Navigation Menu+

Hur bör vi säga Namnet Jesus?

Posted on 31 Aug, 2017 in Kärlek, Tro | 1 comment

Ladda ned ljudfilen

Hur bör vi säga Namnet Jesus?

Jag läser ur Matteus 22:34-40.

34 Fariséerna hörde att Jesus hade gjort sadducéerna svarslösa och samlades kring honom. 35 En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: 36 “Mästare, vilket är det största budet i lagen?” 37 Han svarade: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.  38 Detta är det största och främsta budet. 39 Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.  40 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

Jesus säger att det viktigaste av allt är att älska Gud av allt som är inom mig. Det är det första och största budet. När jag säger Namnet Jesus, så vill jag göra det med kärlek. Jag älskar att ömt viska Namnet på Honom som min själ, mitt hjärta har kär. Om vi älskar någon så märks det på många sätt, men ett av dem är hur vi säger dennes namn. Om vi älskar någon så säger vi dennes namn med längtan, vördnad och respekt och med innerlig kärlek.

Vi vördar Namnet Jesus

Vi vördar Namnet Jesus

Jag vill säga några ord som vill få oss att tänka på hur vi säger Guds Namn. Jag vill uppmana oss att säga Namnet med den kärlek, vördnad och respekt som tillkommer Herren Jesus Kristus, Guds Son.

Knappast någon har undgått att jag älskar att lyssna till predikningar av pastor Carter Conlon, efterträdare till David Wilkerson, Times Square Church i New York. Han ber alltid innan han börjar predika, även om det ibland inte är inspelat, och avslutar som sig bör med orden: in Jesus Name. Ofta berörs jag ända in i mitt hjärtas innersta när han säger de orden.

Ibland när han ber är han mer fylld av Guds Ande än annars och då är det nästan höjdpunkten i hela predikan när han säger de orden. Han säger Namnet med en sådan vördnad, tillit, förtröstan, innerlighet och med en sådan kärlek till Jesus att hela jag påverkas bara jag hör honom säga de orden. Jag bara fylls av sådant Guds välbehag när han säger de orden och jag vill bara brista ut och prisa Jesu Namn.

Men idag hör jag oftare och oftare hur kristna säger samma ord ungefär så här: “i Jesu Namn”. Det är med en hög och bestämd röst, som om röstläget skulle avgöra om min bön blir hörd i höjden. Tro mig, Herren hör lika gärna en viskning eller bara en tanke.

Dessutom hör jag ibland Namnet sägas nästan med ilska, och det har jag inte sett höra till Andens frukt i Galaterbrevet. Andra gånger får tonläget mig att känna att man nästan säger åt Jesus på skarpen, som om man befallde Honom vad Han skulle göra och hur Han skulle handla. Vi varken kan befalla Gud, och vi bör heller inte ens försöka. Detta är mest populärt inom den sk karismatiska delen av kristenheten idag, och allt fler tar det till sig. Jag vill säga några ord om detta.

För det första: Detta är jag inte så förtjust i. Jag dömer inte någon, men jag gillar det inte. Vi ska komma ihåg att Herren Jesus Kristus, Himmelens och jordens Herre och Skapare, sitter och tronar med all makt på Faderns högra sida. Man befaller inte Honom. Inte alls. Man ber till Honom i ödmjukhet och vördnad.

För det andra: Du behöver inte uttala Jesu Namn på det sättet. Kraften i vår bön ligger inte i vårt röstläge, utan kraften ligger hos Personen vi åkallar, hos Honom vi ber till. Det räcker med att Du bara viskar Jesu Namn, och Han hör Dig och svarar på det sätt Han finner lämpligt. Vilken verkan vår bön har avgörs snarare av hur nära, kärleksfull och innerlig relation vi har till Jesus.

För det tredje: vi ska komma ihåg att det är Guds Namn vi uttalar. Det är inte vem som helst utan Israels Helige. Vi säger inte det Namnet hur som helst, utan med vördnad och respekt.

För det fjärde är det Namnet på någon vi älskar, och som älskar oss, då bör vi också säga Namnet med kärlek. Jesus är ett ljuvligt Namn, och bör sägas med kärlek.

När vi uttalar Jesu Namn bör vi också fyllas av Guds Ande, och då också av Andens frukt. Om Du säger Jesu Namn och inte fylls av kärlek, glädje och frid så är det något som är fel.

Under min omvändelse gick jag under ca ett års tid på Sankta Klara kyrka i Stockholm. Där fanns en stark smörjelse och man hade en rik andlig urskiljning och gåvan att skilja mellan andar var i stark funktion. Jag hade då ett starkt betryck i mig och runt mig, och det kände flera av dem av. Vid flera tillfällen blev det andlig konfrontation, men varje gång segrade Jesus och inte en enda gång hörde jag Namnet sägas på det sättet. Någon sa Hasse: Jesus! Men även om han då uttalade Namnet med hög röst, så skapades inget obehag i mig, och nu när jag säger Namnet på det sättet är det samma sak. Inget obehag, utan en känsla av befrielse och glädje. Då har man uttalat Namnet rätt.

En annan gång i samband med lovsång så kom det in en demon, och jag vet att det var mig den kom in med, och det var inte så roligt. Men en broder med rik urskiljning fick syn på den. Han sa bara, lugnt och stilla, men lite bestämt: vi har sett Dig, vi vet att Du är här, men Du är avslöjad så Du får gå nu. Och demonen bara gick sin väg. Han höjde inte rösten. Så tror jag absolut att man kan göra, men vi ska tala strängt till demoner, inte till Jesus.

Och om Du inte vill tala strängt till demonen så kan Du bara åkalla Jesu Namn, och det kan Du göra helt stilla, i kärlek, i vördnad, för kraften i Din bön ligger inte i hur Du säger Namnet, med vilken röst eller tonläge Du gör det, utan i personen Jesus Kristus. Du kan viska Namnet, eller bara ropa ut det rakt ut i luften när Du är i nöd, men tala inte strängt till Jesus, för det är fel.

En annan gång skulle Hasses fru Viveka be för mig. Hon frågade om hon fick lägga händerna på mig, vilket jag anser att man bör göra, och jag sa ja. Hon började be och kände snabbt av motståndet. Motståndet verkade inte släppa så hon gick över till engelska. Hon sa bara, helt lugnt och stilla, fortfarande fylld av Guds Ande med kärlek och frid, och sa bara: I command this wounded spirit to leave him in the Name of Jesus. Jag befaller denna sårade ande att lämna honom i Namnet Jesus. Hon höjde inte rösten, sa inte Jesu Namn med någon sträng röst, utan bad bara lugnt och stilla och anden lämnade mig. Hon hade sann andlig auktoritet och den bygger inte på hur mycket vi skriker eller domderar, den bygger på vår innerlighet i vår kärlek till Jesus, på vår närhet i vandringen med Honom och att vi vandrar i ödmjukhet, lydnad och gudsfruktan. Vi kan aldrig ta oss sann andlig auktoritet.

Jag kände helt konkret hur anden lämnade mig, och efteråt satt jag smått förstummad. Känslan var: jag är fri! Jag satt fylld av Andens frukt, särskilt Guds frid.

Jag läser ur Lukasevangeliet 8:26-

26 De lade sedan till vid gerasenernas område, som ligger mitt emot Galileen. 27 När Jesus steg i land, kom en man från staden emot honom. Han var besatt av onda andar och hade inte på länge haft kläder på sig, och han bodde inte i något hus utan höll till bland gravarna. 28 Då han fick se Jesus ropade han och föll ner inför honom och skrek: “Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag ber dig: plåga mig inte!” 29 Jesus hade just befallt den orene anden att fara ut ur mannen. Länge hade anden hållit honom i sitt grepp. Man hade bundit honom med kedjor och fotbojor och bevakat honom, men han hade slitit sönder bojorna och drivits ut i ödemarken av den onde anden. 30 Jesus frågade honom: “Vad är ditt namn?” Han svarade: “Legion”, eftersom många onda andar hade farit in i honom. 31 Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden. 32 Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och de onda andarna bad att han skulle låta dem fara in i svinen, och det tillät han. 33 De onda andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön och drunknade. 34
När herdarna såg vad som hände, flydde de och berättade om det inne i staden och ute på landet. 35 Och man gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen, som de onda andarna hade farit ut ur, sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Då greps de av fruktan. 36 Men de som var ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit hjälpt. 37 Därefter bad allt folket från gerasenernas område att Jesus skulle lämna dem, eftersom stor fruktan hade kommit över dem. Och han steg i en båt och vände tillbaka. 38 Mannen som de onda andarna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom med orden: 39 “Vänd tillbaka hem och berätta allt vad Gud har gjort med dig.” Och han gick och ropade ut över hela staden allt vad Jesus hade gjort med honom.

Vi ser här samma sak som när Viveca bad för mig och drev ut en ond ande. Efteråt sitter mannen där, klädd och vid sina sinnen. Han sitter alltså full av Guds frid. Han får också en sådan ljuvlig beröring av Jesus att hans hjärtas kärlek väcks. Han får en önskan och en längtan att följa Jesus. Det var alltid en behaglig upplevelse.

Jag har sett hur man ber för människor och säger att man driver ut onda andar, men där personen efteråt ligger och vrider på sig, ropar och skriker, och gör grimaser med ansiktet som om de upplevde något mycket plågsamt. Detta har jag sett med egna ögon i Afrika. Jag har även sett klipp på youtube från en mycket populär församling i USA. Där får en person förbön av en pastor och ligger sedan och skriker utöver sig, vrider sig i plågor och ångest i flera minuter, tills säkerhetsvakter bär ut honom. Det ser mycket obehagligt ut. Jag nämner inte något namn, men jag talar inte om Times Square Church.

I dessa fall ser det ut som att det som skett är precis tvärtom. Det ser ut som om deras plåga ökat, inte minskat, så man kan undra om de onda andarna drivits ut eller kommit in? Jag säger som Paulus: jag lägger öppet fram sanningen, så får var och en avgöra vad jag säger.

Men, säger någon, även om jag uttalar Namnet strängt så sker det saker, till och med stora ting! Jag läser Matteus 7:21-23.

1 Inte skall var och en som säger ‘Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. 22 Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? 23 Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!

Detta är Jesu Egna Ord, inte mina, och jag anser att de faktiskt är väldigt allvarliga Ord. Jesus säger här att man kan utföra saker i Jesu Namn, utan att ens känna Honom. Vi ser att Jesus inte med ett enda ord antyder att de inte skulle tala sanning, utan de verkar ha utfört det som de talar om. Vi kan få krafter att komma i rörelse även om vi uttalar Guds Namn på fel sätt, men frågan är då vem som då står för kraften? Dessa Ord av Jesus bör få oss att tänka efter. Att man utför saker, till och med stora sådana, innebär inte att det är någon garanti för att man tillhör och tjänar Jesus Kristus.

Det viktiga är inte att man använder Namnet, för det kan alla göra, även de som inte känner Honom som bär Namnet, och de kan ändå utföra stora ting. Nej, det viktiga är att vi känner Honom som bär Namnet. Och i Bibeln används ordet “känna” som synonymt med “älska”. Om vi älskar Jesus så säger vi Namnet med kärlek, vördnad, ödmjukhet. Vi säger det inte hur som helst och vi använder det inte för våra egna syften.

Dessutom, det är omöjligt att känna Jesus utan att också älska Honom. Och den man älskar, till exempel sin livskamrat, dennes namn vördar man och uttalar vanligen i ömhet, i kärlek. Så bör vi uttala Jesu Namn. Vi bör hålla Guds Namn heligt.

Kan man då inte höja rösten ibland. Absolut. När Hasse skrämde iväg de onda andarna så ropade han Namnet. Men inte strängt. Inte med en befallande ton. Gud befaller man inte. Och om jag själv hamnade i knipa, i nöd, så skulle jag nog ropa: Jesus! Men inte heller då uttalar jag Namnet som om jag befallde över Honom, utan jag ropar Namnet på Min Frälsare, Han som kan rädda mig, och det är inte fel, och inget obehag kommer heller över mig.

Jag anser att vi som regel bara bör säga Jesu Namn stilla och lugnt. Guds Ande kommer alltid med frid, och vi bör uttala Namnet på ett sätt som ger oss frid. När jag säger Namnet med en sådan där sträng röst, så är det som att det blir ett åskmoln över mitt huvud. Som om Guds Ande liksom stängde igen ovanför mig. När jag däremot uttalar Jesu Namn med kärlek, vördnad och tillit, då fylls jag av Andens frukt; kärlek, glädje och frid.

Nej, låt oss säga orden “i Jesu Namn” med den vördnad, ödmjukhet, tillit, längtan, frid, förtröstan och, sist men inte minst, kärlek som tillkommer Herrens eget Namn: Jesus. Ärat vare Ditt Namn evinnerligen, Jesus Kristus, Guds Son. I Jesu Namn. Amen.

1 Comment

  1. Instämmer med din predikan broder. Amen. MVH armas vain.

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Translate »

Pin It on Pinterest

Share This