Att bekänna sin kärlek till Jesus

I Johannesevangeliet 21:15-19 står det:

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: “Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?” Han svarade: “Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: “För mina lamm på bete.” 16 För andra gången frågade han: “Simon, Johannes son, älskar du mig?” Han svarade: “Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade till honom: “Var en herde för mina får.” 17 För tredje gången frågade han: “Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad över att Jesus för tredje gången frågade: “Har du mig kär?” och han svarade: “Herre, du vet allt. Du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: “För mina får på bete.

18 Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.” 19 Detta sade han för att ge till känna med vilken död Petrus skulle förhärliga Gud. Sedan sade han till honom: “Följ mig!”

Det finns en del berättelser i Bibeln som berör mig djupare och som jag älskar mer än de andra, och detta är en av dem. Det är den andra delen av en episod som börjar med att Petrus högt och ljudligt försäkrar att han minsann aldrig skulle förneka Jesus! De andra lärjungarna kanske skulle göra det, men inte Petrus! Det var ett utslag av andligt högmod och en tilltro till honom själv, och inte en tilltro byggd på endast Jesus Kristus.

Men här får Petrus krypa till korset. Han får komma till Jesus, efter sitt stora nederlag, och återigen betyga sin kärlek till Jesus. Men denna gång är det annorlunda. Det är inga stora ord från Petrus, inga högtidliga löften, bara ett uppriktigt ord från djupet av Petrus hjärta: Herre, Du vet att jag har Dig kär.

Berättelsen griper tag om mitt hjärta av flera anledningar, varav den främsta är just Petrus kärlek till Jesus, hans nederlag men sedan Jesu ljuvliga möte med honom på stranden där Petrus på nytt fick betyga och bekänna sin kärlek till Jesus. Men den berör mig också för att jag har så många personliga kopplingar till den.

I april 2006 fick jag, efter ett halvårs sökande och kamp på Sankta Klara kyrka i Stockholm, möta Jesus på ett starkt och påtagligt sätt, och detta skedde när jag läste just Johannesevangeliet. Jag berättar om det mera i mitt vittnesbörd, men jag kastade mig ner på mina knän i min lägenhet, sa bara ”Jesus, Jesus” två gånger, med kärlek i rösten, och bad Den Helige Ande leda mig i bibelläsningen, och slog på måfå upp Johannesevangeliet 1:1 och började läsa där.

När jag läste orden ur Johannesevangeliet bröt ljus in i min kropp så att jag kunde se det med ögat, och hela jag fylldes av Jesus Kristus och Guds Ande. När jag läst ut hela Johannes så jublade mitt hjärta, jag hade funnit Jesus! Precis som Petrus hade funnit det hans hjärta längtade efter, Jesus, så hade jag funnit Honom.

Men bara några timmar senare hade jag förlorat den där omedelbara närheten till Jesus, och jag trodde att Han var borta för alltid. Jag återvände hem till Byske  några dagar senare, full av sorg, men med en bok i bagaget från en syster på Klara. Boken hette Guds makt genom tacksägelse och jag tolkade det som att Herren ville att jag skulle tacka Honom.

I maj var jag åter i Byske och skulle hjälpa till med att stapla ved. Jag gjorde så och tackade hela dagen. Jag hade staplat ved och bara i lydnad tackat Herren hela dagen för stort och smått. På kvällen när jag la mig i sängen för att sova så var det enda jag kunde tänka på Jesus och i mitt hjärta dök scenen och orden just innan ur Johannes 21 upp: det är Herren! Jag tänkte på hur Petrus kastat sig ut ur båten med ett hjärta fyllt av kärlek till Herren för att få möta Jesus på stranden.

Petrus kastade sig ur båten och skyndade sig till Jesus

Jag kan föreställa mig vad som fanns i Petrus hjärta då. Dels fanns den där brinnande, starka och passionerade kärleken för Herren Jesus där i hans hjärta. Hans hjärta var fyllt av längtan ett att återigen få se Jesus, få vara med Herren. Petrus var alltid snabb och impulsiv i sina beslut, driven av sina stora kärlek till Jesus. Petrus var en ledare, han visade vägen. Petrus kastade sig ut ur båten, de andra lärjungarna satt kvar.

Men Petrus hade nog haft några dagar med dubbel sorg och djup sådan. Dels hade Jesus dött. Jesus var borta, så även för Petrus. Hans hjärtas stora, stora kärlek var död, var borta. Jesus var hela Petrus liv, hans mål och mening, och när Jesus var borta, vad fanns då kvar? Att gå ut och fiska igen, men livet var tomt igen. Jag kan knappt föreställa mig den stora sorg som fanns i Petrus hjärta då, men ändå kan jag det, för jag var just då i samma situation.

Petrus hade funnit Messias, Herren. Han hade funnit sitt livs stora kärlek, funnit det som hans hjärta sökt och längtat efter hela hans liv. Petrus hade funnit Jesus, men förlorat honom.

Jag var i exakt samma läge just då, i maj 2006. Efter ett halvårs stenhård andlig och själslig kamp hade jag fått möta Jesus i april 2006. Mitt hjärta jublade. Mitt hjärta ropade: äntligen! Jag har funnit det jag sökt efter i hela mitt liv! Jag har funnit Jesus! Jag ville bara ropa ut till hela världen: kom till Jesus!

Men samma sak som hände för Petrus hände för mig. Jag gjorde en sak som gjorde att kontakten med Herren bröts. Jag fick en högmodig tanke i mitt hjärta och Jesus försvann. Min sorg kände inga gränser. Jag satt i Klara kyrka och grät och grät. Jag hade funnit Jesus, men nu är Han borta, kände jag då. Om det är Ditt livs största glädje att få möta och finna Jesus, så är det Ditt livs största sorg att förlora Honom. Det är ett hårdare slag än att förlora sin äkta hälft, det vill jag påstå.

Som en liten rolig episod kan jag berätta att Gud har kontroll på allt som sker, och kan förutse otaliga händelser. När jag konfirmerades 1986 så hade vi en dramatisering av just denna scen, och jag spelade Petrus och kom springande, insvept i ett lakan, med hjärtat brinnande av iver och kärlek och ropade: det är Herren. Inte exakt bibliskt, eftersom det inte var Petrus som ropade de orden, men lite lustigt sammanträffande är det, även om jag inte tror på sammanträffanden.

Men att Jesus var borta var inte Petrus enda sorg, och det var inte heller min enda sorg. Vi hade ytterligare en sorg gemensamt och det var sättet vi skildes åt på. Petrus skildes från Herren med orden: jag känner inte den mannen! Petrus hade förnekat Jesus å det grövsta när Jesus behövde honom som mest, och Petrus visste mycket väl att så var det. Jag kan bara ana den sorg och smärta som dessa ord måste ha orsakat i Petrus hjärta. Vilken bedrövelse, vilken skam, vilken sorg. Petrus måste ha varit bedrövad till döds.

Och jag var också bedrövad. Min högmodiga tanke var en slags förnekelse av Honom som jag bara just innan fått ett sådant fantastiskt och genomgripande möte med och som jag nyss betygat var mitt hjärtas stora och enda kärlek. Det var oerhört smärtsamt för mig att träda fram inför Jesus med en sådan skam, bedrövelse och svek. Jag sörjde över att ha förlorat Jesus och längtade efter Honom, men i mitt hjärta fanns också en bävan: om jag får möta Honom igen, vad kommer Han då att säga till mig, efter det jag hade gjort?

Och Du kanske tänker: Petrus och Konrad, sickna svikare, så skulle då aldrig jag göra! Min broder och vän, då har Du ännu inte fått höra tuppen gala på morgonen. Så länge Du fäster Din tro och Ditt hopp på Din kärlek till Jesus, på Din trohet, Din tro, då har Du ännu en bit kvar. Till sist blir det i livet för en Jesu lärjunge, för att skoja lite, bara Jesus Kristus allena kvar… Till sist bygger Du bara på Honom, bara på Kristus, och inte på något hos Dig själv.

Men min längtan att ändå, trots min sorg och mitt nederlag, få vara med Jesus igen fick mig att tacka hela dagen i lydnad mot Herren, och när jag sedan klev upp och hade ätit frukost så sa mamma: imorse när jag bad så fick jag en hälsning från Herren. Han sa: Konrad, kom fram, Jag älskar Dig! När jag hörde de orden så tårades mina ögon och jag kunde inte tro att det var sant. Hade Herren förlåtit mig? Älskade Han mig ännu? Det var ofattbart för mig.

Men med samma sorg och smärta i sitt hjärta får Petrus höra de underbara orden: det är Herren! Hans hjärta grips igen av den där innerliga, brinnande och ivriga kärleken som Petrus hade för Jesus. Åh, jag känner med Petrus. Han rusar till stranden, så ivrig att få möta Jesus igen, med en sådan längtan.

Men taggen fanns nog där i hans hjärta. Jag vet vad jag har gjort, och det vet ju Jesus också. Vad ska Han säga? Och vad ska jag säga? Men denna gång ligger initiativet hos Gud, hos Jesus. Denna gång är tonen en helt annan. Det är inte denna gång en tidpunkt för stora ord, utan för hjärtats ödmjuka bekännelse av en kärlek som finns där, om än ofullkomlig eftersom den finns hos en människa.

Och så sätter sig Jesus ner med Petrus, och frågar bara tre gånger, helt stilla: älskar Du Mig, fast på tre olika sätt, med var sin innebörd. Först frågar Jesus om Petrus älskar Honom mer än de andra lärjungarna, men Petrus svarar med ett annat ord: jag har Dig kär, dvs ungefär: jag tycker om Dig. De stora orden är borta.

Jag tror att frågan gör lite ont för Petrus, den är lite smärtsam. Detta är ett sanningens ögonblick, när Petrus får bekänna färg, och när sanningen ska fram gör det ofta också lite ont i oss, för, som Paulus skriver: jag vet att det i mig, dvs i mitt kött, i min gamla natur, inte bor något gott.

Men ändå finns den där, Petrus ivriga, passionerade kärlek till Jesus. När han förstår att det är Jesus som står på stranden, så kastar han sig ur båten för att få möta Jesus och vara med Honom. Den kärleken driver Petrus att vända om till Herren. Den kärleken får honom att komma till Jesus och hellre uthärda smärtan över att komma till Jesus med sitt nederlag, med ett hjärta som bedrövat säger: Jesus, jag är ledsen, men jag älskar Dig så mycket att jag vill ändå vara Din, istället för att låta mitt nederlag få mig att hålla mig borta från Dig.

Petrus älskar Jesus minst lika mycket nu som innan Jesu korsfästelse och död, ja, kanske ännu mer. Han hade förlorat allt, sitt livs stora kärlek och innehåll, och nu hade han fått chansen att få Honom tillbaka. Jesus stod där ännu en gång och kallade på Petrus, och erfarenheten av att få vara utan Jesus några dagar hade nog bara fått Petrus att ännu mer förstå att inget och ingen betydde mer för honom än Jesus.

Men denna gång har han fått inse sin egen bräcklighet, sin svaghet, och han är inte lika självsäker längre. Och jag tror att frågan smärtar till i Petrus, för det finns ett allvar från Jesus. Jesus frågar för Han vill veta: Petrus, var har Du Ditt hjärta?

Så är det alltid med Jesu Ord. De utforskar hjärtat. De vill se och veta vad som finns i våra hjärtan, och när vi får se det kan det göra lite ont också. Och det gör nog extra ont när Petrus hjärta samtidigt brinner av kärlek till Jesus, men smärtan efter nederlaget finns ändå där. Då kan Jesu Ord ge ett styng av kärlekssmärta. Det gör ont när vår kärlek till Jesus sätts på prov.

Men, säger någon, säger inte Du, Konrad, att Jesu beröring är så ljuvlig? Ja, det är den, men det beror också på hur Du träder fram inför Herren när Du får möta Honom. Om Du kommer i djup förkrosselse, i svaghet och utsatthet, då kommer Jesus bara med balsam, bara med läkande olja, bara med ljuvligt tröstande ord och beröring.

Men om Du träder fram med bekännelse av synd, då kommer Herrens blick och Ord också att utrannsaka Dig och kan smärta till lite grann. Men det gör Dig ändå gott och är för Ditt eget bästa.

Exakt samma fråga fick jag i maj 2007. Jag hade gått igenom en svår period, en av de svårare i mitt liv, men hade under april kommit tillbaka på rätt Väg och sökte Herren med ett hjärta fyllt av längtan efter Jesus. Jag åkte på Hela Hela Människan Dagar utanför Göteborg, och hade själavårdssamtal under fredag eftermiddag med ett gift par. Vi satte oss ner och de bad kort för mig och mannen sa: jag fick från Herren Johannesevangeliet 21: älskar Du Mig? Hans fru sa: jag fick samma bibelställe. De uppmanade mig att säga till Herren: jag VILL älska Dig.

Dagen därpå hade vi nattvard och när jag fick gå fram för förbön efter att ha mottagit nattvarden så bad samma par för mig och ytterligare en kvinna också. Mannen sa: jag tror att Herren säger till Dig: Du är Min och bara Min. Vila i det. På det följde kanske den bästa sommaren i hela mitt liv, sommaren 2007. Jag brukar kalla den för ”en sommar av Nåd”.

Jesu fråga: älskar Du Mig, är den mest centrala frågan för varje människa att ge sitt svar på. En dag ska alla knän böjas vid Jesu Återkomst, och alla tungor kommer att bekänna att Jesus är Herren. För de som besvarar Jesu fråga på samma sätt som Petrus: Herre, Du vet att jag har Dig kär, blir Den Dagen en ljuvlig, underbar dag, men bara för dem.

Frågan gjorde nog lite ont för Petrus, och den gör lite ont för mig också. Jag vill älska Jesus av allt mitt hjärta, och någonstans i mig vill jag också älska Jesus mer än andra, så är det. Men jag inser ju, när jag får rannsaka mig själv när jag höra tuppen gala, att jag inte gör det.

Så när Jesus ställer den frågan till mg så får jag, som det står i Apostlagärningarna 2:37 efter Petrus tal på pingstdagen, ett styng i hjärtat, ett styng av dåligt samvete, för jag vet, och Jesus vet, det är inte sant, att det inte är så. Jag älskar inte Jesus mer än andra. Den insikten och den frågan gör mig ödmjuk. Det är viktigt i denna tid att vi slår vakt om vår andliga ödmjukhet.

Men det viktiga är inte att vi älskar Jesus mer än andra, och det visar också Jesu tre sätt att fråga Petrus om hans kärlek till Jesus. Den sista frågan är den viktigaste att svara rätt på: har Du Mig kär? Med andra ord, även om Din kärlek till Mig är bristfällig, har Du i Ditt hjärta kärlek till Mig? Det är vad Jesus vill veta.

Jesus känner oss alla, Han känner våra hjärtan, och när Han utrannsakar våra hjärtan så gör det lite ont, för Han har Ögon som eldslågor. Jesus vill rena oss ända in i djupet av vårt hjärta. Och när Han ställer Sina frågor så kan det smärta till lite grann, för Han vet precis hur orden kommer att träffa våra hjärtan.

Jesus är en själens och hjärtats Mästare. Han vet precis hur Hans Ord kommer att landa i våra hjärtan, hur Han ska leda oss, Han vet vilka Ord vi behöver höra. Och när Jesu Ord träffar oss i hjärtegrunden så svider det till lite, för det är Ord fulla av både Nåd och Sanning, men det gör oss gott, för Sanningen ska göra oss fria, och det är Ord sagda av omsorg om vårt Eviga väl.

Det är så många förkunnare idag som bara stryker medhårs. De säger bara det folk vill höra. Folk kommer för att lyssna till dem och inte för att få ett styng i hjärtat och bli förändrade inifrån, utan för att bättra på utsidan. Man vill bara få höra hur älskad man är av Gud, men den gripande frågan: älskar Du Mig, ställs inte. Man talar bara Bibelord som kliar i öronen, man säger bara det positiva. När man talar på det sättet så sker ingen förändring av människan på djupet, hon växer inte i Kristus och Kristus växer inte i henne. Hon fördjupas inte i Kristus.

Men Jesus talar inte så. Inte ens till dem Han älskar, eller kanske rättare sagt, särskilt till dem Jesus älskar så talar Han inte så. Och detta gör Jesus för att Han älskar Sina lamm och vill föra dem alla hem till Sig. Den Gode Herden måste leda Sina får på den rätta Vägen, och då behövs även sådana ord som visar tillrätta, som svider i hjärtat men får oss att vända om igen till Själens Herde.

Ibland kör vi fast i vår relation med Jesus, vi känner att vi inte går framåt. Andra gånger snubblar vi och faller, och vi vet ofta inte vad vi ska ta oss till. Hur ska jag nu på nytt komma i rätt relation med Jesus? Hur ska jag komma vidare?

Då är det gott att tänka på den vilsamma och hoppingivande berättelsen om Jesus och Petrus vid Genesarets sjö ur Johannes kapitel 21. Vi får börja om på nytt, komma till Jesus, sätta oss vid Hans Fötter, och Jesus får fråga oss, och mig, stilla och lugnt: Konrad, Gilberts son, älskar Du mig. Och vi, och jag, får säga precis som Petrus: Herre, Du vet allt, Du vet att jag har Dig kär. Det är precis de orden Jesus vill höra från Sina lamm och lärjungar. I Jesu Namn. Amen.