Navigation Menu+

Aposteln Paulus

Posted on 21 Oct, 2017 in Guds ord, Guds rike, Kärlek, Lidande, Tro | 0 comments

 

 

Ladda ned ljudfilen

Aposteln Paulus

Det finns många gudsmän vars liv inspirerar mig, alltifrån Mose, Elia, Jeremia samt apostlarna Petrus och Johannes, till mer moderna och i Bibeln inte förekommande gudsmän som Bonhoeffer, DL Moody, Frank Mangs och David Wilkerson.

Alla dessa var stora gudsmän och jag inspireras av deras liv. Deras trohet, kärlek och hängivenhet för Israels Gud. Deras tappra kamp, trots svårt motstånd. Deras integritet och vägran att böja sig för saker som de kände inte var från Herren, trots omgivningens påtryckningar. Allt detta beundrar och värdesätter jag, och det inspirerar mig.

Jag har kärlek till apostlarna Petrus och Johannes också, av olika orsaker som tex Petrus iver och passion för Kristus och Johannes för hans milda, fridfulla, förtroliga kärlek och närhet till Herren Jesus.

I modern tid finner jag mycket av värde hos Dietrich Bonhoeffer, präst och stor teolog i Tyskland på 30- och 40-talen. Hans liv är ett starkt vittnesbörd om mod, integritet och trohet mot Kristus. Han insåg tidigt farorna med nazismen och var en motståndare till Hitler och gav inte efter som många andra kristna.

Han fick ett stipendium till ett universitet i USA på 30-talet eftersom en del amerikanska kristna ville rädda hans liv. När han varit där ett halvår så bestämde han sig för att återvända med orden, fritt ur minnet: jag måste dela Tysklands öde. Om jag inte delar mitt folks lidande har jag ingen rätt att delta i återuppbyggnaden och vara en röst för mitt folk. Det visar för mig på en stark känsla av ansvar för sitt folk. Bonhoeffer fick betala för sin tro på Kristus och sitt motstånd mot Hitler med sitt liv. När han gick ut mot sin avrättning så tog han avsked av sin cellkamrat med orden: här skiljs våra vägar, men för mig börjar det.

Wilkerson är en annan man som väcker min beundran, kärlek och respekt. Han visade på stort mod när han på Herrens befallning sökte upp det värsta gänget i New York på 60-talet och förkunnade Evangelium för dem. Han fick ta emot dödshot, men vann flera av dem för Kristus och särskilt ledaren för “the Mau-Maus”, Nicky Cruz, har vunnit mängder med människor för Kristus. Även Wilkerson bar på en börda och en känsla av ansvar för sitt land och dess kristenhet slutade aldrig förkunna att USA måste byta väg och vända om från sin synd. Han var också en röst mot framgångsteologin och visade på de många bristerna i läran och varnade för konsekvenserna i Kristi kropp och i den enskildes andliga liv i Kristus med en sådan förkunnelse.

 

Men ingen av dessa gudsmän var som aposteln Paulus. Hans liv är ett mäktigt vittnesbörd om vad Jesus Kristus kan göra i och genom en människa.

Ingen inspirerar mig, väcker min beundran, kärlek och respekt som aposteln Paulus. Paulus löpte linan ut. Han vände ut och in på sig för att vinna människor för Jesus Kristus. Han led nöd och ångest, tårar och svält, vakade många nätter och bad till Herren Gud. Han reste kors och tvärs och uthärdade allt för Jesus Kristus. Paulus gjorde allt för Kristus och för andra människors frälsning. Han betalade ett högt pris för det i form av eget lidande och till slut med sitt eget liv, men han vann stora segrar, mängder av människor för Kristus och är författare, inspirerad och ledd av Guds Ande, till ca 1/3 av Nya Testamentet. Paulus liv och person upphör aldrig att fascinera mig.

Paulus framträder också tydligare som person och i sitt liv än de andra apostlarna. Han skriver i sina brev på ett öppet och naket sätt och visar sitt hjärta, sin person och sitt liv för läsaren. Han berättade om sin nöd, ångest, tårar och bön för sina medmänniskor. Han berättar om hur han hungrat och törstat, lidit nöd och frusit, vakat och bett, varit förföljd, suttit i fängelse och misshandlats. Paulus liv i Kristus, som är helt enastående och knappast överträffat i kyrkans historia, är ett kraftigt vittnesbörd i skarp kontrast med det budskap som förs fram av många samtida framgångsrika förkunnare från dagens USA.

Ja, åt den som följer och tjänar Kristus Jesus utlovas skatter och stora rikedomar, men det är ju andliga och himmelska skatter. För vårt jordeliv utlovas det nödvändiga, det vi behöver såsom mat och kläder, och att vi får äga Guds Nåd och frid i våra hjärtan och få kärlek och glädje genom Den Helige Ande. Några andra löften ges inte i Bibeln, utan tvärtom uppmanas vi vara redo och villiga att även lida för Kristus. Det är vad Bibeln lär om livet som en Jesu efterföljare.

Skillnaden i hur livet i Kristus framställs är så fundamental att det bara finns två möjliga förklaringar: antingen var Paulus en lögnare, eller så är de lögnare. Antingen var Paulus en falsk apostel, eller så är de falska apostlar. Jag kan personligen inte komma till någon annan slutsats och jag tror inte att jag behöver tillägga: Paulus var inte en lögnare. Paulus var inte en falsk apostel. Paulus lade ”öppet fram sanningen” i och om Jesus Kristus. Det finns inget tvivel om det.

Jag beundrar och inspireras också av Paulus karaktär, hans personlighet. Paulus var principfast och närmast kompromisslös. Paulus inte redo eller villig att kompromissa med Evangelium. Detta visas tydligast i Galaterbrevet där Paulus är fjärran ifrån dagens eftergivna attityd inför andra evangelier, utan där Paulus tar till storsläggan och visar att detta är allvar.

I Galaterbrevet 2:11-14 står det:

11 Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. 12 Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. 13 Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. 14 Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: “Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”

En sak är säker: när Du hade att göra med Saul från Tarsus, senare kallad Paulus, så kunde Du inte predika ett annat evangelium och tro att Du skulle komma undan med det, om Du var inom hans syn- och hörhåll. Han går till och med öppet och inför alla till rätta med självaste aposteln Petrus. Paulus skriver själv att ”när jag såg att de avvek från sanningen i Evangelium” och ”drogs med i hyckleriet”, då kunde inte Paulus tiga längre, och ledd av Den Helige Ande gav han tillrättavisande ord som fick dem alla på skam. Paulus kunde inte tiga när Evangelium förvanskades och förändrades till sitt innehåll. Så få som reagerar så idag i vårt land, ja, alldeles för få som protesterar.

Paulus hade en stark vilja, nästan en okuvlig vilja, som bara kunde böjas av Herren Jesus själv, och den hjälpte honom att trots hårt motstånd och svårigheter fortsätta förkunna Evangelium och arbeta för Guds Rike och människors frälsning. Kraften, inspirationen och ledningen kom från ovan, från Herren, men Paulus eget val att till varje pris fullfölja sitt lopp hjälpte till. Paulus var villig att följa Jesus, kosta vad det kosta vill, och resten gjorde Herren Jesus Kristus. All ära för verket tillfaller Herren Gud, ty Paulus var Jesu verk. Jesus Kristus mötte honom på Vägen till Damaskus och förvandlade Paulus inre och yttre liv.

Paulus hade förnekat sig själv, tagit sitt kors och följt Jesus. Han hade dött och uppstått med Kristus, och centrum för hans liv var inte längre “jag, mig och mitt”, dvs han själv, utan Jesus Kristus. Centrum för hans liv var Jesu Kristi vilja och planer. Han hade också sitt hjärta och sin blick fäst på Jesus och målet: himlen. Han levde inte längre för denna världen, för bekvämlighet eller lyx. Han levde för Jesus Kristus.

Han skriver i Galaterbrevet 6:14:

För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.

Paulus sökte och strävade inte längre efter något i denna världen. Han sökte inte efter jordiska ting. Han byggde sin stad i himlen. Han byggde hela sitt liv på och runt Jesus Kristus. Att Paulus hade försakat denna världen gjorde honom också väldigt glad, förnöjsam och fri från bekymmer. Han sa att om vi hade mat och kläder så skulle vi vara nöjda. Det är fjärran ifrån vad många samtida amerikanska förkunnares budskap. Inte alla från USA predikar i strid med dessa ord av Paulus, tack gode Gud för det, men många gör det.

Paulus hade också en djup förståelse av vad Guds Nåd är och innebär, långt ifrån den ytliga nåd som bara innebär att få undslippa lidande och prövningar och som förkunnas så mycket idag. Nej, Paulus hade en djup insikt i Herrens vägar och hur Guds Nåd verkade. Han säger i Filipperbrevet 1:29-30.

29 Ty för Kristi skull har ni fått nåd, inte bara att tro på honom utan också att lida för hans skull, 30 eftersom ni har samma strid att utkämpa som ni såg att jag hade och nu hör att jag har.

Paulus visste att även lidande och trångmål var en del av Guds handlande och nåd.

Paulus säger därför i Romarbrevet 8:17:

Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.

Att dela även Kristi lidande är en väg att bli lik Honom och få dela Kristi härlighet. Wilkerson sa en gång: en av Den Helige Andes uppgifter är att omskapa den kristne till Kristuslikhet, och det är omöjligt utan lidande.

Även andra saker i Paulus karaktär fascinerar mig, som tex hans integritet. Han kunde inte kompromissa med Sanningen i Evangelium vilket vi ser tydligast i Galaterbrevet. Han visste att Evangelium handlade om människors Eviga liv eller död, och därför kunde han inte släta över och säga: det är inte så noga vad vi förkunnar, som många gör idag. Nej, för Paulus Evangelium bevaras, till punkt och pricka.

Paulus hade även en stark, brinnande kärlek för Jesus Kristus och för Evangelium. Hans nitälskan saknar motstycke, hans iver att tjäna Herren likaså. Han räknade sitt eget liv som om det inte hade något värde, vilket han säger i Filipperbrevet 1:21 med orden: Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. Paulus hade givit upp allt för Jesus Kristus, för att vinna Kristus och människor för Evigheten. Det var det enda som betydde något för honom.

Paulus hade också en djup och äkta omsorg om andra människor och församlingarna. Idag möter jag ofta en ”låt-gå-attityd” där man nästan rycker på axlarna och säger: om den människan vandrar på en väg som leder bort från Herren Jesus Kristus, det är ju inte mitt ansvar. Men då liknar vi ju Kain som sa: ska jag ta vara på min broder?

Så tänkte inte Paulus. Hans nöd och omsorg om församlingarna saknar även den motstycke. Han var på sina knän och ropade till Herren Gud

, i tårar, och skrev brev med både uppmuntran, tillrättavisning, vägledning och så vidare. Paulus hade ett hjärta inte bara för Jesus Kristus, utan även för andra människor. Hans kärlek var äkta och det födde i honom en omsorg om andra. Han kunde inte bara se på när andra kom bort från Kristus. Vad vi har mycket att lära av Paulus.

Men trots hans väldiga kallelse och utväljande hade Paulus en stor ödmjukhet. Denna andliga ödmjukhet visar sig på många ställen, men något som jag häpnar över är när Paulus skriver i Galaterbrevet att han minst fjorton år efter sin omvändelse reser till Jerusalem för att inför de andra apostlarna pröva det Evangelium han förkunnade. Han gjorde det med orden: det var väl inte så att jag sprang eller hade sprungit förgäves. Betänk vad detta faktisk innebär och vad Paulus faktiskt säger.

Paulus hade en sådan andlig ödmjukhet och kärlek till sanningen i Kristus att han var redo att förutsättningslöst pröva det han förkunnade inför de andra apostlarna och överge allt och kasta det överbord om det visade sig inte vara sant. Då hade alltså Paulus i minst femton är förkunnat Evangelium, vunnit mängder med människor för Kristus och grundat flera församlingar, men ÄNDÅ var han villig att låta det han förkunnade prövas av de andra apostlarna.

Så sällan man möter denna andliga ödmjukhet idag. Om man vill pröva det folk lyssnar till svarar många: kom inte och var dömande! Var inte kritisk! Eller: jag har vandrat med Herren så länge, som om det vore någon garanti för att vi inte kan hamna snett.

Att pröva är inte populärt idag, och jag tror att det beror på att vi brister i vårt sökande efter och kärlek till sanningen, och att vi inte är tillräckligt andligt ödmjuka. Men Paulus var det. Vilket föredöme! Jag häpnar. Vilken man i Kristus, och vad Jesus Kristus var i, för och genom honom. Kristus var allt för Paulus.

Hans ödmjukhet visas också i Efesierbrevet 3:8-9:

Jag, den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom 9 och att upplysa alla om hur den hemlighet förvaltas, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare.

Paulus såg sig som den ringaste av alla. Det är tänkvärt. Det är också så att Den Helige Ande överbevisar mig i mitt hjärta om synd när jag läser det. Min egen ödmjukhet är inte som den Paulus hade. Jag är inte som jag borde vara, men som Rosenius säger om den vakne kristne: han får en blick från Mästaren, brister i gråt och vill bli en annan. Paulus exempel på andlig ödmjukhet bör få oss alla att vilja bli mer ödmjuka.

Paulus ödmjukhet visar sig också i Galaterbrevet 6:14 där han säger att han berömmer sig bara av Kristi kors. Paulus fann ingenting hos sig själv att berömma sig av, trots hans väldiga kallelse. Han berömde sig bara av Kristus och Kristi kors. Det vittnar om en otroligt djup ödmjukhet.

Paulus var inte rädd för att tala om sina prövningar, lidande, men han talade också mycket om sin svaghet. Paulus skämdes inte över sin svaghet, tvärtom, han berömde sig av den, dvs höll fram det som en tillgång, en fördel, nästan skröt med sin svaghet. Så fjärran detta är från mycket av det jag hör i vår kristenhet idag. Där söker många efter styrka, kraft och auktoritet, ofta på ett sätt som jag inte finner likt Paulus och inte heller likt Kristus. Svaghet och sårbarhet är mer eller mindre en förutsättning för att på allvar bli använd av Gud. Paulus svaghet och sårbarhet var nog en orsak till att Herren utvalde honom.

Men det fanns nog andra anledningar. Min mamma sa en gång till mig: hur vågade Jesus utvälja Paulus efter allt han hade gjort? Då gav jag ett svar som jag tror var inspirerat från ovan. ”Lika nitisk som Du har varit mot Mig, lika nitisk kommer Du att vara för Mig”. Jesus Kristus visste precis vem Han utvalde och vad Han skulle kunna göra i och genom denne man. Jesus visste att Paulus hade en nitälskan för Israels Gud, men att han ännu inte fått sina ögon öppnade. Paulus hade en stark vilja, en stark inre önskan att helhjärtat tjäna Herren Gud. Jesus visste precis vem Han utvalde.

Om då Paulus hade bott i Sverige idag, vad skulle han ha sagt om och till svensk kristenhet? Eller vad hade han sagt till den samtida kyrkan i västvärlden idag? Jag kan ju bara säga vad jag tror.

I västvärlden idag, inte minst i USA, så finns det en uppsjö apostlar. Apostel är en mycket hög titel, och mycket, mycket få är kallade av Jesus Kristus själv till detta. Det är högre än herde, evangelist, ja, även högre än profet. Det är inte en titel man tar sig eller låter ens kompisar få utnämna en till. Det är en titel vi bör vara mycket, mycket sparsamma med att använda.

Paulus nämner i 2 Kor 11 ”dessa väldiga apostlar”, och jag anar en viss bitande ironi hos Paulus. Han talade om människor som sade sig vara apostlar, men som inte var det, som var självutnämnda apostlar. Jag nämner inga namn, men det finns en uppsjö profeter och apostlar i kristenheten idag i västvärlden, och jag vill påstå att de allra flesta av dem, i alla fall om man talar om apostlar, är självutnämnda apostlar. David Wilkerson kallade sig varken för apostel eller profet, även om han helt klart var en profet, men han såg redan då hur många tog sig denna titel på egen hand. Wilkerson var djupt ödmjuk och ville inte göra så.

Men när jag hör Wilkerson tala så sätts mitt hjärta i brand för Jesus Kristus. Jag hör Jesus Kristus tala genom honom, jag känner igen Herdens Röst, och jag fylls av Guds Ande. Och när jag prövar vad han säger med Guds Ord så kan jag konstatera att det stämmer. Och när jag ser Wilkersons ansikte när han predikar så ser jag hur Guds Härlighet vilar över honom och jag ser Jesus Kristus i honom. Samma sak gäller hans efterträdare Carter Conlon.

Men när jag ser dessa sk apostlar så ser jag inget eller väldigt lite av Guds Härlighet, och om de verkligen vore apostlar, som Paulus, så borde jag kunna bara se på dem och känna: jag ser på Jesus Kristus. Men jag ser knappt något alls som påminner mig om Jesus Kristus när jag ser på deras ansikten. De lyser inte av Kristi Härlighet och kärlek, som Wilkerson och Conlon gör. Och när jag hör dem tala så sätts inte mitt hjärta i brand för Kristus och när jag prövar vad de säger så ser jag att det inte stämmer med summan av Guds Ord, utan bara med enstaka, lösryckta bibelverser. Jag kan inte känna eller tro att de är sanna apostlar.

 

Mycket av det vi möter i kristenheten i Sverige och västvärlden idag skulle inte Paulus kunna godta. Ganska nyligen utgavs en bok som påstår att en dag ska alla bli frälsta, men det trodde inte Paulus på. Om man ser på Paulus liv, hur han riskerade och offrade allt för Kristus och för att vinna andra människor för Honom, allt det blir omöjligt att förstå om Paulus skulle ha trott att alla en dag skulle vinna frälsningen. Nej, för Paulus handlade tron på Kristus om liv eller död, och evig sådan. För Paulus var detta på fullt allvar, ja, på blodigt allvar. Paulus skulle ha avvisat det budskapet.

Läran att alla religioner har samma Gud är ganska så vitt utbredd i vår kristenhet idag, framför allt i den sk liberalteologin, och det budskapet skulle han ha sagt inte var sant. Paulus trodde och förkunnade en Enda Väg till himlen och Evigt liv: tron på Jesus Kristus. För honom fanns ingen annan väg att bli frälst. Ja, det gör det ju faktiskt inte för Bibeln i övrigt heller. För Paulus fanns det bara en enda sann Gud, och det är Israels Gud. Paulus var ingen liberalteolog eller universalist, dvs en som tror att alla religioner har samma Gud. Så trodde inte Paulus.

Vad skulle Paulus, om vi ser på hans liv, ha sagt om budskapet att den som tror på Kristus inte ska behöva lida, ska ha det bekvämt och vara rik, vilket kommer från USA och idag sprids över större delen av världen? Han skulle kanske ha skakat på huvudet, lite bekymrat och förvånat, och stilla frågat vad i hela världen denne talade om. Paulus kände inte till en sådan tillvaro, hade aldrig förkunnat ett sådant Evangelium och visste mycket väl att livet i Kristus inte var sådant.

Och om en modern amerikansk förkunnare hade gått fram till Paulus när han gick mot sin avrättning och martyrdöden och sagt: Paulus, vet Du inte att om Du tror på Kristus så har Du rätt till full hälsa! Bara ta ut det i Jesu Namn! Bara befall denna avrättning att bli upphävd i Jesu Namn! Då kanske Paulus återigen skulle ha skakat på huvudet, och undrat: är det Du eller Gud som bestämmer tillvarons villkor? Ska Gud böja Sig för Din vilja, eller ska Du böja Dig för Guds vilja? Eller kanske Paulus skulle ha sagt: vilken Jesus Kristus talar Du om? Någon sådan Kristus har jag aldrig förkunnat. Någon sådan Jesus Kristus känner inte jag. Jag förkunnar Jesus Kristus från Nasaret, sådan Han verkligen är, men inte någon annan Kristus. Paulus hade aldrig godtagit den Kristus och det Evangelium som kommer från så många håll från USA idag, det är jag helt säker på.

Mycket i dagens svenska kristenhet skulle nog ha fått Paulus att sörja, sparka bakut och i tårar ropa till Herren Gud och även skriva ganska så salta brev till en hel del församlingar, kanske i stil med Galaterbrevet. Det är i alla fall vad jag tror. Paulus skulle ha ansträngt sig till det yttersta för att få liberalteologerna och framgångsteologerna att vakna upp och vända om. Han skulle ha gjort allt för att få dem att förkunna det ursprungliga Evangeliet om Jesus Kristus, eftersom han visste att det handlade om liv och död, Evig sådan, att Evangeliet förkunnades rätt och sant, sådant det är. Det är vad jag tror.

Vi har mycket i vår kristenhet att fundera över, inte minst om vi tänker på vad Paulus skulle ha sagt om det. Vi följer ju såklart Jesus Kristus, men det gjorde Paulus mer än någon annan människa, mer än någon enda av oss, och skulle Paulus ha avvisat det, så bör vi göra på samma sätt.

Men vi kan läsa om Paulus och hämta vägledning och inspiration. Han visade Vägen för sann Jesu Kristi Efterföljelse. Vi kan se vad det innebär att följa Jesus och vara en man i Kristus. Vi kan få mod när vi ser på hans liv som ett exempel och föredöme. Vi kan ana de himmelska, andliga skatter som ges den som följer Jesus helhjärtat. Aposteln Paulus levde och dog för Kristus. Han kämpade till sista blodproppen för tron på Evangelium. Han gav upp allt, gav upp sitt eget liv, för att också få vinna allt. Hans liv är ett exempel att ta efter för oss alla. Amen.

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Translate »

Pin It on Pinterest

Share This