Är en pånyttfödd kristen en benådad syndare?
Är en pånyttfödd kristen en benådad syndare?
I 1 Tim 1:15 skriver aposteln Paulus:
Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt ta emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste.
Den predikan som jag spelar in idag är inte lätt för mig, för jag tror att jag kommer att bli impopulär på en hel del håll. Jag kan komma att få betala ett pris för det. Jag har förkunnat detta vid två tillfällen på Facebook och blivit halvt ihjälslagen. Men jag måste lyda Gud mer än människor, och Herren har på olika sätt lett mig, för att inte säga befallt mig, att spela in den. Och Herren har vid flera tillfällen sagt till mig: frukta inte för människor, utan tala bara vad Jag befaller Dig, för Jag är med Dig för att rädda Dig, och detta har Herren befallt mig att tala. Mitt uppdrag är att förkunna Guds Ord, rent och klart, och med en rätt utläggning om vad Guds Ord säger. Jag måste vara trogen mot Guds Ord och Herren, så långt jag ser och förmår.
Precis när jag skrivit denna predikan klart så gick jag ner på mina knän i mitt sovrum med bävan i mitt hjärta och bad: Jesus, ge mig kraft och mod att spela in detta. Då fick jag, i samma sekund, ett SMS från en syster i Herren som löd: jag tror att detta ord är till Dig: predika Ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning. Men var Du sund och förnuftig på alla sätt. Bär Ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör Din tjänst. Jag kände att det var det klartecken från Herren som jag behövde för att få mod och kraft till detta. Jag har också prövat det med en annan syster i Herren som lever nära Honom och hon har läst hela predikan och sagt samma sak: detta ska Du förkunna.
David Wilkerson hade ett budskap från Herren att bära fram en gång och vände sig till Herren och sa: kan jag inte få ett lättare budskap, Herre, att bära fram, ett mera positivt? Och Herren svarade: Du ska predika det Jag säger åt Dig. Samma sak har Herren sagt till mig.
Frågan som jag ska besvara idag är om en pånyttfödd kristen är en benådad syndare, eller med andra ord en syndare frälst av nåd. Jag riktar mig idag till hela vår kristenhet, till vem som än hör detta. I vår kristenhet idag finns det en stark strid och oklarhet kring om det är så eller ej, och allt fler kristna vill inte överhuvudtaget låta kalla sig syndare längre. Att vi är benådade syndare har varit en total självklarhet under 500 år inom den protestantiska kyrkan, men nu är det helt plötsligt inte sant längre. En del säger att det är olika perspektiv, men jag kan inte slå mig till ro med det. Antingen är det som den protestantiska kyrkan, för att inte säga hela kyrkan sett i sin helhet, förkunnat om detta sant, och då bör vi hålla fast vid det och värna det, eller så är det falskt, och då bör vi inte ta emot det.
Många kristna möter begreppet ”benådad syndare” med orden ”ja, men det är ju helt självklart att det är så”, medan andra blir arga, upprörda och stridslystna. Om jag hade påstått detta för bara 20 år sedan så skulle det ha varit helt okontroversiellt. Jag känner mig dock i mitt hjärta helt övertygad om att det begreppet är sant, och jag känner full frid i mitt inre när jag påstår det. Jag ska försöka visa på vilken grund jag kan påstå att det är så.
Detta har varit en total självklarhet och grundbult i evangelisk-luthersk teologi i flera hundra år. Om påståendet att en pånyttfödd kristen är ”en syndare frälst av nåd” inte skulle vara sant, så är hela reformationen byggd på en felaktig förståelse om vad det innebär att vara i Kristus och därmed kan vi mer eller mindre avskriva den som falsk och har under 500 år levt under en kraftig villfarelse. Därmed kan vi redan nu säga: denna lära om att vi inte får nåden att kallas ”benådade syndare” är en ny lära, i princip helt okänd tills för bara ett tiotal år sedan, men nu breder den snabbt ut sig. Jag tänker försöka att med Herrens hjälp reda ut detta och bringa klarhet i den röra som råder kring vad det egentligen innebär att vara i Kristus och född på nytt. Vad innebär det att vi är i Kristus och har förklarats rättfärdiga, av nåd genom tro?
Vår gamla natur tycker inte om att kallas för syndare. Det gjorde den absolut inte innan jag fick bli frälst. Jag tyckte det var upprörande att någon skulle ha fräckheten att påstå något sådant om mig. Skulle jag vara en syndare? Nej, det ville jag inte bekänna. Men en dag fick jag böja knä och komma till Jesus Kristus, precis som jag var, och det var som en förlorad syndare, i desperat behov av en Frälsare, och jag fick möta Guds Nåd och frälsning.
Men många kristna idag vill inte låta sig kallas för ”benådade syndare” längre och det anser jag, för att skoja lite, är synd. Idag reagerar en del kristna på samma sätt som jag gjorde innan min frälsning med upprördhet och indignation, som om man sårat deras stolthet när man kallar dem “benådad syndare.” Det är ett illavarslande tecken. Det känns bekvämt och bra för vår gamla natur att slippa förknippas med orden synd och syndare och därför vill vi ogärna ta dem i vår mun. Men jag ska vara ärlig och säga att jag tror att om Du inte vill kalla Dig för en ”benådad syndare” så beror det på att Du i Ditt hjärta har släppt in stolthet och högmod, och därför gör motstånd mot sanningen. Du vill inte se och bekänna sanningen om hurdan Du är i Dig själv. Du vill inte säga som det verkligen är. Jag anser också att det är ett tecken på bristande kärlek till sanningen. Och jag vill påstå att om Du inte håller fast vid ”benådad syndare” så har Du i ett huj tagit två kliv bort från sanningen, och det är inte bra. Jag säger inte att Du helt har kommit bort från den, men Du har tagit ett stort kliv bort från den.
Vad betyder det då att vi är ”benådade syndare”? Vad innebär det för oss att vi är i Kristus, att vi tror på Honom och tillhör Honom?
Den som är i Kristus ser Gud Fadern på som om Han såg på Sin Ende Son, Jesus Kristus. Och Jesus var och är utan synd. Därför ser Fadern på Dig som om Du vore utan synd. Han ser på ett älskat barn, ”utan fläck eller skrynkla.” Fadern ser på den som är i Kristus genom Sin Son, Jesus Kristus, och på samma sätt som Han ser på Sin Son. Med en gränslös kärlek. Med välbehag. Med ömhet. Med glädje. Han ser på oss som vore vi lika rena som vitaste snö, iklädda Jesus Kristus, Jesu renhet och Jesu Kristi rättfärdighet. Kristus har tagit bort syndens makt att fördöma, så det vilar ingen fördömelse över den som är i Jesus Kristus. Hon är frikänd, ren och förklarad rättfärdig inför Gud. Allt detta har blivit mitt genom tron på Kristus och det bör vi skriva in i våra hjärtan, för allt detta är sant. Och om vi tänker efter på vad detta faktiskt innebär, så borde våra hjärtan jubla i outsäglig lycka och tacksamhet över Guds godhet och nåd, och jag tänker på orden: Min Nåd är Dig nog. För oss borde det vara tillräckligt att få vara benådade, ja, det borde vara övernog för oss alla.
Men lägg märke till orden “som om”, för i mig själv, i mitt hjärta, bor synden kvar, dvs i min gamla natur. Paulus talar i 7:17 om ”synden som bor i mig”. Den rätt kristne är djupt medveten om att denna höga ställning inför Gud bara beror på Guds Nåd, och därför är det något som hon inte tar för självklart, något som hon känner som en dyrbar gåva som hon inte på något sätt har förtjänat. Det innebär att hon har skatten, Kristus och Guds Nåd, som det allra mest dyrbara och aktade i sitt hjärta och liv. Hon vet att det är en gåva, bara av nåd, utan någon som helst egen förtjänst. Därför vandrar hon i ödmjukhet och gudsfruktan.
Hos alla kristna finns också en strid mellan Anden och köttet, den nya och den gamla naturen. Denna strid beskrivs av Paulus i Romarbrevet 7:14-25, där den nya och gamla naturen kämpar med varandra. Det goda jag vill, det gör jag inte, men det onda jag inte vill, det gör jag. Anden strider mot det köttet.
I 1 Johannes 1:8 står det:
Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.
Det är ju minst sagt allvarliga ord för den som inte vill kallas för syndare. Om vi inte inser att synden ännu bor i våra hjärtan, i vårt kött, så släpper vi på vår vaksamhet. En del kristna idag är mest vaksamma på vad Den Onde har för sig, men det anser jag leder fel. Vi ska vara mest vaksamma mot oss själva, och inse hur lätt våra hjärtan leds vilse pga vår inneboende syndanatur. Vi ska frukta vår gamla natur och vara på vår vakt mot den, för den sticker upp både nu och då hos oss alla. Jag har ännu inte mött någon människa som helt dött bort från sitt gamla jag, och kommer heller aldrig att göra det på denna sida av Evigheten.
I Kristus ska vi glädja oss, vi ska fröjda oss över vad Kristus gjort för oss, men oss själva ska vi vara på vår vakt mot och noga pröva vad som driver och leder oss, om det är Anden eller köttet. Luther sa: den som inte fruktar för sig själv, han har mest anledning av alla att frukta. Rosenius lär att det tydligaste tecknet på att man är andligt vaken är just denna fruktan för att bedra sig själv, denna misstanke som då och då reser sig upp inom oss och som frågar: följer jag Jesus nu? Är jag på väg att bli ledd vilse? Vandrar jag i köttet eller i Anden? Detta lär Rosenius är tecknet på andlig vakenhet, och den tror jag dör bort om vi skulle börja påstå att vi inte är benådade syndare.
Alla stora gudsmäns erfarenhet, alltifrån Paulus, Luther och Rosenius är att vi inte blir syndfria på denna sida av Evigheten. Vad jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag, som Paulus skrev. Eller som Luther uttryckte det: samtidigt både rättfärdig och syndare. I mig själv syndare, i Kristus ren och rättfärdig.
Men, vi kristna ska kämpa med stort allvar mot syndanaturen, mot vår gamla natur. Det finns inget utrymme för sk hyper-grace, där man lär att vi inte behöver kämpa mot synden, att Kristi blod bara täcker över all synd och att Guds bud skulle vara upphävda för de kristna. Detta är en fruktansvärd villolära som leder till laglöshet och som kristenheten har avvisat unisont genom hela historien.
Vi ser också att långt, långt efter sin frälsning kallar sig Paulus, i 1 Tim 1:15, för den störste syndaren av alla. Paulus använder presens, dvs nutid, han säger att han ÄR den störste av syndare. Vem av oss är heligare än Paulus? Ingen av oss är heligare än Paulus, och var han en syndare i sig själv, så är jag också det. Ja, helig, ren, älskad och fläckfri i Kristus, i min nya natur, men syndare i mig själv, i min gamla natur. Den dualismen får vi leva med tills vi når himlen.
Vi kan ju också se att vad vi gör definierar vad vi är och kallas. Den som mördar är en mördare. Den som talar lögn är en lögnare. Den som syndar är en syndare. Du behöver inte mörda alla människor för att vara en mördare, och Du behöver inte begå alla synder för att vara en syndare. Den som bryter mot ett enda bud har brutit dem alla. Detta säger enkel logik, sunt förnuft och, inte minst, Guds Eget Ord.
För att visa att vi alla är syndare så kan vi ta ett pedagogiskt exempel. Vi tar det första och största budet. Jesus sa: Du ska älska Herren Din Gud av hela Ditt hjärta, hela Din själ och hela Din kraft, och Din nästa som Dig själv. Med minsta lilla självkännedom inser man: detta bud kan jag inte hålla. Detta bud bryter jag mot varje dag. Det är synd, och den som syndar mot ett enda bud har brutit hela lagen och är därmed en syndare. Om Du då träder fram inför Gud och säger: jag syndar mot Dina bud men är inte en syndare så liknar det hyckleri. Det är inte ett uppriktigt sätt att nalkas Gud. Du ska kalla saker och ting för vad de är.
Men säger Du, ska jag då stå där fördömd? Nej, Du ska komma till Jesus Kristus och säga som det är: Jesus, jag är en syndare. Jag kan inte hålla buden, men Du kunde och gjorde det i mitt ställe. Jag vill ta emot Dig som min Herre och Frälsare och därmed stå under Nåden.
Och när Du står under Nåden så är Lagen, Guds bud, inte längre Din frälsningsväg, utan Jesus Kristus och Guds Nåd. Guds bud är Ditt rättesnöre för Ditt liv och Du lyssnar till dem för Du älskar dem och vill hålla dem, men Din rättfärdighet äger Du i Kristus. Då är Du en benådad syndare. Du står då inte längre under Lagen utan under Nåden, men Din gamla natur finns kvar, och den ska vi vara på vår vakt mot.
Gud är sanningen, och om synden ännu bor i mitt hjärta så är det inte fördolt för Gud. Han känner våra hjärtan, säger Bibeln. Därmed vet Gud lika väl som Du själv, ja, ännu mer väl, vad som bor i Dig. Gud vet att utan Guds nåd så är Du en förlorad syndare, med Kristus är Du en syndare frälst av nåd.
Men säger någon, Gud är ju inte schizofren, hur kan vi på samma gång vara både rättfärdiga och syndare? Jag är för det första inte så förtjust i att man ens använder de orden om Gud, och tvekade att använda dem själv, även som citat, men jag måste bemöta vad de säger. Jag ska ge ett exempel för att visa att Gud kan, utan några som helst problem, ha flera synsätt på en och samma gång, och hålla dem alla för sanna.
Min älskade pappa är ett original. Han har ett stort hjärta och vill hjälpa allt och alla till höger och vänster, i 180 km/h. Men han är också lite ivrig och snabb i sina beslut. Ibland när han får en av sina lite tokiga idéer så suckar min mamma, sätter sig på en stol, skakar på sitt huvud och säger: Gilbert, Gilbert, Gilbert, med en röst full av kärlek och ett stort, varmt leende på sina läppar. Jag tror att jag vet vad mamma tänker och känner just då.
Hon tänker: älskade Gilbert, Du är oförbätterlig men jag kan inte hjälpa att jag ändå älskar Dig. Å ena sidan ser min mamma de brister som min pappa, trots alla sina starka sidor, också har. Å andra sidan ser hon på min pappa med ett hjärta fullt av kärlek, som säger: jag älskar Dig ändå! Hon ser och vet det som brister, men den stora kärleken i hennes hjärta till pappa gör att hennes blick ändå är fylld av kärlek.
Sådan är kärleken: den överskyler många brister, och så gör även Guds kärlek till oss. Gud har inte mindre förmåga än min mamma att hålla två olika saker för sant på en och samma gång, och det gör ingen av dem schizofrena. Tack vare vad Jesus gjort för oss på Golgata så ser Gud på samma sätt på oss: Han ser och känner våra brister, men Hans blick är full av överskylande kärlek som liksom gör att Han väljer att bara se med kärlekens blick på oss.
En del menar nog att om vi inte kallar oss för syndare överhuvudtaget, inte ens kallar oss för “benådade syndare”, så slipper vi brottas med känslor av fördömelse, vilket många gör, i alla fall då och då. Så kan det kanske delvis vara, men så tänker man ju även inom delar av vår kristenhet där förkunnar man ungefär så här: oavsett hur Du lever eller tror så tillhör Du Gud och kommer till himlen. Du duger som Du är och behöver inte ändra på något, inte omvända Dig. Det är säkerligen ett budskap som om man väljer att tro på det känns väldigt bra och bekvämt, för man slipper omvända sig om man lever fel och slipper oroa sig, men den viktiga frågan är ju inte om det känns bra, utan om det är sant! Det budskapet ger en falsk trygghet som kommer att rasa samman en dag.
Och denna förkunnelse, mest populär inom den sk karismatiska delen av kristenheten, som säger att när vi är i Kristus så är vi inte syndare längre, inte i någon form alls, den känns nog också bra, men är inte heller den sann. Vi kan inte gå på om ett budskap känns bra, utan på om det är sant.
Det finns en väg ut ur fördömelse, för Romarbrevet 8:1 säger att det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus och som lever efter Anden, men den befrielsen från fördömelse får vi inte söka uppnå genom att predika ett bekvämt budskap som inte håller måttet, som inte är sant.
Nej, vägen ut ur fördömelse är att hålla fast vid den sanningen, den verkligheten, att Kristus dog för Dig och mig på Golgata kors för 2000 år sedan och där tog Han straffet på Sig för alla synder och upphävde domen över alla som tror på Honom. När Du är i Kristus och håller Dig till Honom så är Du en benådad syndare, Du har övergått från Domen till Livet, Du står inte under Lagen mer utan under Nåden och det finns ingen fördömelse över Dig mera. Du är en syndare frälst av nåd, fri och salig. På Den Vägen kommer Du ut ur fördömelse utan att göra våld på sanningen. Då blir Du fri, ty Jesus sa att vi ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra oss fria.
Men, säger någon, är det då ingen skillnad på en kristen och en icke-kristen? Om vi alla är syndare, vad blir då skillnaden? Ja, det bör och ska vara en skillnad som ska synas i våra liv. Har Du fått möta Jesus Kristus och blivit född på nytt, blivit döpt i Den Helige Ande så har Du, jämsides med den gamla naturen, en ny natur. Du har fått ett hjärta som brinner av kärlek för Jesus Kristus. Det älskar vad Gud älskar. Du har fått ett nytt hjärta, ett nytt sinne, en ny vilja, en ny lust och vilja att göra det goda, att göra Guds vilja, att höra Guds Ord, att leva för andra. Du har fått en helig avsky för synden och vill inte längre leva med det som Gud kallar för synd i Ditt liv. Detta är helt omöjligt utan den nya naturen, med undantag för korta stunder. Du har inte fått det för att Du är bättre än andra, utan av nåd genom tro då Du tog emot Jesus Kristus. Vi kristna måste förbli små och ödmjuka och kan inte se oss som bättre än andra, utan vi förstår att allt beror på Guds Nåd. Genom Guds Nåd är vi vad vi är.
Dessutom kan vi fråga oss; till vilka riktar sig evangelium? Jesus sa i Lukasevangeliet 5:32. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Jesus kallar inte på de som ser sig själva som rättfärdiga, utan på syndare. Jesus kallar på dem som inser att de inte har någon enda rättfärdighet i sig själva. Jesus använder syndare, eftersom syndare inser sitt djupa behov av sin Frälsare, Jesus Kristus. Och den som inser Sitt djupa behov av en Frälsare, kommer också att älska Honom mest. Den som får litet förlåtet älskar litet, men den som får mycket förlåtet, den älskar mycket, för att göra en parafras av vad Jesus säger i Lukasevangeliet 7:47.
Vi kan ju också i Evangelierna se på fariséernas självbild. I Johannesevangeliet 9:34 sa några av fariséerna till en man: Du är helt och hållet född i synd, och Du undervisar oss!
Fariséerna ville inte låta sig kallas för syndare, och därför hade de inte heller behov av någon Frälsare. De inte bara avvisade Jesus, de korsfäste Herren. Vi ser också frukten i deras hjärtan av denna vägran att kallas för syndare. De var fulla av högmod, stolthet och mycket annat sådant. De sa i sina hjärtan: Alla andra är syndare, men inte jag!
I Lukasevangeliet 18:9–14 talar Jesus just om faran i att inte se och bekänna sanningen om sig själv, om sitt hjärta. Farisén ställer sig inför Gud och tackar Honom för att han inte är som andra, att han inte är som den eländige syndaren bredvid honom. Men tullindrivaren ödmjukade sig, vågade inte lyfta sin blick och sa: Gud, var nådig mot mig, syndare. Risken är stor att om Du börjar säga Du inte är en ”benådad syndare”, så kommer Du att börja be som farisén och tacka Gud för att Du inte är som andra. Att se sig som bättre än andra och tänka att alla andra är syndare, men inte jag själv, det är början på andligt högmod, och det är mycket farligt.
Jag kan också se på Guds Andes ledning i mitt hjärta när jag säger: ”benådad syndare”. Mitt hjärta blir mjukt. Jag fylls av Andens frukt. Jag ödmjukas i mitt hjärta när jag inser att jag som i egentligen i mig själv är en syndare får vara ett Guds barn, fått del av frälsningen i och genom Jesus Kristus, och jag ödmjukas av Guds nåd. Vilken förmån att få vara frälst av bara nåd, min gamla natur till trots. Jag känner också ett Guds välbehag komma över mig, som om Guds Ande bekräftade: vad Du säger är sant. Jag fylls av Nåd och Frid. Vetskapen om att jag i mig själv är en syndare bevarar mig ödmjuk inför Herren Gud.
Men när jag säger: jag är inte en syndare, då reagerar mitt hjärta på ett helt annat sätt. Det känns som att det blir hårt och okänsligt. Det känns som att det kommer in högmod, stolthet och hårdhet och den djupa, inre glädjen och friheten försvinner ur mitt hjärta. Det är vad jag känner i mitt hjärta, där jag vet att Guds Ande bor.
Men när jag säger orden “jag är en syndare frälst av nåd”, då är det som om mitt hjärta och mitt sinne öppnas upp för det ofattbara och underbara faktum att jag, som var en helt förlorad syndare, fått möta nåd och frälsning från Gud. Då fylls jag av en sådan djup, himmelsk glädje att det blir ett jubelrop, ett halleluja, i mitt innersta. Det är också därför som aposteln Petrus i 1 Petrusbrevet säger att änglarna längtar att förstå Evangelium, att få blicka in i det, för de har aldrig syndat och har aldrig varit förlorade och en dag blivit funna, frälsta. Denna djupa, himmelska glädje försvinner ur mitt hjärta på en gång när jag prövar säga inför Gud att jag inte är en syndare frälst av nåd. Därmed bekräftar Guds Ande i mitt och många andras hjärtan precis det både Guds Ord och klassisk sann teologi lär: syndare frälsta av nåd. Benådade syndare.
Dessutom har jag ju själv sett frukten av att lyssna till teologi från Rosenius, stor gudsman i mitten på 1800-talet, grundare av EFS. Mina mor- och farföräldrar var varmt troende kristna inom EFS. Deras liv med Kristus hade djupa rötter, och de bar på en djup gudsfruktan. De bar på mycket av Andens frukt över sig, kärlek, glädje, frid och tålamod, för att nämna några. Deras andliga klarsyn och urskiljning var klar och rik. De hade hjärtan fulla av barmhärtighet med de små, svaga, arma och fattiga och bad för syndare som inte fått bli frälsta. Deras liv vittnar på ett djupt och påtagligt sätt om den goda frukt som Rosenius lära gav.
Jag vill ha den frukt som mina mor- och farföräldrar hade, och de byggde på teologi från Rosenius. Jag vill ha ett hjärta som ömmar för de svaga och sjuka, som inte ser ner på dem, utan som inser att jag inte är bättre än dem, utan att allt jag är beror på Kristus, och om Han skulle vilja gå till rätta med mig så är det lika illa ställt med mig. Allt beror på Guds Nåd.
Det som Rosenius skrev på 1850-talet var sant då, och det är lika sant idag. Sanningen består, den förändras inte. Rosenius lärde ut exakt vad jag lär ut idag. Och om det Evangelium som Rosenius förkunnade dög för mina mor- och farföräldrar och förde dem hem till himlen, då duger det för mig och för även mig till himlen. Jag inser snarare risken med att ta in nya läror, ny teologi i en tid om vilken Jesus själv först av allt sa skulle känneteckna den i Matteus 24:3: se till att ingen bedrar Er! Jesus säger alltså, svart på vitt, att i den sista tiden ska bedragare framträda med nya läror som ska leda många vilse. Det är ett faktum som Jesus själv talar om.
Vi måste också komma ihåg att denna lära bygger på en lära kallad JDS-läran, Jesus died spiritually, på ”svenska Jesus dog andligen”. Denna lära lanserades av amerikanen Kenneth Hagin på 60-talet, han som lanserade den sk framgångsteologin, och JDS är hans nya lära om vad Jesu Kristi verk på Golgata och Guds försoning innebar. Denna lära är ny, den fanns inte när mina mor- och farföräldrar levde, inte heller när mina föräldrar var unga, inte heller den tidiga kyrkan kände till den, och om den är ny måste vi dels fråga oss varför kristenheten inte känt till den tidigare, vi måste pröva om den är sann och varifrån den kommer. Bibeln säger klart och tydligt att vi ska pröva allt, och som allt annat ska detta prövas utifrån Guds Ord. Är denna lära sann eller inte? Låt oss bara pröva den, utifrån Guds Ord.
En del säger att man inte ska nämna namn, och det är riktigt att man ska vara sparsam med det, men ibland är det helt nödvändigt, eftersom annars blir det nästan omöjligt att pröva vad jag säger, att granska mina källor.
Hagin lärde att Jesus, efter Sin död på korset, hamnade i helvetet, plågades under tre dagar av Den Onde och hans demoner och blev ett med Satan. Detta gör det möjligt för den pånyttfödde kristne att bli lika mycket ett med Jesus Kristus som Jesus blev med Den Onde, och därmed är man inte längre alls en syndare. Men denna lära går ju både utanför Guds Ord och står också i strid mot Guds Ord.
Vi börjar med hur det går utanför Guds Ord. I Andra Johannesbrevet står det att den som går utanför Kristi lära inte har Gud. Ingenstans i Bibeln står det att Jesus dog andligen. Ingenstans står det att Jesus torterades av Den Onde och hans demoner. Ingenstans står det att Jesus skulle ha blivit ett med Den Onde. Denna lära är alltså något som Hagin tänkt ut själv, som inte finns i Guds Ord. Det är ju synnerligen allvarligt.
För det andra strider det mot Guds Ord. Jesus sa på korset: Fader, i Dina Händer överlämnar Jag Min Ande. Jesus överlämnade Sin Ande till Fadern, inte till Den Onde. Jesus sa också: det är fullbordat. Det innebär att försoningen, Jesu verk var fullbordat. Han behövde inte bli ett med Den Onde för att fullborda Sitt verk. När Jesus dog på korset så var verket fullbordat.
Dessutom var Jesu lidande över. Jesus hade svettats, lidit och bett i Getsemane och på korset, men när Jesus drog sitt sista andetag var Hans lidande över och Han var Segrare. Han hade inte tre dagars tortyr hos Den Onde kvar. Denna lära strider därmed med Guds Ord, den lär ut något annat än vad Bibeln gör.
Men säger någon, Jesus steg ju ner i dödsriket! Ja, det gjorde Han. Men som total Segerherre. Han steg ner och predikade för de dödas andar. Det är ju en helt annan sak.
Vi kan inte bygga vår tro på känslor utan på Guds Ord, men Den Helige Ande är en person som har känslor. Man kan ibland känna hur Den Helige Ande blir glad, man fylls av glädje i sitt hjärta och det kan vara när man stöter på en broder i Kristus och det innebär att Jesus är glad i himlen. Ibland kan man känna att Guds Ande blir bedrövad eller sorgsen.
När jag hörde denna lära första gången så reagerade jag med bestörtning. Jag tänkte: hur i hela världen kan man påstå att Jesus Kristus, Guds Son, Den Evige och Allsmäktige Guden, skulle ha blivit ett med Sin fiende, med Den Onde, den fallne ärkeängeln? Jag tyckte att det var ett helt fruktansvärt påstående, och jag tror att det var Guds Ande i mig som reagerade med bestörtning. Och här måste jag också få citera David Wilkerson: “varje gång jag hör denna lära så får jag kalla kårar i ryggraden.” Jag vet att Guds Ande bor i mitt hjärta, och jag reagerar som Wilkerson; detta gör mig bestört.
Vi får stanna upp och höra vad Hagin faktiskt säger. Han säger att Herren Gud Allsmäktig, Himmelens och jordens Skapare, Israels Helige, blev ett med Fienden, Den Onde. Det är inte bara ett ologiskt, orimligt och heltokigt påstående, det är också ett fruktansvärt påstående. Jag älskar Jesus Kristus och hyser en gudsfruktan och kan inte undgå att säga det jag känner när jag hör det.
Med denna lära som grund så påstår Hagin att på samma sätt som Jesus blev ett med Den Onde, så blir den kristne ett med Jesus Kristus, och därmed är hon inte längre en syndare. Jag har visat att hela den grund som Hagin har för detta påstående inte är sant, och det har jag gjort utifrån Guds Ord. Jag har visat att det både går utanför och emot Guds Ord, men även emot Guds Ande. Därmed faller hela denna nya lära platt till marken, som ett korthus när man prövar den.
Men man kan ju också fråga sig: om den kristne är så ett med Kristus som Hagin påstår, hur kan det då komma sig att vi syndar, i både tankar, ord och gärningar? Kan Kristus synda? Nej, Jesus har aldrig syndat och kommer aldrig att göra det heller. Om vi syndar med en enda tanke så bevisar vi redan där att inte är sant att vi är så ett med Kristus som Hagin påstår.
Det som däremot är sant är att den kristne inför Gud äger just Jesu Kristi rättfärdighet, och därmed inför Gud har en fullkomlig renhet, men den är ju inte hennes egen, vilket blir konsekvensen av Hagins lära. Vi äger Kristi rättfärdighet av nåd genom tro, men den är inte min egen rättfärdighet. I mig själv är jag en syndare, och kommer så att förbli tills den dag himlen blir mitt hem, men tills den dagen så är Kristus min rättfärdighetsklädnad inför Fadern.
Det är grunden i Luthers lära om vad ”rättfärdighet genom tron på Kristus” innebär. Den läran är, till skillnad från Hagins, sann och går att pröva ut och in med Guds Ord, dag ut och dag in, och Du kommer inte att kunna slå hål på den. Samma lära hade Rosenius, och alla stora protestantiska gudsmän under 500 år. Är det så klokt att helt plötsligt ändra på den, i en tid när Jesus varnat för villoläror, och dessutom byggt på en lära som så kraftigt avviker från Guds Ord, dvs byggt på den sk JDS-läran?
Om vi avvisar JDS-läran som obiblisk så faller även påståendet att vi kristna bara är heliga och rättfärdiga, och inte både rättfärdiga och syndare, eftersom dessa två läror bygger på varandra.
Men, säger någon, jag har aldrig hört någon förkunna JDS-läran, inte ens inom Trosrörelsen som Hagin grundade. Men då frågar jag: blir en lära sann om man inte talar om den? Försvinner den om man sopar den under mattan? Denna lära finns i Hagins teologi, och på den bygger han hela påståendet om att vi pånyttfödda kristna inte är syndare, och den finns där även om vi inte talar om den eller inte och utgör fundamentet till hans teologi, på samma sätt som läran om Golgata kors och Guds försoning utgör grunden i all teologi. Och då kan man fråga sig hur det går med resten av det teologiska bygget om denna så grundläggande lära är osann?
Vi ska också komma ihåg att det var denne man som var en av huvudfigurerna i den sk skrattväckelsen i Toronto. Jag ska uttrycka mig diplomatiskt. När jag ser bilder därifrån så ökar inte mitt förtroende för Hagin eller det han lärde ut. Jag känner istället då en sådan sorg på mitt hjärta från Herren, som om det som skedde bedrövade Herrens hjärta. Samma sak kände Wilkerson och Conlon, TSC, som jag vet är gudsmän. När skrattväckelsen bröt ut så brottades Conlon med Herren till två på natten inför söndagens predikan, och fick då ta emot ett kraftfullt ord, rakt från himlen, som sa: detta är en total villfarelse. Till det säger jag amen, det är precis vad det var.
Och, till sist, kom ihåg: jag prövar och ifrågasätter en lära, inte andra människors tro eller rättfärdighet inför Gud. Det är en sak mellan Dig och Gud. Nej, det är inte det jag talar om, utan jag talar om att en lära inte är sann, inte är biblisk.
Vi kan därmed konstatera att JDS-läran inte stämmer med Guds Ord, och just denna lära utgör grunden, själva fundamentet till den nya lära som nu sprids om vad det innebär att vara i Kristus och vara iklädd Jesu Kristi rättfärdighet och som säger att vi kristna enbart är rättfärdiga, och inte både rättfärdiga och syndare. Därmed måste vi avvisa hela detta begrepp, eftersom det är byggt på en lära som inte är byggd på Guds Ord.
Detta handlar om en lära som avhandlar två centrala teman i kristen tro: vad var innebörden i Jesu verk på Golgata och vad innebär det att vara i Kristus. Det är två mycket centrala delar av kristen tro, och där är det viktigt att vi har rätt lära.
En del kristna säger att vi inte ska tala om olika läror, utan bara älska varandra. Men i kristen tro är sanning ett lika viktigt och grundläggande begrepp som kärlek. Jesus var full av nåd, dvs ungefär samma som kärlek, och sanning. Jesus väjde aldrig undan för sanningen utan talade alltid efter den. Och Jesus visade gång på gång, i Sina Ord till fariséerna och de skriftlärda om deras ”surdeg”, deras lära, att för Jesus var det viktigt att läran var sann. Och om Du läser Galaterbrevet så framgår det mycket tydligt att Paulus ansåg att det var viktigt med rätt och sann lära. Samma sak visar alla brev av apostlarna, och i hela kyrkans historia har man avslöjat och bekämpat villoläror, eftersom sanningen är viktig, för vårt Eviga liv hänger på att vi bevaras i sanningen, i Kristus. Jesus Är Sanningen, därför är sanningen viktig att värna om. Sen är det såklart så att en del lärostrider utkämpats väl nitiskt och lite hårt, och det har även jag gjort ibland, och det är fel och jag har bett om förlåtelse för det och ska försöka lära mig. Men att vi håller fast vid sanningen är och förblir viktigt, det säger Guds Ord tydligt och klart.
Som en Herrens tjänare, vilket jag vill vara i all min svaghet och ofullkomlighet, så måste jag, som aposteln Paulus skriver ledd av Guds Ande, öppet lägga fram sanningen. Om jag inte gör det, när Herren så tydligt visat mig att jag ska göra det, så sviker jag inte bara Dig som lyssnar, mina syskon i Kristus, utan även Herren själv, och det vill jag inte. Jag har ingen trohet mot Herren att skryta med, men jag vill försöka göra Guds vilja så långt jag förstår och förmår. Herren har sagt att detta ska jag förkunna.
Om det som Rosenius lärde var sant, så blir det av nödvändighet så att det Hagin lär inte är sant, eftersom det står i strid med det han lärde ut. Ja, än mer, det står i strid med Guds Ord, och det är en fight som Hagin inte kan vinna, inte någon annan människa heller för den delen. Hagin lärde också ut många andra saker som inte är sanna, som tex att den kristne äger samma andliga auktoritet som Jesus Kristus, vilket är andligt högmod. Ingen människa är jämställd med Gud, på samma nivå som Honom. Han lärde också ut att den kristne hade rätt till jordisk rikedom, men jag finner inget sådant löfte i Bibeln. Tvärtom, den varnar för att söka efter jordisk rikedom. Men JDS-läran är det mest grundläggande och allvarliga felet i hans teologi.
Hagin lärde också ut en annan sak som var fel och som påverkar vad den pånyttfödde kristne är för något. Hagin lärde ut att människan var en ande som hade en själ och bodde i en kropp. Men det är inte vad Bibeln, Guds Ord, lär. Den lär att människan är ande, själ och kropp, och dessa tre hör ihop och utgör en enhet. Det är ande, själ och kropp som är Du. Vi kan inte dela upp dessa på det sätt som Hagin gör.
Tidigt i kristenheten dök det upp en villolära som omnämns i Uppenbarelseboken som “Nikolaiternas gärningar”. Deras lära gick i korthet ut på att människan bara var ande, och eftersom hon där var ren, helig, frälst och salig så spelade det ingen roll vad man gjorde med sin kropp. Vad denna lära ledde till kan man lätt räkna ut, och i Uppenbarelseboken säger Jesus att han avskyr detta. Detta var en villolära och ställde till med en hel del skada i Kristi kropp, vilket de alltid gör, och därför har kyrkan i alla tider bekämpat dem.
Nu till min poäng. Eftersom Hagin också lär ut att människan är bara ande, så ger det flera tokiga och felaktiga konsekvenser och följder. Han betonar så starkt “vad man är i sin ande”, så att man knappt verkar behöva ta ansvar för sina tankar, ord och gärningar, dvs sin själ och kropp. Man glömmer då också bort att Bibeln lär att människan är både ande, själ och kropp, inte bara ande. Därmed kan Hagin påstå att den pånyttfödde kristne inte är en syndare, men det hela är ju byggt på något som inte är sant.
Du är inte bara ande, Du är själ och kropp också, och Du har ansvar inför Gud och medmänniskor för vad Du gör, och kan inte skylla på “det var vänstra handen som gjorde det, och därmed behöver jag inte be om förlåtelse!” Du har inför Gud ansvar för vad Du gör, och Du är ande, själ och kropp, och Du kan inte skylla ifrån Dig inför Gud och säga: det var min själ som gjorde detta, alltså behöver jag inte be om förlåtelse!
Som en följd av Hagins lära kan man ibland få höra: jag älskar Dig i min ande, och då låter det som att man inte behöver ta ansvar för det andra. Men Jesus sa: Du ska älska Din nästa som Dig själv, och gav inget utrymme för att skylla på sitt kött, utan Jesus talade till hela personen och sa: Du skall älska Din nästa som Dig själv.
Det får stora skadliga konsekvenser för vår tro och för vårt andliga liv i Kristus om vi tar emot Hagins lära. Då börjar vi göra som Adam: kvinnan som Du ställde vid min sida, och sedan lägger han skulden på kvinnan. Konsekvensen av denna lära blir just att vi skyller ifrån oss och säger att vi inte syndat i vår ande och precis som Adam inte ville ta ansvaret för vad han gjort, så vill inte heller vi kalla saker vid dess namn: vi syndar mot Guds bud därför att vi är i oss själva syndare. Det är Du som ska stå inför Kristi domstol som en helhet, och alla Guds bud säger: Du! Du! Du! Buden pekar på hela Dig, och delar inte upp Dig i olika delar. Du har inför Gud och medmänniskor ansvar för ALLT Du gör, i tankar, ord och gärningar. Inför Gud kommer Du inte undan genom att dela upp Dig själv i olika delar och skylla ifrån Dig på “den vänstra handen”, som om den inte vore en del av Dig. Det är DU som ska ta ansvaret, vilket Kristi Bergspredikan understryker allvaret av genom att uppmana oss att hugga av oss handen om den syndar. Vi har ansvaret för våra gärningar.
Hagin gör människan bara till ande, och den till synes lilla felaktigheten får stora konsekvenser, och det märks tydligast i Nikolaiternas gärningar. Ännu en gång ser vi tydligt och klart att många läror som Hagin kom med inte var bibliska, inte efter Guds Ord, och att dessa får allvarliga konsekvenser för vårt tänkande kring vår ställning inför Gud.
Men, säger Du, om det Hagin lärde ut var falskt, och jag måste inför Gud ta ansvar för allt, för varje tanke, varje ord, då är jag ju chanslös inför Gud! Då är jag ju en syndare! Då blir jag ju dömd!
Ja, nu tänker Du rätt och sant, så är det, men nu kommer den klassiska, sanna teologin från Rosenius in på banan. Det är sant att i Dig själv är Du syndare, och kommer så att förbli, men Du äger en rättfärdighet som inte är Din egen, nämligen Jesu Kristi rättfärdighet. När Du då syndar så blir Du tuktad och tillrättavisad, för Guds bud gäller även den som är i Kristus, och den är ett uttryck för Guds vilja för Ditt liv och därför ska Du lyssna till dem. Men Guds bud tillrättavisar Dig, men de dömer Dig inte, dvs påverkar inte Ditt barnaskap hos Gud, eftersom Kristus har upphävt domen över Dig. Guds bud visar Dig att Du i Dig själv är en syndare, visar Dig till rätta och att Du behöver Kristus och växa till i Kristuslikhet, men Du döms inte efter Mose lag, utan efter Jesu Kristi verk på Golgata.
Det är denna sanna, klassiska teologi som ger den kristne epitetet “benådad syndare”, och vars resultat blir en djup, bestående frid. Man kan i ljuset av Guds Ord se att man har mycket kvar att lära och i sig själv är och förblir en syndare, men man ser också att man är en benådad syndare, som tillräknas Kristi rättfärdighet, en rättfärdighet som finns utanför mig själv, inför Fadern, och det ger som dess frukt en djup, bestående frid.
Vi måste våga pröva det vi förkunnar. Om någon säger: låt oss pröva Rosenius, så säger jag varsågod, för Du kommer att komma fram till att det han lärde var sant. Och om Du, mot förmodan, skulle kunna bevisa att det han sade inte var sant, så skulle jag tacka Dig, för då hade Du tagit mig ut ur en villfarelse. Det finns ett snabbt sägande av orden ”Du skall inte döma” som gör att vi skrämmer folk till tystnad och slutar pröva om det vi lyssnar på är sant, och det är inte bra för oss, för Lögnens fader vill gärna få våra öron att sluta lyssna till sanningen.
Jag har, när denna lära kommit på tal och jag har nämnt Luther och Rosenius, hört en del kristna säga idag: jag litar inte på teologer, utan bara på Guds Ord. Men detta blir ett totalt självbedrägeri.
För vem av oss kan säga: från den dag jag blev frälst har jag bara, under Guds Andes ledning, läst Guds Ord och byggt all min lära på det? Då påstår man att man aldrig läst en enda kristen bok, inte hört en enda predikan, inte heller lyssnat till en broder som vid fikat sagt: “detta bibelord ska tolkas så här”. Alla dessa är ju just en slags teologer, eftersom de utlägger Guds Ord. Teologi betyder ”läran om Gud” och den som lär något om Gud, som tex säger ”detta bibelord betyder detta”, blir i någon mening en teolog, och jag kan lova Dig att Du har lyssnat till teologer. Vi har alla lyssnat till någon som förklarat Guds Ord för oss, frågan är bara: vem har Du låtit tolka Guds Ord åt Dig? Det finns idag gott om förkunnare som håller sig till Guds Ord, men till enstaka verser, lösryckta ur sitt sammanhang, och de vrider på dess egentliga betydelse och leder Dig vilse, trots att de citerar Guds Ord.
Jag litar också främst på Guds Ord, men är öppen inför alla med vilka som jag låter hjälpa mig att tolka det. Jag har främst lyssnat till Rosenius, Bonhoeffer, DL Moody, A. Torrey, Frank Mangs, Wilkerson och Conlon vid TSC. Dessa är de jag flitigast lyssnar till och läser och alla dessa är sanna gudsmän. Jag söker mig bakåt i tiden, utom vad gäller mp3-predikningar av förklarliga skäl.
Jag tror också att de som säger så har läst böcker från USA, eller med inspiration därifrån, och dessa “teologer”/författare säger ungefär så här: detta och detta säger Guds Ord, och sedan väljer de ut några bibelord och bygger en hel lära kring det, men bortser från bibelord som säger något annat. Sedan lägger de till: nu ska Du bara lita på Guds Ord, och lita inte på teologer. Det är ju en total självmotsägelse! Denne person har ju just agerat teolog genom att tala om för Dig hur Guds Ord ska tolkas, och sedan säger denne att Du inte ska lyssna på teologer. Paulus kallas ofta för den förste och störste kristne teologen, vilket han också är, men ska vi då inte lyssna på honom heller? Ska vi hellre lyssna på självutnämnda amerikanska apostlar än på den sanne och väldige aposteln Paulus? Min mormor sa ofta: lita aldrig på den som säger att mig kan Du lita på. Jag gör en parafras på det: lita aldrig på den teolog som säger att Du inte ska lita på teologer. Det finns bra teologer, förkunnare och gudsmän, och vi gör klokt i att lyssna till dem.
Visst finns det teologer som ägnar sig åt ganska så meningslösa detaljer och även de som är på villovägar, men det finns också många mycket bra och skarpa teologer som har skrivit saker av stor betydelse för kristenheten, och där kan vi nämna tex Luther, Rosenius och Dietrich Bonhoeffer.
Jag anser personligen att det är viktigt att pröva vad jag hör, och när jag hörde detta nya påstående om att korset innebär att jag inte längre är en syndare överhuvudtaget, så avvisade jag inte den direkt, men jag började pröva den. Jag skrev brev till tre gudsmän som är i 70-årsåldern och som vandrat länge med Herren och alla tre avvisade denna nya lära. En jag skrev till vet jag har en smörjelse av Guds Ande och ett ljus över Guds Ord och andlig klarsyn som få andra, och när jag i korthet förklarat mitt ärende och avslutat med att fråga: är vi syndare frälsta av nåd? Då svarade han: ja, amen, det är vi, och jag måste nästan hejda ett halleluja att komma över mina läppar. Gamla troshjältar bekräftar också det jag säger.
Då säger någon: säger inte Guds Eget Ord att vi kristna är ”de heliga”? Hur skulle vi kunna vara både heliga och syndare? Du måste förstå Skriftens djupaste mening. Ja, i Kristus är vi heliga, rena, fria från synden och utan fläck eller skrynkla, iklädda Kristi rättfärdighet, men inte i oss själva. Den gamla naturen, syndanaturen, är inte helt död i vare sig Dig eller mig, och en sak är säker: Gud lurar Du inte! Du kan nog lura både Dig själv och Din omgivning med att Du inte längre är en syndare, men Du kan inte dölja Ditt hjärtas gamla natur för Gud. Gud ser hela sanningen om Dig, vilket är att i Dig finns det en blandning av nytt och gammalt, ett nytt, heligt hjärta och sinne men även den gamla, stolta, otåliga, högmodiga Adam.
Men, säger någon, jag kan peka på bibelord, Guds Eget Ord, som säger att vi inte längre är syndare. Det kan jag också peka på, och jag säger precis som Du: det är sant. Inför Gud är jag förklarad rättfärdig tack vare Kristus. Men Bibeln lär att det är summan av Guds Ord som är sanning, och det finns, som jag visat i denna predikan, också bibelord som visar att vi, i oss själva, var och förblir syndare, tills vi når Evigheten, tills vi når himlen. Paulus säger sig vara en syndare mot slutet av sitt liv, ja, den störste av alla, och Paulus var ingen villolärare.
Men, säger Du, står det inte i Romarbrevet 5:8: Men Gud visar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare?
Ja, men vi måste förstå Skriftens mening, dess djupaste innebörd. Här menas att vi då levde i våra synder, och en pånyttfödd kristen kan och får inte längre leva kvar i sina synder. En kristen måste dels själv välja att överge sitt liv i synd och börja leva för Gud, men har också Den Helige Ande i sig som manar till att leva ett heligt, rent och sant liv, och då känner vi, genom Guds Ord och Ande, att vi måste lägga bort våra gamla synder och leva ett annat, ett nytt och rättfärdigt liv. Det är vad detta bibelord talar om, att vi som kristna måste lämna vårt gamla liv i våra synder och istället leva ett liv i renhet och lydnad inför Gud och Guds bud.
I Psaltaren 51:3–8 står det:
3 Gud, var mig nådig enligt din godhet,
utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet.
4 Två mig ren från min missgärning,
rena mig från min synd.
5 Ty jag känner mina överträdelser
och min synd är alltid inför mig.
6 Det är mot dig jag har syndat
och gjort det som är ont i dina ögon.
Du är rättfärdig när du talar,
du är ren när du dömer.
7 Se, i synd är jag född,
och i synd blev jag till i min moders liv.
8 Du vill ju ha sanning i mitt innersta,
lär mig då vishet i mitt hjärtas djup.
Dessa ord tillhör också Guds Ord, och människans eget hjärta, hennes gamla natur, har inte förändrats mellan Gamla och Nya Förbundet. Ja, i Nya Förbundet så har vi fått ett nytt hjärta, ett nytt sinne, en ny, villig ande, en vilja att följa Guds vilja och bud, det är sant. Men vi ska också komma ihåg att vi ändå har en gammal syndanatur som inte är borta bara för att Guds Ande lever och verkar i oss på Sitt underbara sätt.
Sen kan vi också hamna i ett annat dike, och det är att vi ständigt och jämt går och ojar oss: åh, jag är en sådan arm syndare! Åh, jag är så eländig! Det har jag stött på, även om det nog var vanligare förr, och det är också ett dike, det blir också fel. Vi ska sysselsätta våra tankar, ord och hjärtan med Lammets sång, dvs vi ska tala om vem Jesus är, vad Han gjort för oss på Golgata och att Han har frälst oss, renat oss. Vi ska glädja oss i Herren och över vår frälsning, inte se på vårt syndafördärv hela tiden. Men det jag vill understryka är att en djup medvetenhet om vår syndanatur är något att eftersträva, inte att bekämpa, för det bevarar oss ödmjuka och helt beroende av Herren Jesus och Guds Nåd.
En del syskon upprörs över att jag påstår att de är benådade syndare, men andra syskon i Herren ropar: halleluja! Preach it, brother, och deras ord har fyllt mig med kärlek och kraft, och jag känner deras kärlek till mig för det jag förkunnar. De har inga problem alls med att vara ”benådade syndare”, utan känner tvärtom, precis som jag, att de orden fyller hjärtat med glädje och Andens frukt. Jag citerar Carter Conlon: de som älskar sanningen kommer att älska dem som predikar sanningen.
Vad är då min status som pånyttfödd och andedöpt kristen? Jag är en benådad syndare. Det innebär att synden ännu finns kvar i mitt hjärta, vilket visar sig då och då, i tankar, ord och gärningar, men synden har förlorat sin makt att fördöma mig. Jag är en benådad syndare. Domen över mig är upphävd. Jag står nu under Nåden.
I mig själv är jag en syndare, men inför Gud är jag förklarad rättfärdig genom tron på Kristus och Hans död och uppståndelse. Vi får skilja på dessa två. Den som tror på Kristus har genom tron på Jesus Kristus en fullkomlig rättfärdighet inför Gud, en som består och håller måttet.
Men det är ju inte en rättfärdighet som går att finna i den kristne själv. Hur länge och mycket Du än letar, om än Du är född på nytt och döpt i Guds Ande, så kommer Du, om Du prövar Dig själv noga, finna att Din rättfärdighet inte kan bestå provet inför Gud. Du inser när Du prövar Dig själv att Du inte är fri från synd och Du och jag är helt beroende av Guds Nåd och Kristi rättfärdighet. I Dig själv är och förblir Du en syndare, men en benådad sådan. Den som är benådad är ju just benådad, dvs frikänd, och därmed vilar det ingen dom och ingen fördömelse över Dig längre när Du är i Kristus.
Jag känner och vet i mitt hjärta att jag har förkunnat sanningen idag. Om jag har fört fram osanning på någon punkt så vill jag gärna ändra mig om jag blir överbevisad, men då ska jag bli det utifrån Guds Ord och beprövad, sann, klassisk teologi. Ett lösryckt bibelord som inte tar hänsyn till andra bibelställen som säger något annat kommer inte att räcka för att få mig att ändra mig. Summan av Guds Ord är sanning.
Du som lyssnar kanske tvekar i denna fråga, och då ger jag Dig ett råd: bara gå ned på Dina knän och fråga Herren om det jag säger är sant. Be Herren visa Dig, för Han är Trofast och Sann och kan inte ljuga. Bara fråga Gud, ärligt och uppriktigt om detta budskap är sant.
Min broder eller syster, vem Du än är som lyssnar, bara håll fast vid att vi är ”benådade syndare”, för det räckte för våra förfäder ända upp och hem till himlen, och det håller för Dig och mig också. Lyssna inte till ett budskap som känns bekvämt och bra för Din gamla natur, utan sträck Dig efter himlen och lyssna till ett budskap som leder Dig ända dit, och det gör detta som jag talat om idag, det räcker till himlen.
Där går det inte längre att synda. Där är vi bara frälsta och saliga, inte längre syndare. Där råder full frihet, men vår gamla natur är då död, så där lever vi bara efter Anden. Men här på jorden är vi syndare frälsta av nåd, och för mig är det underbart, ljuvligt och fullt tillräckligt att få vara det, för det Evangeliet räcker ända till himlen.
Som avslutning: är då en pånyttfödd kristen en benådad syndare? Är Du och jag syndare frälsta av nåd? Ja. Ja. Ja. Och när jag säger dessa ord så fylls mitt hjärta av glädje i Den Helige Ande och jag vill bara öppna min mun och låta mina läppar prisa Guds Namn för Hans underbara godhet och nåd mot oss människor, mot syndare som var förlorade men som blivit funna och benådade. I Jesu Underbara Namn. Amen.
Det hela du skriver verkar rätt och riktigt, fast Hagunda menade nog inte att man inte har ansvar för sin kropp och själ, de skall anden vara kung över! Och Jesus är Kung över människans ande.
Så har jag förstått honom.
Men jag vill inte påstå med det att jag menar mig vara rättfärdig i mig själv. Nej, det måste vara “fel”!
– Gud är Gud och vi är människor, små barn hos Gud, det är verkligen befriande!
Hagin skall det stå, INTE Hagunda!