Jag har kallat Dig vid namn, Du är Min
“Jag har kallat Dig vid namn, Du är Min”
Jag läser ur Johannesevangeliet 20:11-18
11 Maria stod utanför graven och grät. Och medan hon grät lutade hon sig in i graven. 12 Hon fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudets plats, den andre vid fötternas. 13 Och de sade till henne: “Kvinna, varför gråter du?” Hon svarade: “De har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” 14 När hon hade sagt det, vände hon sig om och fick se Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. 15 Jesus sade till henne: “Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?” Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: “Herre, om det är du som har fört bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” 16 Jesus sade till henne: “Maria.” Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: “Rabbuni” – det betyder lärare. 17 Jesus sade till henne: “Rör inte vid mig, ty jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.” 18 Maria från Magdala gick då och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.
När någon som älskar oss, och som vi i vår tur älskar, säger vårt namn, då är det alltid något ljuvligt att höra. Men när Jesus säger vårt namn, då är det en sådan beröring från himlen som inte går att jämföra med något. Jesus Kristus berör Ditt hjärta på ett sätt som ingen annan kan. Ingen kan säga Ditt namn som Jesus kan.
När Jesus säger Ditt namn så fylls man nästan av en rysning av välbehag. Det är som att allt runtomkring en förvandlas till bomull, som att allt känns lätt, allt känns möjligt, som om man går på luft. Det känns som att himlen kommer till jorden.
Jag älskar denna episod mer än många andra. Jesus säger Marias namn, och omedelbart känner hon igen Honom. Hon vänder sig snabbt om och säger “Rabbouni”, vilket betyder Mästare eller lärare. Jag anar vad som rör sig i Maria. Hon saknar Jesus. Hon älskade Jesus, Han var allt för henne, hela hennes liv. Jesu kärlek, Jesu milda beröring av en människas hjärta hade helt förvandlat hennes liv. Men nu var Han borta. Han var död. Hela hennes tillvaro hade gått i kras. Hon var i djup sorg, i förtvivlan. Hon stod utanför graven och grät.
Då hör hon någon tala till henne, men hon förstår inte att det är Herren, att det är Jesus. Men sedan säger Jesus hennes namn. Då känner hon igen Honom, för ingen kan säga ens namn som Jesus. Jesus säger Ditt namn med en sådan mildhet, med en sådan ömhet, med en sådan inlevelse som berör hela Dig.
Jesus kan säga Ditt Namn på det sättet eftersom Han är den ende som egentligen känner Dig. Skaparen, Herren Gud, Jesus, är den ende som känner Dig ända inifrån och ut. Jesus känner Dig till och med bättre än Din familj, än Dina klasskamrater, än Din livskamrat, ja, till och med bättre än Du själv gör. Jesus känner Dig eftersom Han har skapat Dig och älskar Dig.
Och när Jesus säger hennes namn, då känner hon omedelbart igen Honom. Orsaken till detta är att hon känner igen Hans sätt att säga hennes namn. Det är rösten av någon som talar med inlevelse, någon som talar på ett sätt som om Han kände henne, ända inifrån och ut.
I Bibeln används ordet “känna” som synonymt med “älska”. Maria kände Jesus, och därför kände hon igen Honom när Han kallade henne vid namn. Jesus sa: Maria, och Maria kände: detta är rösten från den som min själ har kär. Detta är rösten från mitt hjärtas stora, stora kärlek. Detta är Jesus som talar till mig. Maria älskade Jesus, och Maria kände Jesus, och därför kände hon igen Honom.
I Jesaja 43:1 står det:
43 1 Men nu, så säger Herren , Han som har skapat Dig, Jakob, Han som har danat Dig, Israel: Frukta inte, ty Jag har återlöst Dig, Jag har kallat Dig vid namn, Du är Min.
Att Gud kallar oss vid namn innebära också att Gud är en personlig Gud. Herren Gud är en person, och inte en opersonlig kraft. När jag var andlig sökare och läste böcker från buddhism och New Age som framställdes Gud som en opersonlig kraft, som tillvarons energi. Det var en Gud som var ett “det”, inte en person. Det var “något”, inte “Någon”. Och ett “det” går inte att lära känna, inte heller kan ett “det” känna Dig, inte heller älska Dig. Det går inte att ha en kärleksfull relation med ett “något”.
Men med Herren Gud, Israels Gud, Jesus Kristus, går det att ha en personlig relation. Det är Någon man känner, älskar och följer. På denna sida av Evigheten känner vi Honom inte helt, utan bara till del. Men det är ändå Någon vi älskar och känner, och Någon som känner oss.
Att få höra dessa Ord från Jesus själv: Jag har kallat Dig vid namn, Du är Min, är svåra att beskriva hur ljuvliga, underbara de är. Det får en att känna sig som en dyrbar ädelsten. Det får en att känna sig som Jesu Ögonsten, som någon som Gud själv faktiskt älskar, ärar och vördar. Det får en att känna sig utvald, som om det vore något särskilt med mig. Det påminner om att möta sitt livs stora kärlek och känslan och tanken är: tänk att denna person älskar just mig!
På samma sätt är det med Jesus, när Han kallar oss vid namn. Man känner sig dyrbar, älskad och utvald, och det är man också.
I nästa vers i Jesaja, dvs i Jesaja 43:2 står det:
Om Du än måste gå genom vatten, är Jag med Dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka Dig. Om Du än måste gå genom eld, skall Du inte bli svedd, lågan skall inte bränna Dig.
När Jesus kallar Dig vid namn så får Du en orubblig trygghet. Vad som än sker så är Han med Dig. Det ger absolut inga garantier för en tillvaro utan lidande, prövningar och svårigheter, som en del förkunnar idag. Det är inte så det är. Även en kristen möter svåra saker, vilket inte minst aposteln Paulus liv visar.
Men det finns en stor skillnad för den som Jesus har kallat vid namn. För den som Jesus har kallat och utvalt, för denne är Jesus med, vid hans sida och boendes inom denne genom Guds Ande, Den Helige Ande. När någon som inte tagit emot Jesus och tillhör Honom måste gå igenom svåra saker, som tex en svår sjukdom, då står denne ensam. Det finns ingen som kan ge sann, djup tröst. Närstående kan besöka, uppmuntra och försöka trösta, och det har såklart ett visst värde, men Jesus är inte där då.
Men när Jesus står vid vår sida, då kan vi, mitt i stormen, stå trygga, för vi känner: Jesus har kallat mig vid namn, jag är Hans. Även den kristne drabbas av sorg, sjukdom och annat, men då finns Jesus där. Då torkar Mästaren Dina tårar. Då viskar Jesus Ditt Namn. Då vilar Du i en trygg famn. Du kan iofs bli rädd och orolig, men det finns ingen egentlig anledning till det, för Jesus står vid Din sida och har hela Din framtid i Sina Händer. Mitt i det svåra har Du en känsla av att vara älskad och kan ändå glädja Dig i Herren, över att Du är Hans.
I Uppenbarelseboken 21:1-4 står det:
Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit, och havet fanns inte mer. 2 Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud, som är smyckad för sin brudgum. 3 Och jag hörde en stark röst från tronen säga: “Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och Han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. 4 Och Han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.”
Här talas det om en ny himmel och en ny jord. Där ska döden inte finnas mer, och ingen sorg, ingen gråt och ingen plåga. Det talar om en tillvaro som vi nu, här på jorden, har svårt att förstå, inte ens den kristne kan göra det. Och det står också att Herren Gud ska torka alla tårar från dem som får del av detta liv.
Och på samma sätt som ingen kan säga Ditt namn som Jesus, så finns det ingen som kan torka Dina tårar som Jesus. Han torkar Dina tårar med medkänsla. Det är Någon som känner, vet och förstår Din smärta, Din sorg, Ditt lidande. Och Jesus ska en dag torka alla tårar från våra ögon.
I Jesaja 43:3-4 står det: Ty jag är Herren , din Gud, Israels Helige, din Frälsare. Jag ger Egypten till lösepenning för dig, Nubien och Seba i ditt ställe. 4 Eftersom Du är dyrbar i Mina ögon, högt aktad och älskad av Mig, ger Jag människor i Ditt ställe, folk i stället för ditt liv.
Gud älskar och aktar den Han älskar. Älskar då inte Gud alla människor? Ja, men bara de som tar emot Jesus Kristus får en relation till Honom, bara de får verkligen känna, erfara och uppleva Guds kärlek till sig själv.
Men denna kärlek från Gud, denna känsla av att vara utvald, ja, inte bara känsla, utan ett faktum av att man verkligen är utvald, den får inte göra oss högmodiga. Det är inte något speciellt med oss på det sättet att vi är förmer än andra, för alla är lika älskade av Jesus. Ingen människa är mer älskad, inte heller är någon mindre älskad. Vi får inte bli högmodiga och sätta oss över andra människor, ta oss friheter på andras bekostnad, trampa på andra eller köra över dem.
Nej, detta känsla av att vara så dyrbar, så älskad av Jesus Kristus, den bör få oss att bli allas tjänare. Den kärleken från Gud bör göra oss oerhört ödmjuka, eftersom vi innerst inne vet att vi inte på något sätt har förtjänat Jesu kärlek, utan fått den oss given. Vi har fått den som en gåva, som en nåd, utan att vi vare sig gjort något eller förtjänat den med någon särskild egenskap hos oss, något speciellt med vår karaktär. Jesu kärlek, att Jesus har kallat oss vid namn, är en fri och oförtjänt gåva, och detta ödmjukar oss inför Gud och människor. Vi vet att allt beror på och kommer från Honom, från Jesus Kristus, och det gör, eller i alla fall bör göra, oss djupt ödmjuka. Vi vet att vi egentligen ingenting är, utan att allt beror på Guds beslut att utvälja oss, och det bara på grund av Vem Han Är, Guds outgrundliga kärlek och barmhärtighet, Guds “hesed”, ett hebreiskt ord för “nåd”, “medkänsla” eller “barmhärtighet”.
När Jesus säger hennes namn: Maria, då väcks något till liv i Marias hjärta. Helt plötsligt flammor hennes livsgnista till igen. Hennes hjärta fylls av liv, av hopp. Hon inser direkt: Jesus lever! Hoppet vänder åter. Tårarna förbyts till en jublande glädje. Hon vänder om till lärjungarna och berättar: Jesus lever och jag har sett Honom. Mästaren lever! För den som tror på Jesus är orden: Jesus lever! något som fyller våra hjärtan med en obeskrivlig glädje. För den som inte tror betyder orden ingenting, de lämnar den som inte tror helt oberörd. Man undrar: vadå Jesus lever? Vad betyder det? Men för den som fått möta Den Uppståndne, Herren Jesus, är det ett oerhört glädjebudskap.
Jesus vill ha en personlig relation med oss och därför kallar Han oss vid namn. Jesus längtar efter oss, efter Dig och mig, och vill ha oss nära, nära Honom. Och ett av Jesu främsta och närmast oemotståndliga sätt att dra oss till Honom, det är när Han säger vårt namn. När Jesus säger vårt namn, då berörs vårt hjärtas innersta av Jesu milda hjärta, av Jesu ofattbara kärlek, och då dras vi till Honom, som till en magnet. Då blir vår största och enda önskan att få vara Hans och vara hos Honom. Jag har kallat Dig vid namn, Du är Min. Amen.
Recent Comments