Rike, till himlen. Låt oss få höra de Ord som Jesus talade. Låt Jesus få sätta våra hjärtan i brand av kärlek till Kristi kors, där Jesus vann en evig seger åt oss. Låt oss få höra det enkla, sanna och ursprungliga Evangeliet. Det är vad jag tänker förkunna. I Jesu Namn. Amen.

3 Comments

  1. Tack Konrad att du lyfte detta ämne hoppas denna predikan sprids på nätet. Fortsätt att tala de Gud lägger på ditt hjärta Gud välsigne dig

    • Tack broder, kände att jag behövde lyfta upp detta. Blir inte alltid så populärt, men vi måste lyda Gud mer än människor. Gvd.

  2. När Jesus öppnade blindas ögon, betydde det att han ville hela den andliga blinda, de fysiska gjorde han till en bild till det andliga.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »

Pin It on Pinterest

Share This