Navigation Menu+

Jag önskar att mitt hjärta brann av kärlek till Gud och människor

Posted on 8 Aug, 2017 in Guds rike, Kärlek, Tro | 5 comments

 

Ladda ned ljudfilen

“Jag önskar att mitt hjärta brann av kärlek till Gud och människor”. Mitt vittnesbörd. 

Varför jag har satt denna mening som rubriken till vittnesbördet om mitt liv förstår Du nog senare, men jag ska försöka börja från början.

Jag heter Konrad Nyström och jag föddes 1971 i Umeå men är uppvuxen i Byske, 3 mil norr om Skellefteå i Västerbotten. Jag växte upp i en varmt kristen familj där både mor- och farföräldrar var djupt troende och medlemmar i EFS, så också mina föräldrar. Jag är näst äldst i en skara på fem syskon, och på 80-talet hade jag en barnatro på både Gud och Jesus och bekände mig som kristen, om än inte så väldigt öppet.

När jag tänker tillbaka på mitt barndomshem på 80-talet så var det ett varmt kristet hem. Det var fullt av glädje, inspiration och engagemang från min far, en obotlig eldsjäl och optimist. Det var fyllt av gudsfruktan och tålmodig, moderlig kärlek från min mamma. Vårt hem var fullt av liv och många livliga diskussioner, för alla vi barn var ivriga och engagerade i det vi tog oss för.

I skolan var jag duktig, en av de främsta genom grundskolan, gymnasiet och universitet. Jag hade lätt för att lära och var i alla fall någorlunda ambitiös, även om jag pluggade mindre än vad många trodde. Men jag led av något som kallas för förkastelse, och en djup sådan. Jag kände mig, innerst inne,  oftast svag, oduglig och inte älskad av vare sig Gud eller föräldrar, trots att jag hela tiden var älskad av de flesta och de alla tre visade det på många sätt, men jag kunde inte ta emot det. Många andra visade mig också kärlek men jag kunde inte ta emot det. Jag hade också ett slags svårmod och depression inom mig som jag dolde för omgivningen.

När jag i tidiga tonåren började lyssna på Depeche Mode så blev mitt sinne ännu mer nedstämt. Tillvaron, som redan hade en dyster underton, blev ännu mer mörk och dyster. Fram emot början av gymnasiet hade jag nog redan en ganska så djup depression och i samband med det så började jag drabbas av väldig ångest och fruktan när jag skulle tala inför andra människor. All den förkastelse och depression jag bar på gav upphov till en väldig fruktan inför andra människors uppfattning om mig och jag drabbades av stora skälvan när jag skulle tala inför andra.

Men jag var och är en fighter. Jag ville till varje pris ha revansch och tänkte visa omvärlden och mig själv att jag inte var svag och valde vårt lands allra mest kvalificerade och krävande utbildning under värnplikten, med Kustjägarna som enda seriösa medtävlare, och gjorde lumpen som fallskärmsjägare, Sveriges yppersta elitförband på den tiden. Det blev början på en 15 år lång tid inom försvarsmakten som reservofficer vid fallskärmsjägarna och civilanställd inom inom försvaret. Jag blev en av vårt lands bättre och mest övade och meriterade soldater under denna period och hade även en kvalificerad språkutbildning i ryska där jag var nästan flytande.

Men jag fann aldrig vad jag sökte. Jag sökte mening, identitet, sann kärlek och något bestående i mitt liv, men fann inget. Jag kom i allt snabbare takt längre och längre bort från Gud, men framför allt bort från Jesus. De sista åren innan min omvändelse hade jag begynnande problem med alkohol, och var oerhört vilsen. Jag hade inte den allra minsta aning om vem jag var och kände mig ständigt rastlös och tom i mitt inre. Jag försökte fylla mitt liv med mängder av fysisk träning, resor, fester och annat men blev aldrig tillfreds, fick aldrig frid. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på hur förlorad och illa däran jag var.

Jag sökte också Gud väldigt ivrigt i alla religoner, utom klassisk kristen tro på Jesus som Guds Son och syndares vän. Jag drogs mest till mystiken, inom judendom, sk Kabbala, sufismen, en mjuk form av islam, buddhism, New Age, men även psykologi och filosofi. Jag läste både skönlitteratur och memoarer. Men jag fann inget bestående och inte det jag sökte.

Jag vet vad lidande är ganska så väl, och har erfarit det i många olika former, både i mitt gamla liv, men även i livet i Kristus. På fallskärmsjägarna fick man erfara både psykiskt och fysiskt lidande, nätter utan sömn och marsch med tunga packningar timme ut och timme in. Man fick erfara fötter med skavsår och smärta, och ändå bara gå vidare, ibland med flera mil kvar att gå. Man fick vara blöt, kall, sömnlös, trött, utmattad, hungrig, törstig, och ändå bara kämpa vidare. Detta har jag fått erfara vid många tillfällen, under omständigheter och påfrestningar som inte så många i vårt land skulle klara av, vare sig fysiskt eller psykiskt, för att nu tala som en dåre, som Paulus skrev när han skröt. Men det är ändå sanningen, och den ska göra oss fria.

I mitt gamla liv led jag också svårt psykiskt mellan åren 1995-2005. Jag hade svåra symtom på utmattningsdepression, men sopade det under mattan och kämpade vidare, och väldigt få i min omgivning insåg hur tufft jag hade det på insidan. Men jag kämpade vidare.

Sommaren 2005 kom jag i en total livskris, och jag blev tvungen att kapitulera och ödmjuka mig, men då, när jag var nere på mina knän, då stod Jesus där! Jesus, alltid ödmjuk och tålmodig, hade väntat på mig och på detta ögonblick länge, länge. Under två veckors tid sov jag 1-2 timmar per natt trots att jag proppade i mig sömntabletter. Jag försökte, i enlighet med min utbildning på fallskärmsjägarna, hålla mig uppe och vid gott mod med allehanda positiva ramsor. Jag tänkte: you got to move, marines, if you freeze you die. Jag tänkte att jag måste kämpa och måste vinna denna kamp. Jag uppbådade all min viljestyrka och kämpaglöd.

Men efter två veckor var jag helt slut, helt utmattad. Jag kom till en punkt där jag tänkte: Konrad, denna strid vinner Du inte. Jag visste att min mamma var vis så jag satte mig ner och skrev ett brev till min mamma. Trots att jag då var hemma i Byskeby hindrade min envishet, stolthet och högmod mig från att tala direkt med henne, utan jag skrev ett brev där jag i korthet sa att mitt liv var i kris, att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och att jag längtade ut. Jag la brevet på mammas säng.

Nästa morgon talades jag och mamma vid. Hon frågade vad jag menade med att jag längtade ut. Ut ur mig själv, svarade jag, jag är fånge i mig själv. Hur har Du det med Jesus, frågade mamma. Jag sa att jag nog inte hade något med Honom att göra. Ta och läs den här boken, sa mamma, och gav mig “vägledning till frid” av CO Rosenius, grundare av EFS och stor gudsman i mitten på 1800-talet.

Jag åkte tillbaka till Sthlm, läste och bad, men mådde oerhört dåligt och det var en väldig kamp. En kväll var jag helt slut, la mig bara på sängen, tittade rakt upp i taket och sa, fritt från hjärtat: här är jag. Jag ser ingen framtid, inget hopp, inget ljus, inget liv, bara mörker, men här är jag.

Samma natt hade jag en dröm. Jag satt i en radiokommunikations-central och det kom ett anrop på radion. Hej, det här är från Berget, sa en röst, hur är läget? Här är det helt dött, svarade jag. Här är det mycket liv på gång, sa rösten. Morgonen efter funderade jag mycket på drömmen men kunde inte tyda den. Jag la bort den ur minnet.

Tre veckor senare tog jag ledigt en långhelg från jobbet i Stockholm och åkte till Sankt Davidsgården i Rättvik i Dalarna, en plats som jag senare fick reda på också kallas för just Berget. Prästen som ledde retreaten hade en liten betraktelse vid lunchen där han sa att under senaste veckan hade han fått två brev från tandläkaren hem till sig. Till honom stod det kallelse, och till hans son stod det inbjudan. Så är det också med Guds Rike, sa han. Det är både en kallelse och en inbjudan. Jag tyckte att det var kloka ord och skrev upp mig för själavårdssamtal kvällen därpå.

Jag klev in i rummet och sträckte fram min hand, sa hej och mitt namn och han sa: Johannes. Jag berättade kort om mitt liv under tio minuter och sa att jag var i kris. Johannes lyssnade och sedan utbrast han, helt spontant: men Konrad, Du har ju så mycket att tacka Gud för! Det blev en aha-upplevelse för mig och jag tackade för samtalet och gick till mitt rum.

Jag la mig ner på sängen, stillade mig och började tänka igenom mitt liv. Jag tänkte på mina föräldrar, och fylldes av kärlek och tacksamhet och sa “tack Gud för mina föräldrar.” Sedan tänkte jag på mina syskon, och sa: tack Gud för mina syskon. Jag kom att tänka på mina syskonbarn, vänner, på mitt fina arbete och på min goda privatekonomi, och jag fylldes av tacksamhet till Gud och liksom utropade: jag har ju allt man kan önska sig! Jag är ju välsignad, inte förbannad!

Då kom jag att tänka: men om jag då har allt, vad är det jag inte har idag som jag skulle önska mig? Jo, tänkte jag, jag önskar att mitt hjärta brann av kärlek till Gud och människor! Men varför gör det inte det då, tänkte jag. En stilla susning kom: för att Du saknar själva livet. Men var finns livet då? Susningen svarade: Livet finns i Guds Son. Men varför har jag inte Guds Son då? Susningen påminde mig om Jesu liknelse om Konungens bröllop och hur många inbjudna tackade nej av olika svepskäl: de ville egentligen inte komma! Då ropade jag i mitt hjärta: jag vill! Jag vill! Jag vill! Vad ska jag göra? Susningen svarade bestämt: Du ska inte göra någonting! Du ska bara gå direkt till Frälsaren.

Med ögonen slutna så lutade jag mig bara stilla mot Jesu Bröstkorg, och det sa bara swosh från himlen. Hela min kropp slappnade av, mitt inre fylldes av glädje, mitt hjärta liksom penslades av någon slags olja, och mina läppar bara sa: Jesus lever! Jesus lever! Det var lika verkligt för mig som att stå utanför Jesu grav med stenen bortrullad: jag bara visste i hela mig att Jesus levde. Dagen efter skrev jag ett vykort till mamma med budskapet: Jesus lever! Då talade Herren till mamma och sa: nu tar Jag över!

Jag åkte tillbaka till Stockholm och när jag talade med mamma på telefon så nämnde hon nästan alltid Sankta Klara kyrka. Jag bestämde mig för att börja gå dit.

Jag satt på Kungliga biblioteket i Stocholm och läste “Synen”, en bok av Wilkerson. Herren talade till mamma och hon skickade ett sms: sök Guds Ansikte, dvs be. Jag gick till Klara kyrka och satte mig längst fram. Jag våndades mycket då, det var sådan kamp, och jag såg mig omkring för att hitta någon att be med. Jag vände mig om och såg en man som jag trodde var en rysk-ortodox munk med stort skägg. Han satt djupt försjunken i bön och jag fick en känsla: han är en gudsman.

Jag gick fram till honom och sa kort mitt namn och önskade förbön, och Tobbe och jag gick fram till altaret. Vi böjde knä och Tobbe la sin hand över mina axlar. Han började be och tackade Gud för mig. När han hade bett en kort stund så såg jag Jesus, med mina ögon slutna, stå med uträckta armar framför mig. Han var skinande vit men jag visste att det var Jesus Kristus. Tobbe bad: och Anden säger att Du är ett Guds barn och jag blir så glad, och Gud har en plan för Ditt liv!

När Tobbe hade bett klart så vände jag mig om till honom och han grät. Han sa att han blev så glad när vi bad och att allt som stod i Bibeln var sant. Allt i mig sa bara ja amen.

Veckan därpå gick jag in i en liten sal på Klara kyrka där det pågick lovsång. En man satt med slutna ögon och spelade gitarr och ett tjugotal personer satt därinne. Jag satte mig ner och började sjunga. Efter kanske två sånger så började mannen som spelade att tala. Han sa: jag känner att det finns små knoppar här inne, men det finns också rovfåglar. Det sitter någon här inne som… och sedan följde ett tiotal meningar som var rakt in i min livssituation.

Det var ord om vad jag  varit med om tidigare i mitt liv, vägval jag stod inför och ledning om vad jag skulle göra men även inte göra. Allt stämde på ett otroligt sätt, det fanns till och med ordagranna citat som folk i min omgivning brukade säga och vissa av dem skulle jag se upp med. Budskapet var klart: det är hit Du ska komma! Du ska komma till Mig, sa Herren, och Jag ska hela Dig, Jag ska upprätta Dig, och Jag ska utföra hela verket, för Jag vill ha hela äran för verket och Mitt kors.

Jag satt som förstenad. Jag ville gömma mig, som Adam i lustgården när Herren Gud kom gående, för jag kände mig avslöjad, om än på ett kärnfullt sätt. Jag tänkte: han vet ju ALLT om mig, men jag förstod ändå att det var Gud, för jag kände honom inte vid denna tidpunkt.

Jag gick fram till honom, som en snäll liten skolpojke, och sa: hej, jag tror att Du talade om mig. Ja, sa han, jag kände Dig, Du är ganska känslig va? Ja, sa jag. Finns det något hopp för mig? Jajamän, sa Hasse, som var hans namn, det här tar Herren hand om!

Sedan följde ett drygt halvår på Klara kyrka. Det var en oerhörd kamp, men det fanns också ljuvliga gudsmöten. Jag tänkte berätta om ett sådant möte, men det fanns många flera.

Vi hade typ i februari 2006 haft en lektion med Carl-Erik Sahlberg och som avslutning tog han fram gitarren och spelade älsklingssången på Klara kyrka: Pärleporten. Mitt hjärta fylldes helt plötsligt av en innerlig kärlek längtan efter Jesus Kristus och jag vet inte om jag någonsin prisat Herren som jag gjorde då.

När sedan nästa lektion skulle börja så kom Viveka in, satte sig på katedern och bad en kort bön. Hon sa: jag fick från Herren att någon här inne har givit ut mycket kraft åt någon och det ska inte gå obelönat förbi. Jag trodde det gällde någon annan och tänkte inte mera på det.

Bara någon dag senare skulle jag träffa min själavårdare Hasse. Jag var under en oerhörd psykisk press som hade pågått ett halvår och som jag beskriver mer ingående i min bok, men som i korthet innebar att jag hade en öppen väg att slå in på, som en del yttre och inre röster sa var från Gud, Guds kallelse, men jag kände en tveksamhet, tänk om det är en listig fälla från Den Onde. Pressen bestod i att antingen säga nej och kanske förstöra Guds kallelse eller säga ja och kanske gå in i en fälla från Fienden. Den press jag upplevde var oerhörd. Inte ens under mina femton år vid fallskärmsjägarna, där de fysiska och psykiska påfrestningarna ofta var oerhörda, hade jag upplevt en sådan psykisk press. Jag var pressad intill bristningsgränsen.

Jag och Hasse satte oss framme i Klara kyrka, och Hasse sa: ska vi be? och knäppte sina händer. Han hann knappt börja så brast allt för mig. All press, all börda, hade till slut blivit för mycket för mig. Tårarna bara kom, och Hasse förstod direkt vad som skedde och reagerade direkt. Han bara slöt sina ögon, bad en bön och satt framför mig med en sådan kärlek från Jesus. Han sa direkt tröstande ord. Var inte rädd. Herren säger att Du kommer att få se att Du är gudfruktig.

Jag kan inte förklara den känsla av nåd, medkänsla och barmhärtighet som liksom sköljde över mig. Det var som att Jesus stod vid min sida och sa: Jag vet. Jag känner Ditt lidande. Jag satt där helt utblottad, hjälplös och helt utan egen styrka eller kraft. Det var som att träda fram inför Guds Ansikte helt utan något eget, helt naken och bara säga: här är jag.

Jag kände också hur Jesus stod vid min högra sida. Jag kände hur Hans Hand rörde vid min sida, som om Han rörde vid ett sår. Jag kan inte beskriva den mildhet med vilken Herren rörde vid mig. Som att Jesus sa: Jag vet att detta sår gör ont för Dig, Konrad, Mitt älskade barn, men Jag ville befria Dig. Det var någon form av sår på min högra sida i midjehöjd.

Någon dag senare hade vi bön, lovsång och fasta på Klara kyrka. När vi satt och sjöng lovsång så sa Hasse plötsligt: nu blåser Herren bort depressionens ande som funnits där sedan barndomen. Jag kände, bokstavligt talat, hur Någon blåste över mitt huvud och hur liksom något slags moln, ett tungt, mörkt moln som funnits över mig så länge jag kan minnas, bara försvann och hur jag liksom kände: rullgardinen åkte upp!

Någon stund senare sa Hasse: nu lyfter Herren bort en hulling av förkastelse som funnits där sedan barndomen. Jag kände bokstavligt hur Jesus stod vid min högra sida, precis där Han rört vid ett sår någon dag tidigare, och lyfte bort någon slags ankare eller förtöjning på min högra sida.

När lovsången var över var jag full av tacksamhet, kärlek och förundran inför Herren. Jag skulle gå ut ur kyrkan och hem till min dåvarande flickvän men kom på: jag måste ju tacka Gud! Jag vände på stegen och började gå mot altaret.

Jag kan aldrig glömma hur jag närmade mig Guds altare den gången. Det var med en sådan djup känsla av vördnad, förundran, ödmjukhet inför Guds Majestät. Jag var fylld av en djup och sund gudsfruktan. Jag gick sakta, men utan fruktan i meningen rädsla, men med en sådan djup känsla av Guds helighet. Jag tänkte: det är GUD jag närmar mig nu.

Jag gick ner på knä och skulle just börja tacka, när helt plötsligt en mening bara fanns i mitt huvud, som textremsorna på TV när det är på engelska. Orden var: om Du älskar Mig, gå ut på Plattan.

Jag hoppade till. Vem var det som sa det där? Jag visste direkt att det inte kom från mig, så jag vände mig om och tittade runt omkring mig. Jag såg inte en människa i närheten. Då insåg jag: det var Gud! Jag förstod direkt vad det gällde eftersom alla på Klara efter förmiddagens lovsång skulle gå ut och be för Stockholm på olika platser, med början på Plattan. Då kom tanken: gå inte med! Du är inte ren! Du förstör för de andligt rena! Men jag svarade bestämt: Herren har sagt att jag ska gå, då går jag!

Jag vände mig om och sprang genom kyrkan, ivrig att få göra Herrens vilja, och en man tillrättavisade mig och sa: spring inte i kyrkan! Förlåt, sa jag, och saktade ner.

Jag hann ifatt de andra ute på Plattan och vi började be. Första två platserna var jag lite spänd och tänkte att jag besudlade de andra, men sen började jag allt mera slappna av. Herren hade ju befallt mig att göra just detta, och jag måste ju lyda Gud.

Nästa plats, utanför slottet, sa Hasse: jag känner att Den Helige Ande är med oss. När vi sedan avslutade vid Klara kyrka sa Hasse att han kände en väldig gudsnärvaro och en annan såg änglar. Dessa tillfällen är bland mina mest ljuvliga minnen med Herren vid Klara kyrka. Mina ögon tåras och mitt hjärta berörs på djupet av Jesu omsorg, kärlek, mildhet, godhet, tålamod, trofasthet och ödmjukhet.

En tid senare kände jag i mitt hjärta att den väg som erbjöds mig och som bara pekade uppåt, som sa att allt var möjligt, där jag skulle kunna få djupa andliga upplevelser och kunskaper, nog ändå inte var från Gud. Jag sa det till mamma och sa: jag känner att jag får välja mellan denna väg och Jesus. Ja, sa mamma, då vet Du hur jag anser att Du ska välja. Samma kväll beslutade jag mig för att stänga den dörren och istället söka och följa Jesus, oavsett motgång eller medgång.

Den natten talade Herren till mamma och sa: se Dig inte om, vare sig till höger eller vänster. Jag kom sedan flera gånger till Klara kyrka och försökte ta emot Jesus men det gick inte. Efter en tid så kände jag att jag inte skulle klara detta och började fly från Gud istället. Av olika anledningar, som jag beskriver mer ingående i min bok, hamnade jag i en rävsax, inmålad i ett hörn utan utväg, och jag åkte hem till Byske och mina föräldrar och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kände att allt hopp nästan var ute.

Jag var oerhört pressad under flera dagar och till sist sa jag till mamma: nu tar jag med mig ved, vatten och mat, och sedan åker jag till vår jaktstuga och där stannar jag tills jag dör eller har fått möta Jesus. Sedan bad jag mamma be för mig och fråga Herren om det fanns något hopp för mig.

Den natten sov jag inte en sekund. Jag bad för mitt liv. Jag sa inte ett enda ord hörbart, utan jag tänkte bara, som rövaren på korset: Jesus, tänk på mig när Du kommer med Ditt Rike. Det var en bön om nåd och barmhärtighet, och det kan jag säga: det finns inte någon som är så barmhärtig och villig att visa nåd som Herren Gud.

På natten talade Herren med mamma och sa några av de mest ljuvliga ord jag vet och som ännu vidrör mitt hjärta på djupet och nästan ger mig tårar i ögonvrån, för de föregick mitt livs starkaste och mest underbara möte någonsin hittills med Jesus Kristus, Konungars Konung och Herrars Herre.

Mamma väckte mig på morgonen och sa följande ord från Herren: Konrad ska inte till jaktstugan, utan tillbaka till Stockholm och Klara kyrka.
Ljus ska bryta fram ur mörkret, JAG ska göra det.
I världen gäller kraft, styrka och mod, men i Guds Rike gäller nåd, frid och barmhärtighet med de svaga.
Min nåd är Dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.
Utgjut Ditt hjärta för Mig, och Jag ska välsigna Dig.

Jag grät floder av tårar och sa att det kändes hopplöst, men mamma sa ungefär: tig, och gå i tro. Jag tog flyget till Stockholm och jag grät och grät och när jag kom in i lägenheten tänkte jag att jag iaf kunde göra ett försök att finna Jesus. En tanke slog mig: vad behöver vi? Vi behöver kärlek. Men det finns ju inte i mig, men hos Jesus. Jag gick ner på mina knän vid min säng och sa bara två gånger, med innerlig kärlek, Jesus, Jesus! Sedan hoppade jag upp i sängen och landade i liksom i ett hav av bomull, och det var som att krypa upp i Jesu Famn. Jag bad Den Helige Ande leda mig i bibelläsningen och öppnade Bibeln på måfå och fick upp Johannesevangeliet kapitel 1.

När jag började läsa Orden “i Begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud, så började ljus bryta in i min kropp. Ju mer jag läste desto mer fylldes jag av Jesus Kristus och Guds Ande och när jag kom fram till slutet av Johannesevangeliet så badade både jag och hela lägenheten i ett hav av nåd, frid, glädje och ljus. Då började jag, tyst inombords, läsa välsignelsen över Klara kyrka och Stockholm. När jag tyst sa orden: Herren välsigne Er och bevare Er, så föll poletten ner: Jesus är Herren!

När jag läst klart var jag fylld av Guds Ande. Hela jag var fylld av en himmelsk kärlek, glädje och frid. Jag kunde krama om hela världen. Det var den allra starkaste lyckokänsla jag upplevt i hela mitt liv. Känslan var: äntligen! Äntligen har jag funnit det jag sökt i hela mitt liv! Äntligen är jag fri! Jag kände mig också så fylld av Guds Ande och kraft att jag var redo att både kämpa för alla människors frälsning men också, om nödvändigt, kämpa emot allt motstånd, om det så vore hela världen som skulle stå mig emot. Jag ringde min mamma, full av tro och mod, och hon skrattade och sa: Konrad, Du är rolig, ena stunden är allt hopplöst, nästa är allt möjligt.

Jesus Kristus Konrad Nyström

Jesus och jag…

Sedan den dagen bor Jesus Kristus i mitt hjärta genom Den Helige Ande. Han har fyllt mitt hjärta med en glädje som inte har kunnat besegras eller utplånas ens av svåra motgångar och prövningar. Kort efter min frälsning drabbades jag av OCD, tvångstankar, som jag brottades svårt med under 10 års tid. De handikappade mitt liv med Herren nästan fullständigt under lång tid, och vissa perioder låg jag bara stilla i min säng, i fosterställning, och var så rädd att jag inte vågade röra mig. Jag var också inlagd på psykiatrin under närmare 3 års tid.

Men Herren var, är och förblir Evigt Trofast. Jesus var med mig i allt det svåra, utan att svika mig, utan att överge mig. Kristuslivet i mig, dvs Guds Ande som bor i en kristen, har visat sig starkare och mer uthålligt än de prövningar jag fått möta. De sista två åren, och särskilt det sista, har Herren Jesus rest upp mig på ett närmast ofattbart och makalöst sätt. Idag är jag nästan helt frisk, och min glöd för Kristus, min kärlek till och hängivenhet för Honom har fått nytt liv. Jag har fått ny kärlek och omsorg om min nästa. Lågan brinner igen.

Och detta inte tack vare något hos mig. Jag har vacklat, fallit, snubblat, tvivlat, varit svag, modlös och ibland även trolös, men Herren Gud har ändå varit Trofast mot mig. Jag inser mer och mer att vi inte kan bygga på något hos oss själva, inte ens på vår egen stora och starka tro, som många kristna idag söker och berömmer sig av, men inför Gud är allt beröm uteslutet. Det som kommer an på oss är att söka och följa Jesus, allt annat beror på och kommer an på Honom. All of Jesus, none of me, som en av mina favorit-förkunnare Carter Conlon sjunger i en sång.

Jesus har givit mig en djup inre frid. Och Jesus har givit mig ett hjärta fyllt av kärlek. Kärlek till Jesus, till Gud. Kärlek till mina medmänniskor, oavsett ras eller kön. En stor kärlek till mina syskon i Kristus.

Och Jesus har givit mig av Guds kärlek till mig. Jag känner mig älskad av Gud, i alla fall nästan jämt. Guds kärlek bor i mig och påverkar min karaktär, mitt hjärta, min personlighet. Allt detta är ett verk av Jesus Kristus genom Guds Ande i mig.

Jesus Kristus vill och kan ordna till vår yttre tillvaro. Men Han vill främst ge oss av det sk Kristuslivet. Det är Kristus som bor i den som tror på Honom genom Den Helige Ande, och som är Guds eget liv i oss. Jesus sa att den som tror på Honom, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Det är en källa som springer upp till evigt liv.

Och vad Jesus har gjort i mitt liv, den inre källa av kärlek, glädje och frid som Herren har givit mig, den kommer Han att ge Dig också. Han kommer att ge Dig en inre, bubblande glädje och ett överflöd av kärlek. Han kommer att ge Dig en djup frid.

Min vandring med Jesus Kristus började med bönen: jag önskar att mitt hjärta brann av kärlek till Gud och människor. Det är för mig fortfarande en bön jag ber varje dag, ofta flera gånger. Mitt hjärtas längtan är fortfarande att få mer av Jesus Kristus, och framför allt mer av Jesu kärlek i mig. Min längtan är att få sprida budskapet om Jesus Kristus. Jag vill vittna om Jesu kärlek i både ord och handling.

Kärnan i det kristna budskapet är enkelt. Kristus dog, Kristus uppstod, och Kristus ska komma tillbaka en dag och upprätta Sitt Rike. Och Jesus Kristus vill inte bara ge Dig evigt liv i himlen, utan även ett förvandlat liv här på jorden. Det Jesus har gjort i mitt liv, hur Han har fyllt mitt inre med överflödande liv, det kommer Han att ge även Dig.

Vägen till Gud Fadern, till Guds Rike, himlen och Evigt liv står öppen för var och en. Det enda som krävs är att man kommer till Jesus Kristus, tar emot Honom och tror på Honom. Det är ett beslut som Du aldrig kommer att ångra, varken här på jorden, och absolut inte en dag i himlen. Där väntar en framtid full av sång, full av kärlek, glädje och frid. Och i Uppenbarelseboken finns ett av mina favoritlöften om den kommande verkligheten: och Herren Gud ska torka alla tårar från våra ögon. De tårar som Jesu lärjungar får fälla här i tiden, här på jorden, kommer en dag att vändas i en obeskrivlig glädje. Amen.

5 Comments

  1. Underbart Konrad <3

    • Åh, tack kära syster! All ära till Jesus Kristus, men underbara är Hans gärningar! <3

  2. Mitt hjärta längtar inte längre ut. Det längtar hem ❤️

  3. Härligt att du funnit Honom, Konrad!!! Jag hoppas att jag också får lära känna Honom,Livet, som mitt allt. Jag törstar, längtar, förtvivlar, som jag gjort i alla dessa år utan svar, utan kontakt, som du gjorde…

    • Åh, kära Lena, jag förstår Dig bättre än Du anar… Gud välsigne Dig, den som söker skall finna. Jag ber att Du ska få finna. En broder som förstår Dig. <3

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Translate »

Pin It on Pinterest

Share This