Jesaja 53 “Herrens lidande tjänare”

Dessa ord av Jesaja skrevs cirka 700 år före Kristus och som kristna vet vi idag att de handlar om Messias, dvs Jesus Kristus. Det ger oss lite perspektiv på vilken framförhållning och planering Gud har. Gud har allt i Sin Hand och Han har koll, både på vad som har skett, det som sker och på det som ska komma.

Dessa ord tillhör mina mest älskade ur GT. Jag kan höra dem om och om igen. Jag tror att det finns många förklaringar till det, men en är nog att det finns flera sidor av Jesu personlighet som framträder här som man ofta inte talar så mycket om idag, men som jag älskar och beundrar. Det är tex Jesu ödmjukhet och Jesu medlidande. En orsak till att detta tilltalar mig är nog att jag dels så gärna själv vill vara en ödmjuk person och att jag själv har lidit mycket i mitt liv och har en dragning åt både lidande och medlidande.

Medlidande, eller medkänsla, betyder att lida med någon, dvs man lever sig in i den andres lidande och smärta och gör den till sin egen. Orden om Jesus: “Han var en smärtornas man, väl förtrogen med lidande” är som honung i min mun och väcker mitt hjärtas kärlek till Honom. Jesus känner vår smärta och vår nöd, för Han var väl förtrogen med lidande.

Jesu kärlek har många sidor, men en av de allra starkaste är nog Jesu medlidande eller medkänsla. Någon sa, jag tror att det var en rysk-ortodox munk, att en människa lider i proportion till sin känslighet. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas en känsligare person på denna jord än Herren Jesus Kristus. Det sägs i en psalm att ingen har någonsin älskat som Jesus, och det är sant, men ingen har heller lidit som Jesus.

När Jesus gick omkring och såg människors nöd och lidande så levde Han sig in i dem. Någon har sagt att orden som används på grekiska när Jesus stötte på svårt lidande kan översättas som att Jesu inälvor vändes ut och in. Jesus levde sig så in i människors nöd att deras lidande blev Hans lidande.

Det yttersta beviset på den medlidande kärleken är Golgata kors och Jesu lidande och död, vilket åtföljdes av Hans uppståndelse. På korset tar Jesus på Sig alla synder som har begåtts och skall begås och bär dem i Sin kropp upp på korsets trä. Jesus bär vår börda upp på korset. Jesu smärta och lidande på korset ligger långt, långt bortom vad någon av oss ens kan ana eller förstå. Men det var Jesu kärlek till människorna och till Fadern som drev Honom upp på korset, för Han visste att det inte fanns någon annan väg för att friköpa människan efter hennes syndafall.

Jesus går inte till korset för att Han måste. Jesus säger tydligt i Johannesevangeliet att Han ger Sitt liv av fri vilja. Jesus gjorde det av kärlek till Dig och till mig. Jesus gjorde det för att Han så innerligt älskade Dig och mig att Han ville ha oss med Honom i himlen för evigt.

När det gäller Jesaja 53 så tror jag inte att man i judisk tro är helt på det klara med att dessa ord handlar om Messias. Det är även verser som man inte så gärna läser i judisk tro, för man vet hur de kristna ser på dem.

När vi läser verserna 1-3 så slås vi av Jesu ödmjukhet. Jesus är Gud, och ändå kommer Han så stilla, obemärkt och försynt till Sin skapelse. De flesta av oss skulle, om vi varit Gud, ha valt att komma på en molnsky från himlen med massor med änglar och säga: Jag Är Gud, tillbe mig och ge mig äran.

Men Gud gör inte så. Han kommer till utkanterna av Israel, växer upp helt obemärkt på landsbygden, går till synagogan på sabbaten och trots att Han själv kan Skrifterna så mycket bättre än alla som samlats så öppnar Han inte Sin mun förrän Fadern ger Sin befallning till Jesus att Han ska träda fram. Denna ödmjukhet hos Jesus väcker en sådan kärlek och beundran i mitt hjärta.

Verserna 4-6 är ofta aktuella idag. I dagens kristenhet är det många som rycker ut orden “och i Hans sår är vi helade” och tolkar det som att en kristen alltid har tillgång till fysiskt helande och inte ska behöva vara sjuk.

Men Guds Ord måste läsas som en helhet och varje vers i sitt sammanhang. De orden står ju i ett sammanhang som handlar om något helt annat. Det står ju om hur Jesus tog vårt straff på Sig, dvs straffet för vår synd, och i Jesu Sår är vi helade från syndens straff, dess skada på vår relation till Gud och från syndens makt. Det är det helande som det talas om här. Dessa verser handlar inte om fysiskt helande.

Jag är absolut inte emot fysiskt helande. Jag vet att för Gud är allting möjligt, och om Gud vill så kan Han hela vem som helst från vad som helst. Men det är inte alltid Guds vilja. Jag fick själv vara med om flera helanden och gudsingripanden på Sankta Klara kyrka 2005/2006. Men vårt fokus ska inte vara på det.

Kristen erfarenhet visar att även kristna blir sjuka. Min mormor hade en mer innerlig, nära och kärleksfull relation till Jesus än de allra flesta av oss, men hon fick kämpa med cancer i tio år innan hon dog av det. Det var inget fel på hennes tro, det fanns inte någon medveten synd i hennes liv och det var inte någon brist på mängden förböner. Men hon blev inte helad utan dog i cancer.

Men hennes liv och död blev ändå en väldig seger. Jag såg henne när hon bara hade någon månad kvar att leva. Hon kom med taxi, färdtjänst, direkt från sjukhuset. Jag kan se hennes ansikte framför mig ännu idag. Det visade tydliga drag av smärta, men hon strålade samtidigt av Kristus. Det var som att den enda hon såg på var Kristus, och hela hennes ansikte lyste av Kristi härlighet. Det vilade en djup frid över henne.

Patienter som låg i samma sal som henne har berättat hur mormor spred ljus, hopp, frid och värme omkring sig där hon låg. Återigen, läran om att Gud alltid vill hela bara människan vill ta emot det är inte sann. Det är inte så det är. Det har inget som helst stöd i Guds Ord och inte heller i kristen erfarenhet.

Nej, dessa verser handlar inte om helande från sjukdom, utan om helande från synden. En del menar att om vi får se helanden och under, då kommer folk till tro. Men Jesus helade många, många som ändå inte trodde på Honom. Herren gjorde otroliga under inför Farao, men han trodde ändå inte. Nej, Jesus säger inte att vi ska berätta om Hans under. Han säger att vi ska förkunna och minnas Hans Ord. Det är Jesu Ord, Guds Ord, som skapar och väcker tro i våra hjärtan. Det är när vi hör Guds Ord som Guds Ande vidrör våra hjärtan och förvandlar oss till kristuslikhet, vilket är en av Andens uppgifter. Vi ska lägga vårt fokus och bygga vår tro på Guds Ord, inte på tecken och under.

Vers 7-9 visar ännu en gång på Jesu ödmjukhet. Han, Herren Gud, blev misshandlad, men öppnade inte sin mun. Jag bara häpnar över de orden. Jesus kunde bara ha sagt ett enda ord, och tolv legioner änglar hade kommit och utplånat alla som slog Honom och förödmjukade Honom. Men Jesus gjorde inte så. Han vände andra kinden till. Han bara stod där och var som ett lamm som förs bort till att slaktas. Jag kan aldrig sluta fascineras av Jesu ödmjukhet.

Verserna 10-12 berättar om hur Jesus genom Sin död och uppståndelse förklarar alla som tror på Honom rättfärdiga. Det står också att det är våra skulder Han bär när Han får lida allt detta. Jag avslutar med att läsa de sista orden:

Han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.

Jesaja 53 är en sådan makalös profetia om Jesus Kristus. Jag häpnar över orden i detta kapitel varje gång jag läser det. Den är skriven, återigen, 700 år f.Kr. Det är en makalös utsaga om Guds ödmjukhet visad genom Guds Son, Jesus Kristus. Amen.