Navigation Menu+

Det som var svagt i världen, det utvalde Gud

Posted on 27 Aug, 2017 in Guds rike, Tro | 0 comments

 

Ladda ned ljudfilen

Det som var svagt i världen, det utvalde Gud

Första Korintierbrevet 1:26-31.

Se på Mig, säger Gud Fadern, och var helt beroende av mig och hjälplös i Dig själv, så ska Jag använda Dig för att utföra stora ting.

Se på Mig, säger Gud Fadern, och var hjälplös i Dig själv och helt beroende av Mig, så ska Jag utföra stora ting genom Dig.

26 Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. 27 Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, 28 och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, 29 för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 30 Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, 31 för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.

Dessa ord av aposteln Paulus berör mig på djupet. Jag tror att det beror på att jag känner igen mig så väl i det han skriver. Det han beskriver får mig att känna: det är ju mig han talar om! Det handlar ju om mig. Och dessa ord upphör aldrig att fascinera mig. Man hör inte så ofta folk predika utifrån dessa ord i vår kristenhet idag, och det är lite synd, sagt lite både på skämt och på allvar. Det är ord och ett tänkande som är så radikalt annorlunda än hur man tänker i denna världen, framför allt i den tid vi lever i idag, och så är det alltid med Guds Rike: det är helt annorlunda än denna världen, och det visar sig i hur man ser på saker och ting i Guds Rike.

I världen förkastar man det som är litet och svagt, och upphöjer det som är stort och starkt. Men i Guds Ögon, i Guds Rike, är det som är stort och starkt istället litet och svagt, av liten betydelse, medan det som är litet och svagt, det som är misslyckat, det är just det som Gud utväljer. Gud har en helt annan måttstock än vi människor har.

Vårt samhälle och attityder har allt mera influerats av det amerikanska samhället och de värderingar som finns där. Där heter det ofta: ta för Dig! Stå upp för Dig själv! Du kan klara detta, annars är Du en förlorare! Detta bara för att nämna några saker som man talar mycket om där. Mycket handlar om att lyckas, slå sig fram, bli framgångsrik, och om man inte gör det har man inget värde, för då är man svag och en förlorare. Detta är tvärt emot vår sk jantelag. Det finns mycket med USA som är bra, men framför allt som har varit bra, för det har varit en nation rikt välsignad av Herren Gud och som stått upp för det som är rätt och riktigt och till och med försvarat det med sitt eget blod, som tex i Andra Världskriget. Men USA är, precis som Sverige och hela västvärlden, sett som helhet, på fel väg. Inte alla, tack gode Gud för det, men många är det. Jag har genom mitt liv många gånger försvarat USA:s agerande, men mycket av de värderingar som hyllas i USA idag och som anammats i stor utsträckning i vårt land anser jag är värderingar och attityder som inte rimmar helt bra med Jesu Ödmjuka Hjärta och med principerna i Guds Rike.

För Bibeln, Guds Ord, lyfter fram det som är svagt, föraktat, ödmjukt, litet och helt beroende av Gud. Det är vad Guds Ord säger att vi ska sträva efter att bli. Starka i Herren, men svaga i oss själva.

Jesus sa: den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Jesus sa: Min Nåd är Dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet. Jesus berättade om en liknelse där den som satt sig på den mest förnämsta platsen skulle få skämmas när värden sa att den var till någon annan, medan den som intagit den mest ringa och oansenliga platsen skulle bli ärad när värden sa: kom och sätt Dig här, på den här platsen.

Genom hela Bibeln går detta tema: ödmjuka Dig, och Herren ska upphöja Dig. Var svag, och Herren ska vara Din starkhet.

Så är det också med Israels utkorelse. Israel utvaldes inte av Gud för att det var ett stort och mäktigt folk, utan tvärtom för att det var ett litet folk. Därför utvalde Gud Israel för att förbarma Sig över det som var litet. Det är Guds vägar och Guds visdom. Gud tänker inte som vi människor gör.

Dessa värderingar i det amerikanska samhället har också påverkat stora delar av amerikansk kristenhet, där man talar om att bli framgångsrik, och där ofta det som är svagt och misslyckat inte har något värde. Detta tänkande, denna teologi, vinner mark även inom svensk kristenhet.

Jesu Ord om att man ska förneka sig själv, ta sitt kors och följa Honom har förändrats till att man ska bejaka sig själv. Jesu Ord om att den som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd, de verkar man ha glömt bort på många håll, om än inte överallt.

Men i Jesu Ögon är det precis tvärt om. Just det som är svagt, misslyckat, kantstött, skadat, just det tar Han till sig och håller det för dyrbart. Den Jesus Kristus som jag har fått möta är exakt sådan. Han har inga problem med min svaghet, men mina försök att vara stark i mig själv försvårar Jesu verk i mig. Men jag har många gånger fått uppleva att det är just min svaghet, min sårbarhet, min känsla av att vara ingenting i mig själv som Herren Jesus Kristus älskar allra mest.

Herren Gud säger just detta genom aposteln Paulus i 1 Korintierbrevet. Här sägs det att det är just det som är ringa, svagt, föraktat, ja, det som inte finns till, som Gud utväljer. Den som är stark kan Gud inte utvälja, inte använda, för då får människan äran, vilket människan så lätt strävar efter.

Men Guds vägar är inte våra vägar. Gud ser med andra ögon än vi gör. Gud utvalde Mose, men det gjorde Han inte när Mose stod på sin topp, dvs när Mose i ca 40-årsåldern fanns vid faraos hov. Då var Mose fysiskt stark, välutbildad i språk och egyptisk visdom. Guds kallelse var redan då över Moses, men tiden var ännu inte inne. Mose trodde nog då att det var något speciellt med honom, och Mose gick i egen kraft ut för att försvara sitt folk, och resultatet blev en död egyptier, begravd i sanden, och flykt hals över huvud för Mose. Så blir det när människan går i sin egen kraft och utväljer sig själv.

Men efter 40 år som fåraherde i öknen, hade Gud kunnat ödmjuka Mose och fått honom att inse att han ingenting var. Då uppenbarade sig Gud för honom, och visade att Gud utväljer det som ingenting är, det som är svagt och oansenligt, och det tar Gud och gör stora ting genom.

När Mose vände tillbaka till farao och Egypten var det som en åttiårig gammal man, utan egen kraft, men då hade Mose istället Herrens kraft över sig. Då kom Mose med en enkel stav och ett Ord från himlen, “låt Mitt folk gå!”, och var till synes inget att frukta för farao. Men en kort tid senare var farao och hans armé tillintetgjorda, begravda i havet, och Mose och Israels folk var ute i frihet på väg mot Kanaans land. Sådan är skillnaden när vi går i egen kraft, och när vi låter oss vara ett intet och Herren Gud vårt allt och vår starkhet, ty kraften fullkomnas i svaghet.

Den amerikanska andan går mycket ut på att pumpa upp sig själv. Man ska ha självförtroende och vara stor, stark och mäktig, och detta har även påverkat stora delar av USA:s kristenhet, om än inte hela, som tur är, eller kanske rättare sagt: tack gode Gud. Även i svensk kristenhet möter jag detta allt oftare. Man ska pumpa och jobba upp en stor tro i sitt hjärta så att saker och ting ska hända och under kunna ske. Men det blir fel. Det är ju inte vad Bibeln lär om vad sann tro på Gud är.

Rakt genom Bibeln ser vi ett helt annat mönster. Vi ser hur Gud använder de som är små och svaga i sig själva, för bara då får Gud all ära, och bara då kan Gud verka som Han själv vill, ty kraften fullkomnas i svaghet. En stor tro innebär inte att jag har byggt upp en stor och stark tro i mitt eget hjärta, utan en stor tro kommer av att jag vandrat med och lärt känna en stor Gud. En stor tro visar sig heller inte i buller och bång, i stort vapenskrammel, utan i en tyst tillit till att det är Gud som har makten.

Ett av de tydligaste exemplen på detta är Elia på berget Karmel. Baals-profeterna hoppade, dansade och skrek, men Elia satt bara lugnt och väntade. De trodde att deras tjoande, deras mänskliga ansträngningar skulle få Gud att handla, medan Elia satt lugnt i tillit till att det Herren hade talat, det skulle Han också utföra. När det sedan blev Elias tur att be så skrek han inte eller gjorde oväsen, utan han bad bara lugnt och stilla till Herren, och Herren svarade. Vi läser ur 1 Kungaboken 18:36-39:

36 Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: ” Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. 37 Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förstår att det är du Herre som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.” 38 Då föll Herrens eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket. 39 När allt folket såg detta, föll de ner på sina ansikten och sade: “Det är Herren som är Gud! Det är Herren som är Gud!”

Jag måste vara ärlig och säga att jag i vår kristenhet idag ser en hel del som i mångt och mycket påminner om Baals-profeterna, och ganska få som liknar Elia, även om de finns. Men främst upplevde jag detta när jag var i Afrika. Man stod och skrek “fire” i kanske en halvtimmes tid och pumpade upp känslor och atmosfär och jag kände: nej, detta är inte Guds Ande, men jag kände även Guds beskydd runt omkring mig.

Guds Ande verkar inte på detta sätt. Guds Ande verkar inte genom suggestioner, mantran och upp-piskade stämningar. Nej, Guds Ande verkar när vi förkunnar Guds Ord och Guds Ande kommer alltid med frid, till och med när Anden tillrättavisar, förkrossar eller kommer med glädje. Guds Ande åtföljs alltid av frid.

Vi är inne på helt fel väg när vi försöker spela på känslor och stämningar i samband med våra gudstjänster, vilket idag helt klart förekommer och vilket verkar bli allt mer vanligt, det är i alla fall min personliga uppfattning. Det är helt fel väg att gå.

Guds Ande verkar inte i våra känslor. Vi kan inte lita på starka känslomässiga upplevelser, utan vi ska bygga och lita på Guds Ord. Om vi börjar lyssna till våra känslor kan vi mycket lätt gå vilse, för på det känslomässiga planet verkar även Den Onde. Guds Ande verkar på ett mycket djupare plan än det känslomässiga planet. Vi ska leva av tro, som det står skrivet i Romarbrevet 1:17: “den rättfärdige ska leva av tro”, och vår tro ska bygga på Guds Ord, och inte på våra känslor.

Vi kan heller aldrig få Gud att handla genom att pumpa upp en stämning, starka känslor eller genom att föra oväsen. Så gjorde Baals-profeterna, och det är inte rätt, och då är det inte Abrahams Gud man åkallar. Nej, Gud handlar när vi väntar in Guds ledning, Guds Ord och befallning och går i lydnad på den, i tillit till att det Herren har talat och lovat, det kommer Han att utföra, och detta inte beroende på våra ansträngningar, utan genom vår lydnad och tillit.

Därför ska vi kristna inte sträva efter att bli stora och starka, utan små och ringa. Vi ska sträva efter att bli allt mindre, allt mer ringa och oansenliga i våra egna ögon, vi ska sträva efter att bli till ett intet, för då kan Gud bli vårt allt. Vi ska sträva efter att korsfästas och dö, för att sedan kunna uppstå med Kristus och säga som aposteln Paulus: nu lever inte längre jag, nu lever Kristus i mig. Då kan Kristuslivet allt mera framträda, då kan Gud verkligen, på allvar, börja använda oss och göra stora ting genom oss. Som Johannes Döparen sa: Han ska bli större, och jag mindre.

I 2 Korintierbrevet 4:7-15 står det:

7 Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. 8 Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, 9 förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. 10 Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp. 11 Ty vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv skall uppenbaras i vår dödliga kropp. 12 Så verkar döden i oss, och livet i er. 13 Men då vi har samma trons ande som i bibelordet: Jag tror, därför talar jag, så tror också vi, och därför talar vi. 14 Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er. 15 Allt sker för er skull, för att nåden genom att komma allt fler till del skall få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.

Paulus säger att denna skatt, dvs Jesus Kristus själv och trons skatter, den har vi i lerkärl. Lerkärl är bräckliga och lätta att ha sönder. När vi i oss själva vågar vara svaga, bräckliga och sköra, då kan Guds kraft verka i oss, för det är då den kommer från Gud. Om vi är starka i oss själva stänger vi kanalen för Guds Ande och kraft.

I de påföljande verserna visar Paulus hur yttre trångmål, såsom förföljelse och lidande, gör att Kristi liv kan bli synligt i oss. Bara den som har dött kan uppstå, och bara när vi dör bort från oss själva kan Jesus Kristus börja leva och verka i och genom oss. Vi måste allt mera dö bort från oss själva för att Kristus ska kunna leva i oss.

I 2 Korinthierbrevet 12:9-10 står det: 9 men Han (Herren) svarade mig: “Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. 10 Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark.

Paulus gläder sig över svaghet, misshandel och nöd, ord som är fjärran ifrån vad jag ofta hör idag. Ja, Paulus berömmer sig av sin svaghet, dvs ungefär skryter med eller håller fram som en styrka, en tillgång, för då kan Kristi kraft vila över honom. Så oerhört viktigt att vi kommer ihåg dessa ord. Herren själv sa ju till Paulus: Min Nåd är Dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.

Varför utväljer då Gud det som är svagt och hjälplöst? En orsak är att då kan Gud få fritt spelrum, och där mänsklig kraft och visdom tar slut, där kan Guds kraft och visdom börja verka, och då börjar det hända saker. Så länge människan krampaktigt försöker själv, så hindras Guds kraft i oss och genom oss, och Guds Rike hejdas eller bromsas i sin framfart.

Herren Gud säger genom Paulus: Min nåd är Dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet. Det har jag själv fått vara med om. Mitt livs starkaste möte med Jesus Kristus kom när jag själv var i en situation där jag kände mig helt hjälplös, kraftlös, svag och utsatt. Då, mitt i min svaghet och hjälplöshet, mötte Jesus Kristus mig och fyllde mig med Sin Ande och kraft. Samma natt hade Herren talat just dessa ord till mig via min mamma: Min nåd är Dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.

Jag tror att vi på många håll i vår kristenhet idag söker alldeles för mycket efter styrka, kraft och auktoritet, men glömmer bort Guds förkärlek för det som är svagt och hjälplöst. Paulus skrev: ty när jag är svag, då är jag stark. Några av de mest kraftfulla bönesvar jag har fått i mitt liv har varit i ett tillstånd där jag i mig själv har varit svag, hjälplös och utan utväg, ty kraften fullkomnas i svaghet.

Dessutom, om vi söker främst efter dessa saker glömmer vi lätt bort kärnan i tron på Jesus Kristus. Jesus sa att det första och största budet var detta: Du ska älska Herren, Din Gud, av hela Ditt hjärta, av hela Din själ, av hela Din kraft och hela Ditt förstånd. Därefter ska vi älska vår nästa som oss själva. Aposteln Paulus säger också att vi ska sträva ivrigt efter kärleken. En stor del av kärnan i kristen tro är att lära känna Kristi kärlek och ge den vidare till världen, tillsammans med budskapet om Kristi försoning på korset.

Det har också på många håll kommit in attityder i vår kristenhet som gör oss sena att gå till både Gud och medmänniskor och be om förlåtelse när vi har felat. Jag tror att orsaken är stolthet, och det bör vi se upp med. Ödmjukhet är vägen till ära, säger Guds Ord. Att söka upp sin broder eller medmänniska när vi har felat för att be om förlåtelse, det är ett stort nederlag och en förödmjukelse för den gamla människan. Men för den nya människan är det en stor seger och till stor vinning för vår vandring med Kristus. Den sanna kärleken till Gud och människor är snar att förlåta, och den är även snar att be andra om förlåtelse.

Vi kristna har mer orsak att frukta styrka och framgång, än svaghet och misslyckande. Det visar Guds Ord gång på gång, där människor stått på höjden av framgång, och just då fallit som värst. Kung David är nog det bästa exemplet på det. Så länge han var förföljd av Saul och under ständigt dödshot och fara så höll han sig nära Herren, var under starkt Guds beskydd och smörjelse. Då gick allt honom väl på det andliga planet, även om han till det yttre var ansatt och kringränd. David fruktade och älskade Herren och var nära Honom.

Men när Saul och andra fiender var borta, när han var ensam kung på Israels tron, när de flesta större fiender till Israel var besegrade eller inte utgjorde något uppenbart hot, då gick David upp på hustaket och fick syn på Batseba, och begick sitt livs största misstag och troligen grövsta synd. I det kristna livet är framgång så mycket farligare än misslyckande.

En annan orsak att Gud utväljer det svaga är att bara då kan Gud få all ära. Människan har en benägenhet, allt från syndafallet, att vilja sätta sig på Guds plats och ta åt sig äran själv. Denna tendens, denna benägenhet finns i alla människors hjärtan, både i mitt och ditt, och helt fria från den tror jag att vi aldrig blir på denna sida Evigheten. Till och med aposteln Paulus, denne väldige och helige apostel, sa att Herren ansåg att det var nödvändigt med en törntagg i köttet på Paulus för att han inte skulle bli högmodig pga de väldiga uppenbarelser han fick från Gud. Detta sa Paulus långt in på sin vandring med Herren. Paulus var inte helt fri från det, så inte heller Du och jag. Detta måste vi vara både medvetna om och vaksamma inför. Vi måste slå vakt om och sträva efter ödmjukhet.

Sist men inte minst så tror jag att den främsta orsaken till att Gud utväljer det som är svagt är det som på hebreiska kallas för Guds “hesed”, vilket ungefär betyder barmhärtighet. Det är som vi kan känna i våra hjärtan när vi ser något svagt och värnlöst, som ett litet barn eller en fågelunge. Något i oss vill förbarma oss över det, ta det till oss, beskydda och värna det. Och sådant är också Jesu Hjärta, fast ännu mer. Jesu barmhärtighet gör att Han älskar att ta Sig an, värna och skydda det som är svagt och utsatt. Det är ett av de drag i Jesu Hjärta som jag älskar allra mest.

Jag prisar Din vishet, Du som tar till Dig det svaga och skadade och lägger Din skatt i bräckliga lerkärl. Amen.

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Translate »

Pin It on Pinterest

Share This